Ännu en krönika om 1970-talet, brist på ryggrad och läget 2026

Nu är vårens andra Från Norrland-krönika här. Vårfloden är alltid jobbig här i norr och musikfloden ibland för strid för att orka och hinna med. Men här görs ett försök och det blir som vanligt längre och mer än förra gången. Så många av släppen är bra och ibland väldigt bra.

Den hårdare rocken med svenska texter har nog aldrig varit så spridd och bra som nu, inte ens när den uppstod. Och en countryprinsessa med tyngd från Kramfors och en ilsken fd Playboy från Sundsvall gör sig hörda bland mycket annat. Vi kör hela vägen från Kalix via Jokkmokk, Umeå, Kramfors och ner till Sundsvall. Håll i kepsen för nu åker vi:

Norrbotten

Kalix Elektriska är en härlig trio av rutinerade musiker som spelat i olika band. Verkar i dag vara stockholmsbaserade. Det tjusiga namnet lyfter ju fram ett visst ursprung. Den 15 maj har de releasespelning i Stockholm för sitt debutalbum. Men redan nu finns det ett par singlar att lyssna på. Kalix Elektriska är ännu ett band som gräver i den musikaliska mylla mellan progg, mest i den engelska betydelsen, och tidig hårdrock med lite psykedeliska inslag. Trettioåriga Kriget är en bra referenspunkt. Och deras gamla album är inte billiga om man hittar dem. Jag håller hårt i min kopia av Krigssånger. Låten Dagens dröm om natten är sju minuter lång innehåller tempoväxlingar, gitarrorgier och allt som genren kräver. Och det är riktigt spännande och kul. Den andra singeln De överlevande är betydligt lugnare och kortare, bara fem minuter. Mer folkrockig. Snyggt. Jag har inget emot att de mer spännande sidorna av 1970-talets ljudvärld kommer tillbaka. Yes och Genesis here we come!

Ursäkta om jag stör är titeln på Maxida Märaks nya singel som hon skrivit tillsammans med Sara och Jack Elz. En stark ballad om vilka krav man kan ha på livet och livet har på en. En smärtsam text om närståendevåld och hur vi bemöter varandra och hur lite vi egentligen bryr oss om vår omgivning. Maxida sjunger så otroligt fint.

Det känns som att Jonas Teglund först fick uppmärksamhet som musiker när albumet han gjorde med Annika Norlin kom härom året. Men han har ju en ganska lång karriär som musiker innan dess. Men nu släpper han soloalbumet Ett nionde sinne. Spännande texter och nyfikna arrangemang. Ligger ganska nära det han gjorde med Annika och hon medverkar även på någon låt. Skönt, ohittiga låtar som drar lite hit och dit. Smarta textrader man gärna plockar med sig finns i de flesta låtar, förutom de instrumentala förstås.

Västerbotten

Låtarna från Ove Markström blir till sina texter alltmer politiska. Du är ingen statsman riktar sig till vår nuvarande statsminister. ”Du har ingen ryggrad” är bara en av textraderna. Stark poprock med mening.

Umeås Kompanjon spelar retrodoftande rock. Kvartetten släppte för någon månad sedan albumet …dom trodde vi va bara snack som stundtals känns lite som den gamla proggens rockigaste Motvind men med lite bättre sång och uppdaterad ljudbild. På duetten Om vi gjorde slut medverkar Mi von Ahn med sin sköna sång. Helheten andas det sena 1960- och 70-talets lite psykedeliska countryrock. Det känns verkligen som den mer melodiösa sidan av den ursprungliga hårdare rocken har fått en skön revival på svenska. Samtidigt som klassiker som Novembers och Trettioåriga Krigets skivor säljs för allt större pengar är det fint att det kommer nytt i samma anda.

Vi har fått leva över tio år med duon Dolce. Nya EPn är döpt till Lilla Döden. Som vanligt har Anna Levander och Leopold Nilsson vännen Mattias Glavå som producent. Fyra nya låtar på 16 minuter. En duo med tydlig musikalisk identitet och Annas röst i centrum och Leopolds framträdande piano. Poetiska texter till en slags ganska avskalad visrock med lite jazzkrydda.

Nya från Duschpalatset är deras tredje skiva. Du du du du du är inspelad av Henrik Oja som gjort mycket med Säkert! och Honungsvägen. Viktor på gitarr, Carolina på bas, Alva på synt och Nike på trummor har med sina genomärliga vardagsnära texter och skönt otrendiga lite skeva indiepop lyckats ta sig in i mångas hjärtan. Svårt att inte gilla. En låt som Uman river är omöjlig att inte älska.

Västernorrland

I genomgången av outgivna inspelningar från Thorstein Bergmans dödsbo har man sammanställt nya Dan Andersson Gengångare. Det var ju tonsättningar av Dan Anderssons dikter som gav Thorstein en så älskad plats i det svenska folkhemmet allt sedan 1960-talet fram till hans död. Många av de här visorna är alternativa inspelningar eller liveinspelningar av låtar som tidigare givits ut. Men i det här skicket har vi inte hört dem förr. Skivbolaget Comedia och Thorsteins son Kalle Bergman gör ett imponerande arbete och det här är så hörvärt. Många av låtarna är så mycket starkare i dessa versioner jämfört med de tidigare utgivna.

En snygg titel har Selånger kommun på sitt nya album Några anteckningar från det glada 20-talet. En ironisk titel givetvis. Texterna andas samtidsångest och titlar som Det är väl mig det är fel på, Grannar(Naken, Förvirrad, pengarna slut), Psykbryt och Jag är för gammal att dö ung säger en hel del. Musikaliskt är det ett skönt spretig samling låtar. Jag tänker på den klassiska Hudik-gruppen Dagens Ungdom som var lite av ett svenskt Pere Ubu eller tidiga XTC. Här finns nästan alla tänkbara musikaliska genrer representerade. Elva korta låtar på 24 minuter är imponerande på mer än ett sätt.

I nästan alla media har Robert Pettersson pratat ut om sina sjukdomar och sitt dåliga mående. Det tyder på styrka i dag som inte alltid verkar ha funnits. Sångaren från Takida och Stiftelsen har en röst att gilla. Första albumet under eget namn är döpt efter hans ex och heter Deabolo Hypomania. De flesta låtarna har han skrivit tillsammans med kamraten och producenten Chris Rehn. Texterna är i många fall mycket personliga och säkert ärliga. I många av låtarna finns tydliga countryanslag men helheten blir ändå lite som att det lika gärna kunnat vara ännu en Takida-skiva. Takida har dessutom alltid varit bäst i sina lugna låtar. Här är också balladerna det bästa. Ett exempel är covern av gruppen Lives 30 år gamla låt Pillar Of Davidson och egna Black Swans som finns i två versioner och där pianoversionen är så mycket mer gripande än bandversionen. Jag hade önskat att de musikaliskt som helhet hade vågat lite mer och vågat släppa fram countrykärleken tydligare.

Kul med nytt från Tjuvholmen. Nya EPn är döpt till Motkraft. Kvintetten med sin uppsättning med tre kvinnor, två män, elgitarr, dragspel, slagverk, saxofon och klarinett låter mycket progg och 1970-tal. Världsmusik, visa och en aning jazzkrydda. På den här EPn hör man reggae, lite balkan, lite politisk teatermusik och den vackra Vals i skymningen. Texterna uppfyller väl EPns titel.

Senaste singeln från Anna Stadling är döpt till Värme, sol & vatten. Snygg pop med Annas sköna röst och en lite hoppfull text om att allt trots att elden brunnit ut ändå kan spira något nytt. Anna, hennes man Pecka Hammarstedt och Peter Kvint har skrivit låten. Det här är pop man önskar att P4 skulle upptäcka och spela.

Festernas tid är förbi är den lite deppiga titeln på Jan Boholms nya album. Melahti är med på alla låtar, det vill säga Ingemar Lahti och Kettil Medelius. Och visst präglas låtarna av en slags pessimism över allt som pågår på så många håll och hur och om man kan förhålla sig till det. Mycket väl genomförd svensk visrock av traditionellt snitt som är väl värd att höra. Sedan Jan pensionerade sig som skådis har det tagit mer fart på låtskrivandet. Det tackar jag förr. Ge det här en chans.

Efter att ha släppt sex album med eget fint material så släpper sexmannabandet Gibrish från Sundsvall nu ett album med hela 20 låtar från deras scenföreställning I spåren av Bob Dylan. Albumet är döpt till Walk With Bob Dylan. Jag måste medge att jag nog inte var så spänd på att lyssna på albumet i förväg trots att jag brukar gilla bandet. Men ju längre tid CDn snurrar i spelaren desto mer imponerad blir jag. Det är tretton studioinspelade låtar och sju liveinspelade låtar. Deras tolkningar är nyanserade och inkännande och stundtals positivt överraskande. Sångaren Christer Suneson har nog aldrig sjungit så bra som här. Och mot min föraning kommer jag garanterat att lyssna på detta igen. De studioinspelade låtarna är så bra. Liveinspelningarna är väl mer av en bonus och får inte riktigt samma tyngd och närhet som de studioinspelade. Om jag får chansen när de ska turnera mer med detta så måste jag komma. Snyggt!

Kramfors främsta countryprinsessa gjorde en stark debut 2023 och 2024 kom hon med en underbar EP, Home Sweet Home, som på olika sätt skildrar hembygdens Kramfors. Nu har Joulin Younis textmässigt tagit sig till andra sidan Atlanten. One Night In Dallas är en urstark återkomst. Sköna tempoväxlingar, Malin Svärdmans fiol, Alexander Pierres orgel och elgitarr och Joulins starka röst. Det här är en låt som borde spelas överallt. Imponerande ny country. Jag hoppas det här pekar på att albumet ”All In” som släpps i slutet av maj blir precis så bra som jag vet att hon kan. Albumtiteln kommer inte minst från att Joulin har sagt upp sig och helhjärtat satsar på sin musik. Släppfest med fyrmannaband och Joulin själv på Scalateatern i Stockholm den 29 maj.

Lars Bygdén är upprörd, han är förbannad och gillar inte läget i världen just nu. Nu finns den andra singeln War från hans kommande album här. En stökig låt full av ljud, gnisslande gitarrer från mäster Ola Gustafsson, Emma Ahlberg Eks attackerande fiol och Mikael Nilzéns Hammond till Magnus Olssons stadiga trummor och Rikard Lidhamns bas. Titeln säger också mycket om hur det låter. Lars Bygdén är inte enbart en lågmäld melankoliker vilket han visar här.

Jämtland

Peson kallar sig Torbjörn Pettersson när han gör låtar på svenska. The Tor Guides när han gör det på engelska. Nu har han precis släppt två album – Modernister Vol 1 och Trotsåldrar Vol 2. Tobbe spelar det mesta själv förutom Björn Höglund på trummor. Gillar man pop på svenska á la tidigare Jakob Hellman och Gyllene Tider så ge Peson en chans. Han gör pop med stort hjärta, smarta texter och melodier och alltid med Brian Wilson i bakfickan.

Ronnie Åström Trio spelar rockklassiker med den äran, lysande gitarr, vass sång och på nya singeln ”Lucille” dessutom piano från Robert Wells. Den här låten har RÅT gjort förr, då uppskattades den av Little Richards ättlingar så mycket att de delade den vidare. Den här versionen är lite långsammare än det furiösa tempot i originallåten. Kom igen katten det svänger…

Jussi kallar sig Johan Arveli för när han gör egna låtar på svenska. Jag älskade förra låten Håkan. Nya Otur är skönt stökig punkpop med en ganska rolig text. Jag blir inte lika förtjust som i Håkan. Men om ditt liv behöver skönt stökig punkpop på svenska så varför inte.

15 år efter debutalbumet skapar Landstrom hörvärd musik hemma i Kullsta utanför Hammarstrand. Äkta paret Göran Lindström och Carina Landin kan konsten att bygga upp sköna ljudlandskap där Görans gitarr, Carinas röst och Micke Ajax trummor nästan blir hypnotiska. När de började blev de redan från start en av landets allra mest intressanta inom americana. Det är de fortfarande. Nya singeln The Game They Play är ännu ett styrkeprov. En skönt monoton ballad med tänkvärd text.

Hilma Bendrik har släppt albumet 20 something years in the fire. Elva intelligent komponerade låtar med snygga arrangemang och Hilmas sköna röst ovanpå det. Rock och pop som ibland gränsar till jazz. Det är så välgjort att det bara är att böja sig för allt även om det här är den slags musik som jag oftast brukar undvika.