Huggorm – En värdelös historia

Ett av landets just nu mest omsusade liveband släpper den 6 mars äntligen sitt debutalbum. På ”En värdelös historia” håller Huggorm knappast tillbaka vad gäller riff, synkoper och allsångsrefränger. Samtidigt är det en skiva som inte drar sig för mörker, må det så röra missbruk, livskriser eller en allmänt begränsad småstadsmentalitet.

– Vi inspireras mycket av vår omgivning. Här i Luleå finns en del sopiga karaktärer och deppiga beteenden, och bandet är inget undantag. Samtidigt upplevs nog inte Huggorm särskilt deppiga eftersom vi kommer med så mycket positiv energi.

Det är bara rock. Jävligt bra rock. En glödande, blödande dist-och-boogie-explosion med epicenter i Örnäsrondellen.Så brukar Huggorm själva formulera det de gör. Och absolut, det är med verkligheten överensstämmande. Samtidigt ger det inte hela bilden av deras musik.

Där de ytligt betraktat kan framstå som ett livsförhöjande partyband med maximalt pådrag framträder på debutalbumet ”En värdelös historia” snart mer mångbottnade karaktärsdrag, i synnerhet om man lyssnar på texterna. Man skulle kunna säga att de gör en sorts feel good-rock med åtminstone ett visst mått av feel bad-lyrik.

Ett exempel på det är Huggorms hittills största hit “Benny”, om en person som närmar sig medelåldern men med vissa svårigheter att förlika sig med det faktumet.

– När vi släppte den var det folk här i Luleå som sa: ”Man fattar ju att den handlar om Jocke.” Men så är det inte alls, det är en helt fiktiv text, säger just Jocke, med efternamnet Brännwall, en av Huggorms två grundare och låtskrivare.

– Eller helt fiktiv är den kanske inte, för man gräver alltid undermedvetet i sitt egna också och jag har väl haft min del av mörker.

Det var Jocke som tillsammans med sångaren Christoffer Wennberg bildade Huggorm 2017 efter att ha följt upp en mindre lyckad festkväll med att skriva ”Demoner i skallen”. Låten slog an tonen för deras musik där klassisk 70-talsrock möter inbjudande melodier och stora refränger.

Från början var det huvudsakligen ett studioprojekt och först några år senare när André Nordlund (trummor), Jonas Eriksson (gitarr) och kanske framför allt den pådrivande bandorganisatören Fredrik ”Buffy” Johansson (bas) blev medlemmar började möjligheten att spela live att vädras på allvar.

– Själv var jag så trött på alla band som nöjer sig med att bara vara studioprojekt, för det är så enkelt att spela in musik idag, säger Buffy. Ut och spela i stället!

– Från min sida fanns ett rätt stort motstånd mot att lira live, jag hade suttit i en studio i massa år och hade inget självförtroende vad gäller att stå på en scen, säger Jocke. Det hade nog aldrig ha blivit av om inte Buffy manipulerat mig…

Tur det, ty Huggorm har snabbt gått och blivit ett av landets mest omtalade tillika snabbast växande liveband med utsålda hus och lyrisk publik överallt. Efter skivsläppet väntar en lång rad turnédatum, med en potentiell kulmen i headlinegiget på Under Solen-festivalen hemma i Luleå inför en publik på uppemot 6-7 000.

– Även om vi inte är speciellt glada av oss märker vi att folk blir väldigt glada av att se Huggorm, vilket säkert bidrar till medvinden.

Den där inbyggda motsägelsen, krocken mellan hybris och självhat, lyckan över att spela i band vs en allt annat än okomplicerad vardagsverklighet, att försöka fly från vuxenlivet och nånstans förgäves fortsätta romantisera ungdomen, går igen i flera av bandets låtar, däribland den energiska senaste singeln ”Villa, Volvo, hund & skit”. När texten med glimt i ögonen beskriver hur det är att leva i ett ekorrhjul och försöka hitta dopaminet i vardagen lyckas låten samtidigt förkroppsliga Huggorms själva väsen och säkert också ge en delförklaring till deras popularitet.