Jonas Teglund ger oss själsliga, långsamma kolhydrater

I slutet av april släpptes Jonas Teglunds debutalbum som soloartist – Ett nionde sinne. Först nu är jag är redo att avhandla detta storslagna och något kryptiska verk.

Östersund, 2 maj

Jonas Teglund har släppt en skiva som heter Ett nionde sinne. Eller en skiva? Det kanske snarare är ett verk eller till och med ett mästerverk? Låt oss grotta ner oss. Den första låten som släpptes var Aria #2. Soundet går åt 70-talet och jag får upp en blandning av Ted Gärdestad och Jojje Wadenius i mitt huvud. Ett mjukt anslag och lite tralligt och glatt. Men så börjar jag lyssna på texten. Vad är nu det här?

”Det kommer aldrig att gå – över”, ”du sa det löser sig, det gör det alltid, för ett tag – men lösningen går över”, ”botten är mjuk, just där är möjligheten gränslös, man kan alltid sjunka lite till, djupare ner”, ”alla ska dö en gång men vi lever inte ens en gång”

Man kan väl säga så här: Min nyfikenhet var väckt. Jag gillar ju det här med kontraster. Sockersöt melodi till en avgrundsdjup text om att vi alla ska dö. Jag backar bandet och lyssnar igen. ”Det finns inga dispositiv, sinnets vinge i ett fjärilt ekosystem”. Hm, vad sjutton betyder det här egentligen? Som tur var så fanns det hjälp att få. Jonas Teglund har nämligen startat ett skivbolag tillsammans med Annika Norlin som heter Första Tiden och Ett nionde sinne är bolagets första släpp. För att hjälpa mig och alla andra att förstå deras alster lite bättre så har de även skapat en podd med bolagets namn. Namnvalet är en passning till den känsla som många av oss går och bär på i dessa tider, att vi kanske lever i slutet av den mänskliga historien. Men tänk om det är tvärtom? Att det här är början på det som ska hända sen – att det här i själva verket är den första (nya) tiden?

I poddens första avsnitt avhandlas tankarna bakom albumets första låt. 36 minuter där vi bland annat får veta att ordet dispositiv inte ens finns men att det finns en logik till att det går att använda ändå. Andra avsnittet behandlar låtarna Svart ljus och Den rätta känslan men innefattar även ett djupgående samtal om gitarrer och distar. Det tredje tar hand om hela albumsläppet och vi får bakgrunden till titeln. Jonas använder inte bara ord som inte finns utan han hittar även sinnen som vi inte visste fanns. Podden känns som en blandning av Filosofiska rummet och Språket i P1 där det är dina två klokaste kompisar som sitter och pratar avslappnat om rätt komplicerade ämnen och du kan lugnt sitta i fåtöljen bredvid, under filten, och blunda och bara le åt din lycka att du har hittat så smarta och kluriga vänner att ha i din närhet. Det är ok att du bara är tyst. Det kanske till och med är lika bra.

Jonas, var det ditt sjätte (eller då åttonde) sinne som gjorde att ni kom på idéen att starta en podd om era släpp? Det här är ju ett navelskåderi utan dess like och graden av nörderi går upp på maxnivåer. Jag fullkomligt älskar det! Hur gick tankarna att podda om bolagets släpp? Och det här med att starta ett eget skivbolag, berätta!
När vi startade podden var tanken att det skulle få vara precis så smalt och insnöat som vi själva önskade. Helt utan förbehåll. Idén var dels att vi ville samtala om våra släpp utifrån vårt eget perspektiv men även att ge lite nycklar till musiken. Nästan som ett slags liner notes. Vi tänkte att förhoppningsvis gillar ca 10-12 personer podden och att det då vore fullt tillräckligt. Samt att vi inte har bråttom, någon kanske upptäcker en skiva flera år senare och kan höra dessa avsnitt då. Om man främst sysslar med skrivande, komponerande och idéer snarare än artisteri är det svårt att veta var tankar kring en skiva egentligen får plats.

Sociala medier vill inte ha längre texter. De vill bara ha ansikten. Och de flesta inlägg visas inte ens för de följare man har, särskilt inte om de är långa. Streamingvärlden är kontextlös. Där tillåts inga texter och man kan inte styra över hur ens skivor presenteras. Men då kom jag och Annika att tänka på att i poddformatet tillåts man framföra längre tankar, just där är ju folk faktiskt mottagliga för utläggningar. Även om de är nördiga och för smala. Dessutom är det ingen som tvingas lyssna på en podd. Sedan när vi bestämde oss för att starta en ny label så hittade vi formatet för podden också.

Anledningen att vi startade labeln var flera:

Jag skulle ge ut Ett nionde sinne och hade inget bolag att släppa det på och Annika skulle också ge ut ny musik, så småningom. Vi ville även hitta nåt sätt att fortsätta samarbeta med Martina Ledinsky, som tidigare jobbat på Razzia/Sony men numera var frifräsare. Så fort vi kom på idén om att starta Första Tiden vaknade våra huvuden till liv och istället för att se en hinderbana såg vi ett fält av möjligheter. Båda våra tankemaskiner började parallellt att knastra och det blev då: roligt! Denna inre energi var ett bevis för att vi skulle köra på.

Foto: Olof Grind

Foto: Olof Grind

Östersund, 8 maj

Jag kommer att tänka på Captain Beefhearts Trout Mask Replica när jag lyssnar på skivan. Don van Fliet samlade ihop ett rövargäng och tvingade dem att bo ute i öknen i nio månader. Han manipulerade musikernas sinne för traditionella musikaliska strukturer, tvingade dem att separat öva in sina delar på sina instrument, i olika taktarter, för att sedan spela in allt tillsammans under en sextimmarssession. Kakafoni är nog en hel del av ljudbilden. Men då och då samstämmer takterna och ett märkligt samspel uppstår. Det var genomtänkt. Det sägs att man behöver lyssna på skivan åtta gånger för att få hjärnan att kunna fånga in samstämmigheten. Om det är sant vet jag inte men min association handlar definitivt inte om kakafoni eller manipulation utan om just den här upplevelsen att ju mer jag lyssnar och förstår av framförallt texterna desto fler egna tankar uppstår och det blir svårare att skilja på vad jag lyssnat på och på vad jag själv har tänkt kring de ämnen som (jag tror) behandlas på skivan. Under de senaste dagarna så har olika fraser dykt upp i mitt huvud och jag har gått och funderat kring dem (”du tänker substantiv och jag: verb, den oförmågan: att låta bli, ourskiljbar entropi”). De kommer till mig utan förvarning och jag kan inte placera dem direkt från vilken låt de kommer. Albumet drar mig till sig och jag vill in och lyssna mer direkt för att få mer klarhet i vad författaren menar och jag är intresserad av vad dessa tankar tar mig vidare till i mina egna funderingar. Även musiken kräver lyssning på lyssning. Det är så mycket som händer i varje låt. Nya instrument dyker upp. Kinesisk harpa. Javisst! Lyssna på podden om den historian! En del låter som populärkulturella psalmer i sin direkthet samtidigt som komplexiteten finns där med slingor, lager på lager av olika instrument och körer.

Din skiva känns verkligen som en sån som växer för varje lyssning. Du tar upp tunga ämnen som att döden väntar runt hörnet, våld i nära relationer, växternas moraliska överlägsenhet. Musiken fungerar för mig som en trygg famn med sitt mjuka anslag. Hårt och mjukt samtidigt. Balans. Berätta om dina tankar kring framväxten av skivan. Hur väljer du vilka instrument som passar in var och vem som ska spela dem?
Det är en lång tid som jag har lagt in i den här skivan. Mycket erfarenhet och biografisk tid. Mycket skrivtid. Det känns väldigt fint om det är som du skriver, att skivan också kan växa över tid. Det kan man nog aldrig veta själv, om det fungerar så i praktiken för någon annan. Men jag har åtminstone velat göra en skiva som drivs av längre kolhydrater.

Det är inte popmusik som riktar sig mot nuet. Den är inte spontan. Tycker inte heller att den är särskilt ungdomlig.

Jag har planterat in väldigt många små melodier och stickspår. Trådar löper åt olika riktningar. Vissa textrader refererar till rader i helt andra låtar. Sen har jag nog velat att allt som är på skivan ska ha en slags innebörd. Att jag själv ska veta eller känna att varje instrument eller melodi bär på någonting för mig. Jag ser det som en slags väv. Det har varit som ett skulpturarbete.

Instrumenteringen är ett sammelsurium av influenser och smak och praktiska möjligheter. Ofta utgår jag från en abstrakt känsla av vad instrumentet ska ha för funktion, är det rytmiskt eller melodiskt eller harmoniskt? Ibland är det fix-idéer som kommer plötsligt och som jag sedan inte kan låta bli att genomföra, t ex att jag ville ha guzheng och träflöjter på Antibiotika. Det är en producents eviga dilemma och bekymmer att man alltid kan fantisera större än sin egen förmåga. Det man hör i fantasin finns inte i fingrarna. Somligt kan man lära fingrarna men det tar flera år att introducera en ny förmåga för fingrarna och under tiden man lär fingrarna denna nya förmåga har fantasin gått vidare och fantiserar då om någonting ännu mer komplicerat, som det då kommer ta fingrarna ytterligare flera år att lära sig. Då får man helt enkelt be andra spela det man inte klarar av att spela själv.

De flesta musiker som medverkar har jag spelat med tidigare i olika sammanhang och de är alla personer som jag älskar att spela med. Musiker som kan spela sådant jag inte klarar av att spela själv men som jag klarar av att fantisera om. Sedan ville jag också bara ha så trevligt och roligt som möjligt när vi spelade in skivan, därför tillfrågade jag bara personer som har en så kallad Underbar Personlighet.

Östersund, 12 maj

Jag har märkt att mitt sätt att angripa skivan är att först försöka förstå delarna för att förhoppningsvis nå fram till helhetsförståelsen så småningom. Känslan påminner om ett tip-of-the-tongue-moment. Jag är nästan där men så försvinner svaret utom räckhåll eller blandas ut i en förvirring igen. På något vis förstår jag att det är i jakten värdet ligger. Processen är tillräcklig. Det gör inget att jag inte når ända fram. Det är vägen som är mödan värd.

Ibland tänker jag att det vore skönt att vara religiös. Att bara tro. Jomen det där är bara att acceptera – det står ju i den där boken. Strunt samma i att det inte låter trovärdigt. Det bara är som det är. Men för oss som inte är religiösa så behöver vi söka istället. De stora frågorna behöver förundras över och undersökas om det går. Eller i alla fall kolla upp vad andra har tänkt. Som barndomens tankar: Vad fanns innan tiden? Kan den ta slut? Kan den börja sen igen? Finns svaren kanske i kemin eller i fysiken eller kanske rent av i semantiken?

Jag undrar om skivan är ett sätt för dig att söka efter de stora svaren på livets gåtor. Jag ser nästan en filosofi skapas framför mig. Nedan rabblar jag upp några ord och fraser. Hur hänger de ihop? Kan du hjälpa mig? Tänk lite grann som i leken ”Vilken ska bort” med Magnus och Brasse. Fast att kanske ingen ska bort då?

Cirkulärt, Heimat I och II, du odlar vad du sår, sju år – utbytta celler, den sista tiden är den första, det binära livet, motsägelser – undantaget som bekräftar regeln?
Ja. Det har i alla fall varit ett sätt för mig att försöka förstå saker. Ett sätt att tänka och bearbeta genom att skriva.

# Ordspråket är ju egentligen “det man sår får man också skörda”. Tror att det ursprungligen kommer från Bibeln, men jag vet faktiskt inte. Hursomhelst är jag väldigt odlingsintresserad och har tänkt mycket på detta: Det är lätt att tänka att målet är SKÖRDEN. Att den som odlar vill åt frukten, att höjdpunkten är att få stoppa en mogen tomat i munnen. Men jag tycker behållningen är själva odlandet i sig. Bibeln hade fel! Man går omkring och vårdar jorden, tänker på hur fint det ska bli. Planerar planteringar, tänker på färger och smaker. Kollar på små sticklingar. Fantasin är så oerhört aktiv då.  Sen när tomaterna väl mognat är jag aldrig lika engagerad längre. Ofta äter jag inte ens upp skörden, trots att jag är både glupsk och matglad. I låten syftar jag ju med detta också på en människas personlighet. Du blir vad du odlar, du blir inte vad du skördar. Det är värt att påminnas om tycker jag. Samtidigt kan man påminna sig om att man som individ och människa inte är så speciell. Andra människors känslor är lika betydande. Samt: tänk på växter och träd. De lever också.

# Heimat I och II är döpta efter säsong 1 och 2 av TV-serien Heimat. Utan att spoila serien kan jag säga att låt nr 2 är den mer utbroderade formen av samma tema/låt. Jag tänker att Heimat II är den punkt på albumet dit jaget har kommit efter att ha passerat genom de andra låtarna och åren. Att jag började vid ettan och när jag var klar så låter det som tvåan: mycket mer uppluckrat, intrikat och fragmentariskt. Första versionen är rak och enkel, på sätt och vis tydligare i sin känsla. Jag tycker poängen är lite ett sätt att säga olika saker fast med samma fras och melodi. Samma tema, annat Jag. Men sen också detta: när man tror att man är framme, så börjar det om igen. Nystarten känns snarlik hur det var förra gången.

# Det cirkulära: Jag har nästan alltid gjort mina skivor i repeatform så att när låtlistan tar slut ska man kunna fortsätta från början på repeat. Jag tänker då på tempo och tonart, ibland andra saker. På En tid att riva sönder är det till exempel en tonartshöjning från sista till första låten, från Bb till C. På Weils album Fugue State är det tajmat i tempo (Weils är ett av Teglunds andra musikaliska projekt, red. anm.)

Förut tänkte jag att det var cirkulärt men för ett par år sen kom jag på att det inte riktigt är formen av cirkel utan att det snarare är en spiral jag eftersöker. Att när man kommer tillbaka till början så är man nästan tillbaka där man började, fast liksom en nivå upp. När jag var yngre föreställde jag mig tiden och året som ett hjul. Sen började jag att se tiden som en spiral. Varje årstid är bara på nästan samma plats som förra varvet. De kommer aldrig tillbaka, de bara lägger sig ovanpå de föregående.

# Sju år: Det sägs att kroppen byter ut alla celler på sju år. Jag har också hört att nånstans (i Japan? Inom buddhismen? Minns tyvärr ej) så delar man in livet i sjuårsperioder, att en människas stora paradigmskiften kommer med sju års intervaller: 7, 14, 21, 28 etc. Det har jag tänkt mycket på.

I låten sjunger jag om att sju år har passerat sedan en viss händelse och att jag (min kropp) då alltså borde vara helt utbytt. Men trots det så hänger mina inre motiv kvar. Det finns ju en frustration i det, att man inte blir fri från sina gamla demoner trots att varje cell bytts ut. Betyder det att minnen svävar fritt och överlever den fysiska materien? Eller hoppar minnen mellan cellerna för att få finnas kvar? Jag vet inte.

Men jag minns också att när det hade gått sju år, och när jag tänkte på dessa händelser så hade någonting förändrats litegrann. Det var inte utbytt, men kanske lite avmattat. Det som krävdes var dock någonting annat än cellutbyte för att justera och få ordning på min inre motivbildning. Jag behövde se på annat vis.

# Sista vs Första tiden: Vid ett specifikt ögonblick, på en fest mitt bland andra människor, tänkte jag tyst för mig själv: det känns som att vi lever i den sista tiden. Som att det var Europa och 1930-tal på riktigt. Jag tror det är en ganska vanlig tanke och känsla, inte alls unik för mig eller ens för vår tid. Ögonblicket efteråt kom jag att tänka på fåfängan i det, och att: vad vet jag, det kanske är tvärtom.

# Låten Solsken är en tankebiografisk låt. Som handlar om ganska många saker samtidigt. Jag tror inte jag ska ge mig på att förklara den, men det handlar för mig om perspektivskiftning. Metamorfoser. Minnesbildning. Och jag ville att allt skulle få vara med: att det skulle vara FÖR mycket text. Bara detta att jag sjunger en text och kören samtidigt sjunger en helt annan text. Det är för övrigt Annika som sjunger kör på den låten. Jag tycker det har något, att blanda flera betydelser samtidigt. Det liknar ju också livet: oftast har man fler än 1 tanke samtidigt, oftast talar folk i mun på varandra, det är väldigt sällan man säger en enda sak rakt och tydligt. Det vore mer verklighetstroget om refränger bestod av flera texter samtidigt.

Östersund 21 maj

När jag nu cyklar till jobbet med Ett nionde sinne i lurarna så märker jag att texterna och melodierna har landat in i mig. Jag märker att jag har kommit en bit in i pusslet. Jag kan sjunga med i en hel del fraser och jag kommer på mig själv att le av tanken att se Jonas Teglund i Håkan Hellström-rollen på Ullevi, en åldersblandad publik, samstämmigt sjunger med i Antibiotika:

”Alsolsprit”

jag hörde inte vad hon sa på min vårdcentral

infekterat aterom

ej septiskt men:

dränk den

(och så refrängen då: kläm i nu! ända från tårna!)

Antibiotika

Heracellin

Alsolomslag

Jag vet att jag inte hänger med i allt men bara att få ha befunnit mig i den här världen av snurrande tankar har varit och är fortfarande helt och fullt tillräckligt och underbart. Är det här verket rent utav startpunkten för albumformatets renässans? Eller konceptet album som nu har utvidgats. Podden har för mig varit ingången till en större förståelse för de bakomliggande tankegångarna. Och nu har jag och ni fått en ytterligare breddad bild genom Jonas svar på frågorna i detta format.

I många olika sammanhang så har det figurerat en fråga till diverse intervjuade personer:  Om du fick välja 1 person, död eller levande, att äta middag med, vem skulle du välja då? Det vete tusan om jag inte skulle välja Jonas Teglund. Fast jag kanske skulle vilja byta bort själva dinerandet mot en söndag i hängmattan en sensommardag? Prat om livet, döden och den förunderliga tiden. Och kanske chokladbollar?

Du skall strax ut och spela skivan inför publik. Det går rykten på stan att du ska avsluta dina konserter med att äta en chokladboll intill micken. Finns det inte en risk i det, att få epitetet ”sell-out”?  “Jonas har sålt sig och gett upp sin integritet för att nå publika framgångar”? Skämt åsido, du ska snart ut och möta publiken. I Göteborg den 30 maj på Kulturhuset Oceanen och på Fasching i Stockholm dagen efter. Vilken sättning reser du med och framförallt – hur känns det? Finns det någon Norrlandsspelning i tankarna?
Haha! Till och med jag hoppas att detta ska bli verklighet. Det enda som talar emot chokladbollsätandet live är att jag hatar kladd. När jag äter något kladdigt måste jag direkt tvätta händerna vilket nog blir svårkombinerat med att spela gitarr.

Jag har ett otroligt band med mig: Jesper Nordenström på klaviatur, Lars Skoglund på trummor och Love Örsan på bas. Jag skäms nästan för att de spelar så fint. Låtarna kommer att få en annorlunda kostym. Vi kommer spela luftigare och mer avskalat jämfört med skivan. Jag vill att det ska vara svängigt, känslosamt, expressivt. Sedan blir det mer utrymme för improvisationer. Kanske blir det mer jazz än på skivan.

Det finns tyvärr ingen Norrlandsspelning planerad men jag kommer gärna om det finns någon i norr som vill boka in en gammal chokladbollsätande kille från Luleå.