Del I: “Den långa vägen hit” – Johan Airijoki, en knegare i rockens tjänst

”Den långa vägen hit – det har alltid varit drag men nu är det publik”. En fras ur Johan Airijokis alster från senaste skivan Rockens vingar. Jag träffar Johan efter konserten i Östersund som varit slutsåld sedan länge.

Jag tänker på frasen och jag tänker på alla de band och artister som också levererat ett sju-jäkla drag men som aldrig nått någon större publik. Jag tänker på att det inte är så lätt att nå ut till folk i dagens brus och jag tänker på att det är många mil på vägarna för att kunna säga – Hej, här är jag! för en ny artist. Och för en norrländsk artist så blir det alldeles särskilt många mil. ”Det gör nåt med en människa – att pressa dessa mil”. Det är klart att det behövs lite pannben för att göra sig ett namn, särskilt om man spelar musik som inte är självklar i tra-la-la-radio.

Sedan börjar jag fundera kring om det finns några fungerande strategier för att lyckas nå ut. Hur kan man tänka som ny i gemet? Finns det redan upptrampade stigar att följa eller behövs det nya vandringsleder? Vidare går tankarna till det som är utanför själva artisteriet som också behövs för att möjliggöra ett liv som musiker. Det behövs replokaler, studios, arrangörer, studieförbund och gud vet vad för att få det att rulla. ”Ja, de stänger replokaler, nu ska allting skäras ner – det är inte någon slump precis, det är jävligt medvetet” sjunger Johan i Rockens vingar.

När jag lyssnar på Johan Airijokis texter så förstår jag att alla de här sakerna har han redan funderat på och dessutom upplevt. Jag ber honom berätta om sina tankar:

Berätta lite om hur du startade som artist och vad som gjorde att du tänkte: – Nu kör jag!
Den allra första början på mitt musicerande var runt millennieskiftet i en replokal i Malmberget. Jag och min vän Pär Poromaa hade ett band som vi kallade Gnarly Boys. Vi spelade på våra vänners fester. Vi var en del av en kreativ snowboardscen uppe i Gällivare. Där det fanns en öppen och uppmuntrande attityd till egna påhitt. Sen flyttade jag ner till Umeå där jag och Pär utökade bandet med fler medlemmar och bytte namn till Väärt. Vi började spela in skivor och spela runt om i norra Sverige. Umeå hade ett otroligt musikklimat, i stort och smått var det olika spelningar flera gånger i veckan. Men jag skrev även egna låtar som inte rymdes i bandet så jag startade ett eget band, Airijoki och Laservågen som sedan bytte namn till Parkas. Vi släppte två skivor och spelade runt om i närområdet. Sen flyttade jag hem till Gällivare, tog ett vanligt jobb men kände att det är inget för mig. Om jag lägger ner all den här tiden som ett vanligt kneg kräver, på att bli professionell musiker och artist istället, så borde det börja hända grejer. Så jag skaffade en kontorsplats hos en vän och en replokal. Jag bokade mina egna spelningar i små barer runt om i landet och åkte runt och spelade på vinst och förlust. Men det var en början på att börja bygga upp en publik och ett nätverk.

När tåget var i rullning, hade du en strategi för att bana dig framåt i karriären?
Jag hade bestämt mig för att jag skulle bli en etablerad artist i Sverige. Jag hade inget skivbolag och bodde uppe i Gällivare. Men jag såg en möjlighet att komma med något nytt till det svenska musiklivet om jag berättade om mitt närområde kombinerat med musik jag själv gillade. Jag jobbade stenhårt. Jag skrev låtar och släppte en ny skiva nästan varje år. Detta kombinerat med turnéer där jag och bandet Malmfältens Rockklubb spelade på vilket ställe som helst som ville ha mig. Om det fanns tillräckligt med pengar för resor och gager tog jag med bandet, om inte åkte jag själv och spelade solo eller med musiker som jag kände på plats i städerna jag reste till. Min strategi var att nå direkt till lyssnare via konserter och sociala medier och att bygga långsiktigt från spelningar på barer och caféer till rockklubbar och festivaler. Parallellt med detta arbetade jag i gruvindustrin i perioder för att kunna ha en tillräcklig inkomst för att kunna hänge mig till mitt skapande.

Det finns inga genvägar i rocken men har du fått hjälp eller kan du nämna något som underlättat din resa?
Jag har fått en massa hjälp. Axel Andersson gillade mitt driv och spelade in mina skivor i sin hemmastudio på en minimal budget. Malmfältens Rockklubb gillade musiken som tog form och hängde med på mina löst hängande planer. BD-pop gick in med PR-budget för skivsläpp, turnéstöd och coachning. Varenda musiker jag har spelat med har lärt mig någonting, jag har vuxit av att spela med folk som var bättre än mig på sina instrument. Jag fick stipendier av konstnärsnämnden och dylikt. Mina fans hjälpte mig med att tipsa om spelställen i deras hemorter dit jag kunde komma och spela.

Ser du något som varit försvårande i att vara en artist från Norrland? Finns det något som det vore bra om det blev en förbättring kring?
Det är långt och kostsamt att åka på turné i exempelvis Skåne från Gällivare. Många gånger fick jag finansiera mina bandturnéer med mina solospelningar. Du får räkna med att det i bästa fall är ett nollsummespel att åka på turné för dig som artist och tänka att en chans till inkomst kommer längre fram. Norrtåg borde gå in och samarbeta med de lokala musiknätverken. Det skulle kunna bli en win-win med pr och norrländsk kultur som går på export. Det går hundra band på ett Hooja som slår igenom på ett stort kommersiellt plan. Hemorterna måste också förstå värdet i det lokala kulturskapandet och ge möjligheter med replokaler och inspelningsstudios. Där tycker jag Gällivare har tappat bollen helt. Mellan mig och Hooja så når våra berättelser från norra Sverige en massa folk över hela Skandinavien. Vi borde planera inför hur vi kan skapa ett lappländskt Nashville men de kan inte ens ordna fram replokaler, än mindre en inspelningsstudio eller livescen. Skärpning!

Du brukar plocka in lokala artister till dina konserter. Hur ser dina tankar ut bakom det?
Jag ser mig själv i de här unga människorna. Jag vet exakt vad de går igenom för jag har varit där själv. Jag blir glad om jag ser någon med talang och driv som vill ägna sig åt musik. Jag kan inte bära fram någon annan men jag kan visa dörrarna som jag har gått igenom och heja på andra att försöka ta sig igenom dessa. Men jag vill också visa den lokala publiken att: Kolla här, vad ni har! Se nu till att hjälpa de här personerna fram så de kan få skapa musik och berätta om er plats på ett trovärdigt sätt. Det är mycket mer intressant och trovärdigt än någon platsmarknadsföring som ni slänger bort pengar på.

Till sist: Har du några tips på grupper/artister från Norrland som du tycker folk borde få höra mer av?
Fritjof Stenvall i Luleå har egen studio i Luleå där han producerar allt från visa till pop och hip hop. Superbegåvad. Malmfältens Rockklubb, som jag har jobbat mycket med, skapar musik både som ett kollektiv och enskilt – allt från metal till barnskivor. De är Lapplands bästa band, de ska ha alla bra gig som finns där uppe, de kan kompa vem som helst och det kommer bli skitbra. Här senast spelade de med Zacke och David Väyrynen i Skellefteå. Alma Augusta från Gällivare är på gång med att släppa sin första skiva men har redan börjat göra ett namn för sig. TAJGAN från Akkavare är Lapplands Brian Eno. Han har släppt en skiva med ambient och svävande folk-jazzbeats som borde ligga på i varje hem. Men han har även datorn full med en massa spännande musik som väntar på att släppas. Huggorm, ett Thin Lizzy från Luleå, det hade vi ju inte kunnat veta att vi vill ha förrän vi hört det. Stina Vikström från Boden gör cool klubbig pop på svenska. Fredrik Frekke Hangasjärvi håller på att etablera sig som vår tids Roland Cedermark. Kalix Elektriska – vilket bandnamn! Spännande psykedelisk rock på svenska. Det finns hur många som helst, alla ryms inte att lista här!

När jag lyssnar på Johans tankar om hans resa och hans val så känner jag i märgen hans svada, hans kärlek och passion till både musiken och till den norrländska kulturen. Det är svårt att inte ryckas med i hans inlevelse och äkthet. Inte konstigt att han numera drar publik vart han än kommer. Johans resa har krävt ett pannben av guds nåde där han steg för steg byggt upp en publik genom att söka upp dem och helt enkelt lärt dem att älska hans musik. Jag ser också att hans personlighet, ärlighet och närhet till sina fans gjort att de har hjälpt till att spela på djungeltrumman för att sprida hans musik. Det är så man gör när ”trägen – han ska vinnas” – börja i det lilla och låta det växa dag för dag.

Johan Airijoki samarbetar numer med namn som är välkända även för den större publiken. På senaste skivan, Rockens vingar, så medverkar H. Self och Moonica Mac. Hans strategi har gjort att hans fanskara växt år för år och ena dagen spelar han på Trädgården i Stockholm för att nästa dag spela på Pajala marknad. Tur då att han har 10 000 timmar i ryggen, kan läsa en publik och att käften hans är smord.

Under konserten i Östersund plockade Johan Airijoki upp några av Jämtlands främsta musiker på scenen. Markus Ernehed och Jens Comén på blås samt Lovisa Holten under ”Fräckis” och Alexander Lund till ”En kväll vi alltid kommer minnas”. De är i andra faser av sina karriärer. Hur tänker de kring sitt musicerande och har de har några strategier att gå från drag till publik? Det får jag ta och kolla upp!