Popsicle på turné igen: ”Vi står inte tårögda och minns 90-talet”

Andreas Mattsson trodde att alla som ville höra Popsicle redan hade gjort det. Men efter bandets första Piteåkonsert på 30 år står det klart att de gamla låtarna fortfarande drar – både bland dem som var med då och dem som upptäckt katalogen långt senare.

På fredag spelar de och Atomic Swing på Pustervik i Göteborg.

När Popsicle klev upp på Studio Acusticums scen i Piteå i juni var det första gången i hemstaden sedan 1996. Bandet hade flugit upp och fick spela på lånade förstärkare; ”en viss osäkerhet” rådde, som Andreas Mattsson uttrycker det.

Men det var inte pillet med utrustningen han skulle minnas efteråt. Det var ansiktena längst fram.

– Det var folk man kände i publiken. Folk från Piteåband som jag såg upp till när jag bodde där, som nu kom och tittade på oss. Det kändes fint.

Banden han talar om spelade bluesrock, i stort sett allihop. Mattsson skämtade redan 1992 om att alla som höll på med musik i Piteå lät som ZZ Top. I dag pratar han om det med lite mindre löje.

– Jag vet inte vad jag tyckte om det 1992, men nu älskar jag ju ZZ Top. Så i efterhand hade de ju helt rätt.

Popsicle var ändå aldrig något självklart Piteåband i hans ögon. Gruppen spelade sällan i staden ens under storhetsåren, och han har aldrig upplevt att den lokala publiken gjort anspråk på dem.

– Men den här gången kändes det faktiskt lite som att Piteå tyckte att vi hörde till dem. Det var jag inte beredd på.

Popsicle spelade i Piteå den 16 juni.

Foto: Linn Kårelind

Hemkomsten väckte alltså känslor. Ändå värjer sig Mattsson mot att kalla Popsicles konserter nostalgiska – åtminstone sett från scenen.

– Jag förstår att det är nostalgi för en del av publiken. Men vi är på scen just då och gör så gott vi kan. Vi står inte tårögda och minns 90-talet. Publiken är i allmänhet mer nostalgisk än den som står på scen; man är fullt inne i att just nu spela den här låten. Det skulle bara försvåra att stå och minnas och drömma sig tillbaka.

Skulle en tår mitt i ”Not Forever” ens vara tänkbar?
– Det skulle kanske vara effektfullt, men inte riktigt ärligt.

När frågan om ännu en turné med generationslegendarerna Atomic Swing kom i vintras trodde Mattsson först att publiken borde vara mätt.

– Jag tänkte att nu har vi väl spelat för alla som vill höra oss, vi och Atomic Swing tillsammans. Men det går tydligen att spela lite till. I publiken finns både dem som var med när vi höll på som mest, och betydligt yngre personer som har upptäckt oss på senare tid men som kan texterna utantill. Ibland blir man helt förbluffad.

Ingen i bandet försörjer sig längre på Popsicle, och det är lättare att tacka nej än på 90-talet, då gruppen i princip tog varje spelning den erbjöds. Samarbetet med Atomic Swing gör dessutom turnélivet enklare: två band kan dela på resurserna.

Vem som avslutar kvällen bestämmer ibland arrangören. Annars turas banden om.

– Det är skönt att spela först. Då är man klar och kan ta en öl eller två. Och det är skönt att spela sist, då känns man som huvudakt. För mig spelar det ingen roll.

Popsicle må spela samma låtar som på 1990-talet, men bandet som framför dem är inte riktigt detsamma.

– Vi spelade så fruktansvärt mycket då, särskilt 1996, att vi kunde låtarna i sömnen. Vi kunde dricka hur mycket som helst och ändå spela. Nu måste vi vara mer koncentrerade, eftersom vi inte har repat tusen timmar. Samtidigt är ljudanläggningarna mycket bättre i dag. Jag tror ofta att det låter bättre nu.

– Det är kul med kaos när man är 25. Men det är inte riktigt det vi ägnar oss åt nu. Fast när vi spelade Way Out West 2018 – ett stort tält, sent på natten – då kändes det faktiskt som förr.

Bandet har inte lockats att göra om låtarna, lägga till partier eller anpassa dem efter medlemmarnas nuvarande kunnande. För Mattsson är tanken främmande, rent av fel.

– Jag såg Television för kanske tio år sedan. De spelade ”Marquee Moon” som om de framförde ett klassiskt verk – en gitarrist var utbytt, men det lät precis som på skivan. Det är lite så vi gör också. Kanske är det till en viss del fantasilöshet, men det är så här låtarna går, och då spelar vi dem så. Det känns konstigt att försöka förbättra något 30 år senare.

Ni är ett turnerande museum?
– Ja, men lite så. Fast ingen konsert är exakt lik den andra, och det var den inte då heller. Det händer alltid något.

Att låtarna fått stå orörda betyder inte att det bara är att plocka fram dem ur arkiven och spela. Några av dem har rösten hunnit ifrån.

– Det är vissa låtar som vi skulle vilja ta med, men som är för höga att sjunga för mig. Det går inte. Stämmer man ner gitarrerna blir det en annan klang.

Vilket är paradexemplet?
– Till exempel The Price We Pay och Power Ballad #1. Jo, det är lite tråkigt. Jag tvivlar på att jag kommer upp i de registren igen. Vi har försökt repa dem, men det går inte.

Not Forever, bandets mest spelade låt, ligger i gränslandet. Den klarar sig, delvis tack vare en rutin som är ny för ett band med trettio år bakom sig: inför förra turnén började de sjunga upp före konserterna.

– Det hjälpte faktiskt lite grann. Vi har aldrig gjort det förut, snarare tvärtom. Men det har gjort saker lättare.

Mattsson skriver vidare, både för egen del och åt andra artister, men vill inte försöka återvända till den musikaliska plats där Popsiclelåtarna skapades. Några nya Popsiclelåtar ingår alltså inte i planerna.

– Inte om jag får bestämma. Jag ser andra band som gör det och tänker: det där vill väl ingen egentligen höra. Det kan vara ett sätt att bli aktuell, men det kan också bli ett magplask. Jag är väl lite feg på det sättet. Vad har man att vinna? Samtidigt har man så mycket att förlora. Det är knappast värt det.

När bandet lade av i slutet av 1990-talet var medlemmarna trötta på varandra och på maskineriet runt bandet. I dag ser Mattsson pausen som en förutsättning för att de återigen kan spela tillsammans.

– Det är mycket roligare nu än det var på slutet. När man ska göra en skiva, promota den och alla ska vara nöjda är det lätt att det gnisslar. Det är också ett skäl att inte göra ny musik. Det vi är överens om är våra gamla låtar – då tycker jag att vi kör dem.

Den lokala musikscenen betydde mer för den unge Mattsson än vad han kanske ville erkänna. Bluesrockbanden spelade inte hans musik, men de visade att det gick att välja musiken som liv.

– Det var en väldigt levande musikscen i Piteå på 80-talet. Även om många spelade bluesrock fanns det i alla fall band att se, och det var inspirerande. De var mina första idoler. Det här var före MTV – man såg nästan aldrig rörliga bilder på rockmusik. Så man fick se det på plats: så här kan man göra. Man kan stå på en scen och spela elgitarr.

Bland Andreas Mattssons nya sololåtar finns en ännu outgiven sång som utspelar sig i Piteå, och i texten förekommer faktiskt ordet ”bluesrockband”. Det som den unge popmusikern en gång definierade sig mot har ett helt musikliv senare smugit sig in i pennan.

– Piteå är ändå starten på livet. Det finns fortfarande med när jag skriver ibland. Låten kommer kanske ut nästa gång jag ger ut något, säger han.