Lars Bygdén – War

Den 3 juni släpps Lars Bygdéns nya album War. Det Hans första sedan succén för fem år sedan med det hjärtskärande avskedet till sin fru på One Last Time for Love. Det här är hans egen berättelse om albumet och var det har sin upprinnelse.

Lars om War:

När jag gick på folkhögskola i början av 90-talet hade jag en lärare, en sån där lärare man har högst en eller kanske två gånger i livet. Eller förresten, många har förstås inte alls haft den lyckan jag hade. Men han var en sån där lärare som satte så djupa avtryck att det påverkar hela ens livssyn, en sån som jag önskar att alla borde få uppleva åtminstone en gång i livet. Dan hette han, och hans kärlek till kunskap och allt det som vi kallar kultur var så stark att det var omöjligt att inte smittas av den. Han fick mig att läsa sånt som jag absolut aldrig hade läst om jag inte träffat honom. Bo Carpelan till exempel – vilken nittonåring vid sina sinnens fulla bruk år 1992 läste honom, eller Gunnar Björling och Edith Södergran?

Dan brukade gissa vem som skulle få Nobelpriset i litteratur. Han hade rätt bägge åren jag hade honom som lärare. Men en annan sak som också var en typ av spådom, och som han med sin speciella glöd berättade om, har dröjt sig kvar i mig. Det handlade om pendelrörelsen mellan de romantiska och de upplysta idéströmningarna genom historien. Han beskrev hur de romantiska strömningarna, betoningen av känslolivet, sökandet efter svar i vårt inre och i förlängningen föraktet för den förnuftsbaserade kunskapen, genom historien obönhörligt lett till krig och djupa kriser för mänskligheten, med de två senaste världskrigen som närliggande och självklara exempel. Hur nazism och fascism hämtade sitt idématerial ur romantikens bejakande av det dunkla, och känslans seger över förnuftet. Dan berättade att han redan då, i början av 1990-talet, såg tydligt hur pendeln var på väg att slå över mot de romantiska tankebanorna igen, efter efterkrigstidens förnuftsbaserade vetenskapsexplosion. Samma gamla mönster som man enligt honom kunde se genom historien också mycket längre tillbaka än bara de senaste århundradena.

Genom åren har jag återkommande ofta tänkt på Dan och hans ord, under millennieskiftets domedagsprofetior, genom förintelseförnekarnas landvinningar i början av det nya tusentalet, och nu med de ständiga lögnerna som politiskt maktmedel, och attackerna på de institutioner som försöker upprätthålla någon sorts förnufts- och vetenskapsbaserad grund i vår värld. Jag kan nu utan tvekan, och utan förvåning, säga att historien gett Dan rätt. Dan tycktes alltid ha rätt, och det är min tro att människor med en sådan hunger att lära sig och förstå sin omvärld ofta får rätt. Vetenskapsförakt, konspirationsteorier, ifrågasättandet av nästan allt som tagit mänskligheten dit vi nått idag, har genom antivaxxers, flat earthers, elallergiker, klimatförnekare och så vidare nu nått en sådan styrka att det är svårt att se att det hela ska kunna sluta på något annat sätt än i en katastrof. Sanningen är nog dessvärre att vi befinner oss mitt i den.

Jag tänker tyvärr rätt ofta på musikartisten John Lundvik och de ord han utbrast när han vunnit Melodifestivalen för ett antal år sedan: ”Tänk mindre, känn mer!”, skanderade han då till publikens jubel. Han lyckades på detta sätt med endast fyra ord sammanfatta i princip allt som jag anser vara fel i dagens värld. Om vi vänder på hans uttalande, så att det blir ”Tänk mer, känn mindre!”, tror jag att vi skulle ha chansen att bygga en betydligt bättre värld. En värld där vi låter förnuftet styra över våra känslor och inte tvärtom. Alternativet, känslornas seger över intellektet, stavas dumhet, och jag kommer då att tänka på ett annat citat ur Lars von Triers serie Riket: ”Det börjar som dumhet, men det slutar som ondska”. Applicera dessa ord på den rasistiska politik som förs här i Sverige och på många andra ställen i världen, så tror jag att vi får en god uppfattning om var de styrandes dumhet och antiintellektualism slutar.

Mitt nya album handlar för mig mycket om den tankebana som startade på Ålsta folkhögskola under Dans lektioner, om kriget jag alltsedan tiden på Ålsta folkhögskola obönhörligt sett komma närmare och eskalera. Kriget mellan förnuftet och känslorna, kriget mellan kunskap och dumhet, och i slutändan kriget mellan vad som är ont och vad som är gott.

Min lärare Dan brukade ha rätt. Han förutspådde så gott som allt det vi idag ser av vettlöshet, kunskapsförakt och rå dumhet. Men han sa också något annat. Pendeln slår tillbaka, men den gör det inte utan att vi ger den en skjuts. Där är jag nu. Det här är mitt album War.

War är ett dynamiskt litet mästerverk på åtta låtar och rymmer ett brett känsloregister, med Lars fantastiska röst och låtskrivande i centrum. Produktionen har denna gång gjorts tillsammans med gitarrlegendaren Ola Gustafsson (Lars Winnerbäck, Melissa Horn m.fl.).
Låtarna vilar i den tradition som länge kännetecknat hans musik, med rötter i americana och nordisk folkmusik, men den här gången med en tydligt analogt elektronisk botten. Allt inspelat i klassiska Studio Atlantis i Stockholm.

Under sommaren kommer ger sig Lars ut på en turné och gör små nedslag runt om i sommarsverige och spelar låtar från War samt ur sin tidigare repertoar, och med sig har han då rykande färska exemplar av skivan.

– Tanken är att varje spelning blir som ett exklusivt litet releaseparty, säger Lars.

Turné:
26 juni – Holännapaviljongen, Ljusdal
28 Juni – Skatans dansbana, Njurunda
3 Juli – Kulturkapellet, Sörfjärden
5 Juli – Skönsmons kyrka, Sundsvall
15 Juli – Skottvångs gruva
20 Juli – Kulturoasen Uppsala
1 Augusti – Vingåker
7 Augusti – Södra Råda timmerkyrka, Gullspång
8 Augusti – MM’s café med mera, Örebro
9 Augusti – Svalbo Café, Nora
21 Augusti – Annelundsgården, Malmö
22 Augusti – Tomarps kungsgård
26 September – Broadway kvarterskrog, Norrköping

War kommer bara släppas i fysisk form på CD och Vinyl. Streamingtjänsterna får vänta tills 16 oktober i höst.

– Det måste finnas någon rim och reson. Det går inte att lägga ner så mycket tid som jag gör på ett album för att sedan frivilligt sänka ner det i ett hav av gratismusik. Jag har lagt ner alldeles för mycket av min själ i detta för att låta det bli på det viset. Det får väl ses som ett litet desperat försök att förändra min spelplan något, det känns i alla fall mycket mer inspirerande att göra så här istället för att göra som alla andra, jag hatar att göra som alla andra, det har jag alltid gjort.