Merit Hemmingson: ”Det enkla är det svåra”

Melodin bör vara kvar – men resten är det fritt fram att trixa med. Pekkos Pers gamla fiollåtar får nya harmonier och ett ordentligt gung när jämtländska legendaren Merit Hemmingson, 86, tolkar dem på sin Hammondorgel.

I fredags släpptes skivan.

Den mytomspunne 1800-talsspelmannen Pekkos Per ska ha gått till fots de 36 milen från Bingsjö i Dalarna till Stockholm för att köpa en fiol – en Guarneri, ett namn som i dag nämns i samma andetag som Stradivarius. Han återvände hem överlycklig.

Men berättelsen har ett dystert slut. Hans syster var strängt religiös, och dagen efter hans död eldade hon upp fiolen.

– Det tycker jag är fruktansvärt hemskt. De här religiösa människorna tyckte att det var synd att spela, framför allt fiol. Det är inte klokt, säger Merit Hemmingson och suckar.

Historien ligger bakom Fiol i lågor, hennes favorit på nya skivan Pekkos Per å Jag som släpptes den 18 september.

– Med den låten har jag försökt göra en bit själv. Vanligen blir det inte bra när jag skriver egen musik, men den här blev väldigt mollig och sorglig. Vackert tung, jättetung. Man vet ju bakgrunden. Och den blev så bra.

Pekkos Per, som levde 1808–1877, är något av ett mysterium i svensk folkmusik. Några inspelningar eller foton finns inte, berättar hon, bara låtarna, känslorna, och sägnerna. När Merit hösten 2025 behövde något att bita i inför en ny skiva föll valet på honom.

– Jag behövde ett tema, och det är ju så himla kul att spela in plattor va? Hans låtar går i både dur och moll, nästan samtidigt, och det tycker jag är så spännande. Jag har gjort det väldigt otraditionellt och svängigt.

Hon har flyttat låtarna från fiolen till sin Hammond B3, men den är inte det enda som hörs på skivan. Medverkar gör också flera namnkunniga musiker, som Sara Parkman och Mattias Bärjed. Basen spelar hon dock själv, med ena foten på orgelns baspedaler.

– Om jag ser en melodislinga på noter känner jag direkt om jag kan göra något spännande av den. Jag är väldigt tokig i harmonier och baslinjer och gör mina egna, så att det blir en annan stämning. Melodin ska vara kvar, men tempo- och arrangemangsmässigt kan man hitta på allt möjligt.

Tror du att Pekkos Per själv skulle ha uppskattat dina versioner om han satt i publiken?

– Klart att han skulle. Han hade gillat skivan. Det tror jag verkligen.

Musiken från pappa

Fiol fanns också i Merit Hemmingsons barndomshem i jämtländska Gärdsta. Pappan spelade, och familjen musicerade ihop.

– Jag var bonddotter men helt ointresserad av jordbruket. Jag har aldrig lärt mig mjölka kor, det var bara musik, och den musiken har jag fått från pappa.

Efter studenten i Östersund flyttade hon 1959 till Stockholm för att spela jazz och gå på Nalen. Men det var de underbart vanvördiga och genrebändande tolkningarna av svensk folkmusik på Hammondorgeln som gjorde henne känd, inte minst trilogin Huvva!, Trollskog och Bergtagen 1971–1973.

Känslan före tekniken

Trots kärleken till harmonier har hon med åren skalat av sitt spel. Hon övar inför konserter och inspelningar, men inte annars, och aldrig teknik för teknikens skull.

–Det enkla är det svåra, att kunna spela det utan att det blir banalt. Det finns enkla intron som får mig att bara tänka ”oj”. Är det rätt börjar tårarna rinna direkt.

– Skicklig har jag heller aldrig varit. Jag blir inte impad av teknik, det är stämningen och känslan som är det viktiga. Klart att det är bra att kunna spela fort och så, men det är inte grejen för mig.

I december återvänder hon till Jämtland och Östersund för en konsert på Storsjöteatern, med låtarna från den rykande färska skivan uppradade i setlistan.

– Lite av en hemkomst är det ju. Jag gick i skolan i Östersund, men vantrivdes hela tiden. Allmänna linjen språklig gren hette det då. Jag var där, men bara fysiskt. Jag har tittat i gamla läroböcker, och det enda jag har skrivit på sidorna är titlar på en massa jazzlåtar. Det var bara jazz i huvudet på mig. Jag var något av en ensamvarg också och tyckte att alla andra var knäppa.

– Huvva, vilka lärare man hade på den tiden också. Det var ju som på 1800-talet. Och musikläraren ska vi inte tala om… Nu efteråt förstår jag inte varför jag fullföljde, men jag klarade mig i alla fall igenom alltihop och tog examen.

Drygt 60 år senare ser hon fram emot återtåget, även om hon undviker långa turnéer i dag. Resorna från Gotland, där hon bott i 18 år, är jobbiga, och kroppen sätter gränser. Merit har domningar i fötter och ben och sitter snett på pallen för att nå pedalerna, berättar hon. Vid orgeln är hörseln numera också ett bekymmer. Hörapparaterna förvränger musikljudet, och hon har återkommande tider hos audionomen.

– Egentligen skulle jag köra utan hörapparaterna, men då måste jag spela starkt. Jag är så ljudkänslig och ljudkritisk med det jag håller på med. Musik lyssnar jag väldigt lite på nu. Jag går ner och lyssnar på havet i stället.

– Min största skräck är att det ska bli så dåligt med kroppen att jag inte kan spela. Men hittills funkar det jättebra, och det är så jävla kul fortfarande.

I motsats till artisten tycks emellertid publiken bara föryngras. Nalen, som en gång lockade henne till Stockholm, var fullsatt när hon spelade där två kvällar i december i fjol, och flera påpekade hur unga besökarna var.

– Det är många unga tjejer som kommer på spelningarna. Varför vet jag inte riktigt. Det kan hända att de ser mig som en förebild, och ingen skulle vara gladare än jag om det var så. Jag har själv aldrig haft några kvinnliga förebilder, jag har bara kört min grej. Det är konstigt egentligen. Ibland funderar jag på hur det kunde bli så här, och hur jag blev som jag blev.

Pekkos Pers mångmiljonsfiol ska ha blivit aska. Vad hoppas Merit Hemmingson ska hända med hennes eget instrument? Orgeln står i dag i Sandkvie studio i Visby hamn, där skivan spelades in och dit artister kommer från fastlandet och överallt.

– Där står den, och där får den stå kvar. Så att folk kan spela på den, alla som vill komma hit till den öde ön och bara koppla bort allting annat, säger Merit Hemmingson.