Mossigt och modernt

Vad är egentligen storbandsjazz – trist, trött, mossigt och… alldeles förvånande fräscht. Det är intrycket efter att ha lyssnat på Skellefteå Big Band leverera filmmusik under konserten Skellefteå Big Band meets the big screen. Jag tog en pratstund med bandets ledare Åsa Granlund Jonsson om hur det är jobba med en traditionell genre och med ett storband bestående av fritidsmusiker.

Jag möter musikläraren/sångerskan/storbandsledaren Åsa Granlund Jonsson på en stimmig lunchservering i Skellefteås stolthet Sara kulturhus. Kallpratet som ska mjukstarta intervjun blir oväntat hett – det kom att handla om en lägenhetsbrand i Åsas grannskap. Obehagligt, men inga människor kom till skada tack och lov.

Uppskakande start, men vi taggar ner och söker oss snabbt fram till det andra heta ämnet för dagen – storbandsjazz i allmänhet och Skellefteå Big Band i synnerhet.

Skellefteå Big Band med ledaren Åsa Granlund Jonsson

Foto: Jonas Lundqvist

Jag tar till det klassiska (nåja, klyschiga kan ersätta) intervjutricket att spela ut en lätt provocerande fråga: Är inte storbandsjazz ganska mossigt, mest för seniorgubbar som tycker att all musik var bättre förr?

Och det funkar, men omvänt. Åsa går i gång direkt, tydligen glatt tacksam för provokationen.
– Det tycker säkert jättemånga. Men jag är ju en riktig musiknörd, så mossig är för mig inget skrämselord. Det kan faktiskt vara ganska charmigt när det är lite mossigt. Så jajamensan, vi är ett supertraditionellt storband. Vi lutar oss stadigt mot Basie-traditionen, men sätter gärna in det i nya sammanhang. Huvudsaken är att man hittar sitt eget sätt att förnya traditionen.

Nedärvd jazzfrasering

Åsa är själv skolad i och inspirerad av Basie-traditionen och all annan jazz. Förutom sången så har hon också själv suttit in i saxsektionen i storbandssammanhang.
– Jag fick det genom min pappa som var jazzmusiker. (Och drivande när det en gång startades en jazzklubb i Skellefteå, vill skribenten flika in.) Därifrån fick jag min frasering som jazzsångerska och det kommer igen i hur jag vill att storbandet spelar, även om det är ledmotivet till James Bond på notställen. Men sen hämtar vi in nya impulser. Jag köpte häromsistens in ett arrangemang av en amerikansk ung kille. Det var nåt helt nytt som de yngsta i bandet tipsat om, med lite gamingkänsla; tänk Mario Kart, men nåt som ändå passar in. Reaktionerna blev “oj vilken härlig låt, den här ska vi spela”. Förnyelse alltså.

Skellefteå Big Band meets the big screen

Nya grepp på klassiker handlade det också om när bandet under Åsas ledning började jobba med vårens musikprojekt Skellefteå Big Band meets the big screen. Filmmusik i storbandsversion alltså. Sångerskan och programvärden Saga Eserstam introducerade kvällen tillsammans med pianisten Tor Holmström med As Time Goes By från Casablanca. Snacka om filmmusikklassiker. Och nej, Ingrid Bergman säger inte ”Play it again Sam” utan ”Play it, Sam. Play As Time Goes By.” Se där – lite filmnörderi får ni på köpet.

Sen fick storbandet kliva in och fläska på med svulstigt dramatiska toner ur Mission Impossible – bra tryck levererades! Musikaliska filmpärlor följde; temat från Love Story, Pink Panther Theme, Dolly Partons 9 to 5 och en hel massa annan musik som nog de flesta kände igen från biosalongen eller streamingsoffan. En av flera highlights var när Saga Eserstam briljerade i ledmotivet i Bond-filmen Skyfall.

Om skribenten ska ge sig på en minirecension så lät det kort sagt väldigt bra – tajt komp, bra tryck i samspelt blåsargäng och fina sångsatser från Saga Eserstam och Ulrica Lundmark. Även Åsa hoppade in och körade, sångerska som hon också är. Trött och mossigt var det definitivt inte.

Saga Eserstam.

Foto: Jonas Lundqvist

Saxsektionen, Stefan Lindberg närmast

Foto: Jonas Lundqvist

En samling skickliga musiker

Lite skamsen erkänner jag inför Åsa att det där var faktiskt ännu bättre än vad jag hade förväntat mig. Sorry.

Jag fick uppleva en imponerande musikalitet för att vara ett fritidsband – eller vad säger du?
– Javisst låter det bra, men så ligger det också massor av hårt arbete av en samling skickliga musiker och dessutom omfattande planering bakom en sådan här konsert. Det är givetvis en utmaning att hålla ihop ett så här stort band, men vi jobbar projektmässigt, alltid med ett specifikt gig som mål. Med stark commitment från alla musiker så brukar det funka. Alla ser ju till att kunna sina stämmor när vi samlas för att repa så då kan vi koncentrera oss på samspelet.

Det är slentrianmässigt frestande att börja ställa frågor kring hur det är att vara kvinna och ledare för något så traditionellt mansdominerat sammanhang som ett storband. Men när jag pratat med Åsa en stund så är det en ickefråga. Vi släpper det. Fokus i det här bandet ligger inte på prestige, utan det är det gemensamma resultatet som alla prioriterar. Hur ser Åsa själv på sin roll som storbandsledare?
– Alla tar sitt ansvar, övar på sitt, men sen är repetitionerna min viktigaste roll. Att ha en musikalisk vision för varje låt, lyssna och förfina fraseringen och energin i den riktningen. Det gäller att få de olika sektionerna; blåsare, komp och sångare samspelta, både musikaliskt, att helheten låter bra, och i samklang med känslan i repertoaren.

Tradition och nyskapande

Vi återvänder till samtalet om tradition kontra nyskapande. Det börjar vara tydligt att Skellefteå Big Band inte ser någon motsättning i det. Det finns ju band som nöjer sig med att nöta på med Splanky och annat ur “The Basie Bag”, men Åsa vill att bandet både ska bottna i den traditionen och hitta egna nya grepp.
–  Vi har gjort en ren Basie-hyllning, det måste vi ju bara göra. Men sedan är det lika kul att göra nåt nytt, som det här temat med filmmusik. Jag menar, vad vore filmen utan musik?! Det är ju dessutom ett tema som är en härlig utmaning för ett storband sammansatt av fritidsmusiker. Vi har också vid olika gig tagit in gästartister som exempelvis sångare. Vi har en väldigt platt organisation där alla bidrar med idéer, även om det konstnärliga slutordet är mitt så har vi alltid en bra dialog om hur vi ska utvecklas.

Skellefteå Big Band har en lång tradition, med tidigare ledare som bland andra Nisse Eriksson, Elmer Granlund och Thomas Nyström som alla var djupt rotade i traditionen men också satte sin prägel. Nisse gjorde egna arr som fortfarande spelas, Elmer såg till att bandet gästades av bland andra Putte Wickman och Claes Janson. Thomas breddade bandet med latinamerikansk musik. Det är en tillgång med en lång backstory, men det finns också en risk att man drabbas av traditionens tyngd. Och stagnerar. Förnyelse är viktigt för att hålla musiken vital. Därför är det glädjande när man tittar på storbandets sammansättning. Det är inte enbart äldre gubbar i bandet, utan här sitter ungdom sida vid sida med rutinerade rävar. Och några riktigt kompetenta lirare i åldern där emellan. Saxofonisten Johannes Svedberg och trombonisterna Alexander Eriksson och Levi Jonsson är unga, ambitiösa och begåvade. De båda sistnämnda har fått utmärkelsen Jazzmyran som Jazzklubben Boston årligen delar ut och fortsätter sin musikutbildning och förmodade lyckosamma karriärer.

Trombonsektionen med de två unga Alexander Eriksson och Levi Jonsson

Foto: Jonas Lundqvist

Åldersmix – en tillgång

Åsa Granlund Jonsson ser åldersblandningen i bandet som en bra tillgång.
– Det är bra att de unga kommer med ny input, men att de också får ta del av traditionen. Vi har en bra åldersmix, absolut. Det känns som att när vi repeterar spelar åldern ingen roll, då är vi musikerkompisar med ett musikaliskt gemensamt mål. Som dessutom har väldigt roligt tillsammans.

Åsa slänger också ut en, inte särskilt aggressiv men tydlig, känga åt hur utvecklingen av talanger hanteras.
– Återväxten finns alltså, men om man ser det i ett större perspektiv kunde den vara ännu bättre. Generellt så tycker jag att unga talanger inom olika genrer kunde stöttas mer. Vi i musikbranschen liksom media har ett ansvar att stötta bredden bland de unga, både instrumentalister och sångare. Inte enbart de som vill bli artister utan även de som vill spela annan typ av musik – som jazz.

What’s cooking?

Nu är filmprojektet genomfört – vad händer nu då, what’s cooking?
– Som alltid är man skönt utmattad efter ett sådant här ambitiöst gig, men man drabbas också lite av PPD ”Post Production Depression”. Det är ju mycket jobb bakom ett enda gig, så kanske det vore kul att köra samma koncept vid ett par tillfällen till? Men sen kommer ju nya säsonger och nya idéer, så det blir garanterat fler gig med nya teman.

Jo, det gör det garanterat. Mossigt och modernt på samma gång med Skellefteå Big Band.