Loving Embers om debutalbumet och hur man som band överlever en pandemi

Loving Embers bildades i Piteå 2017 och släppte kort därefter en EP. Spelningar i Skandinavien och Storbritannien följde, men när pandemin slog till stannade allt av och bandet gick in i en paus. Nu är de aktuella med sitt debutalbum och jag tog en pratstund med bandet om inspelningen, influenser och vad som gjorde att de ville fortsätta spela tillsammans efter en lång och ofrivillig paus.

8 maj släpps erat debutalbum Slow burn. Hur är känslan såhär dagarna innan?
– Vi klättrar lite på väggarna nu, men det är spännande och känns framförallt kul! Det har varit en lång process med mycket jobb så det kommer nog vara en lättnad att äntligen släppa albumet och få känna att det är klart på riktigt.

Albumet är inspelat under en vecka i Bagarstudion i Måttsund tillsammans med producenten Frithiof Stenvall. Berätta lite om hur inspelningen gick till och vad Frithiof har bidragit med till albumet.
– Vi tog med oss all utrustning vi kunde bära med oss på nattåget upp till Luleå och spenderade veckan i Bagarstudion där vi fokuserade helt på att spela in alla låtar på albumet. Vi hade allt från helt färdiga låtar, några wild cards och någon låt vi egentligen hade tänkt att slopa helt. Men Frithiof lyssnade med nya öron och hörde saker som vi inte hörde och la öm hand över alla låtar. Det var väldigt fint att se hur han lyckade peka oss och låtarna i rätt riktning och han kom med många bra idéer som vi inte hade tänkt på. Lost You var en sån låt som aldrig riktigt hittade hem, men tillsammans med Frithiof så fick den nytt liv, något nytt element och helt plötsligt så kändes den mycket mer enhetlig och kändes som att den hittade hem.

Ni har släppt 6 av albumets 9 låtar som singlar under 2025 och 2026. Hur sugna var ni på att släppa en till för att gå upp jäms med Michael Jacksons Thriller när det kommer till antal singlar från ett album?
– Hade helt klart varit kul att one-uppa the King of pop! Helt ärligt så är det ju kul att släppa många singlar, det har känts som att vägen till albumsläppet har varit mer levande. Men det har varit mycket jobb kring varje släpp så i framtiden kanske vi backar lite på antalet singlar.

När jag lyssnar på låtarna från albumet så är det ett band jag hela tiden återkommer till, nämligen Fleetwood Mac. Är jag helt ute och cyklar eller kan det möjligtvis finnas nån liten dragning till vad jag personligen anser är ett av tidernas bästa band?
– Det är faktiskt en väldigt vanlig kommentar vi får, ända sen vi var ute och gigade 2018! Det fenomenet är 100% omedvetet, men en liknelse vi verkligen sover gott av och tar som en stor komplimang!

Vad har ni annars för inspiration när ni skapar musik tillsammans?
– Vi alla har egentligen väldigt blandade influenser och när vi startade upp bandet på nytt så ville vi hitta vårt sound, vad som är “vi”, sådär 9 år senare. Förutom att lyssna på gamla röstmemon och hederliga bandjam så knåpade vi ihop en gemensam spellista med låtar som gav oss någon typ av feeling eller good vibe. Det har varit en grund där vi har hämtat inspiration från artister och band som Warpaint, Amason och Pheobe Bridgers bland annat.

Hur ser processen ut när ni skriver låtar? Är det en eller flera av er som skriver? Kan en låt uppstå på flera olika sätt?
– Många av låtarna har börjat som enkla röstmemon från någon av oss, som vi sedan tagit med in i replokalen och utvecklat tillsammans, vi har sett lite var vi hamnar, om vi får feeling för det eller inte. Fredrika (sång) brukar skriva låttexterna men överlag så skriver vi mycket av musiken tillsammans i repan vilket vi gillar med att vara ett band. Vissa av låtarna har haft helt olika processer. Vi har nog inte utformat ett enskilt sätt att skriva som är “vårt”. Exempelvis låten Mountain –  efter ett långt rep tog den form under ett jam, och var klar där och då i sin helhet i princip. Medan idén till låten Lost You har varit med oss länge, men som vi fick vrida och vända, slänga och starta om från början flera gånger innan den tillslut hittade sin form i studion hos Frithiof.

Ni startade redan 2017 och hann släppa en EP innan pandemin slog till och satte allt på paus. Många band la ner under och efter pandemin, vad gjorde att ni kom ut på andra sidan och ville köra vidare?
– Vi fortsatte att vara nära vänner efter att vi tog en paus vid pandemin, alla hade olika musikprojekt under tiden men någonstans kände vi nog alla att vi saknade att spela tillsammans, det var som att det låg och bubblade lite osagt under ytan. Det behövdes att Fredrika tog steget och sa bara något i stil med “Hörni, är det inte dags att skriva en ny låt?” Då var svaret ett självklart JA från alla i bandet. En låt födde tanken om ett album och så var vi igång igen.

Ni bildades i Piteå men bor numera i Stockholm. Vad tycker ni är de största skillnaderna på att ha ett band, med allt vad det innebär, i Stockholm kontra Piteå eller Norrbotten?
– De största skillnaderna är nog logistiken och de vardagliga hängen med varandra. I Piteå bodde vi i princip på varandra vilket gjorde att vi kunde ses när vi ville och planeringen var inte riktigt något vi behövde tänka på, vilket underlättade allt såklart. I Norrbotten hade vi även turen att få åka runt lite här och var och spela även innan vi ens hade släppt något och allt kunde kännas lite mer familjärt än i Stockholm vilket vi gillar. Det är alltid fint att få åka upp och spela där allting började för oss, lite som att få komma hem igen. Här i Stockholm krävs det lite längre tid för att sy ihop allas liv och kan vara lite klurigare att hitta möjligheter att nå ut i storstadsvimlet.

Slutligen då. Med tanke på vad ni vet idag, 9 år senare, vad skulle ni säga till er själva om ni kunde åka tillbaka till 2017 när ni precis hade bildats?
– Kör bara! Ha kul och övertänk inte!