Sparka Hinkar om tiden efter “Fittpingis”

De beskriver sin musik som en fusion mellan death metal, trall och kängpunk. Östersundsbandet Sparka Hinkar hittade sitt sound när de skrev låten “Fittpingis”. En stor inspiration är bandet Fredag den 13:e.

Sparka hinkar består av Casper Lövenius – trummor, Vanessa Wikberg – bas och sång, Vicky Arenstig – gitarr och sång och Signe Arvidsson – gitarr och sång.

Hur startade bandet?
– Vi startade 2022, medlemmar kom och gick, men vi blev en officiell “grej” 2023 när bandet Skitarg hade konsert här i Östersund och vi var förband, säger Vanessa Wikberg.

Varför blev det just kängpunk?
– För att det är sketatufft, säger Vicky Arenstig.

Bandet beskriver att det kommit en våg med hårdare musik från Östersund de senaste åren.
– Vi plockade upp det här när kängpunk eller allmänt hårdare musik började blomstra fram, säger Vicky Arenstig.

Finns det några fördelar med att vara ett band i Östersund?
– Jag tycker att det ligger en fördel i att vara ett lokalt band då man känner folk. Den bästa publiken är alltid mutade kompisar, säger Vanessa Wikberg och skrattar.

Nackdelar med att vara ett band i Östersund?
– Östersund är lite buttfuck isolerat, det är den enda staden i Jämtland, säger Vicky Arenstig.
– Det gör att man fastnar lite, säger Signe Arvidsson.
– Den närmaste staden är Sundsvall och det är typ andra sidan Sverige. Det finns inga närliggande scener, säger Vanessa Wikberg.

Vicky Arenstig jämför med band i Uppsala och Stockholm som har mycket enklare att hitta spelningar och lära känna andra band och arrangörer.

Foto: Jamtnat AKA Zebulon

Jag funderar på hur bandets framtid ser ut. Snart flyttar sångaren och basisten Vanessa Wikberg till Göteborg.
– Bandet försvinner inte, vi finns kvar. Vi byter inte ut vår basist eller sångare. Spelningarna kommer bli färre men vi kan repa på varsitt håll, och om det skulle hända att vi blir inbjudna till en spelning så kan vi repa tillsammans dagen innan, säger Vicky Arenstig.

Vad är ert bästa bandminne?
– Mitt är nog Pridespelningen 2024, säger Casper Lövenius.
– Folk ville inte att vi skulle sluta spela, publik kom upp på scenen, det var jävligt skoj, säger Vanessa Wikberg.

Bandets senaste spelning var i slutet av april. Det var första gången Signe Arvidsson var med som gitarrist i Sparka Hinkar.
– Det här gänget är jävligt roligt att labba runt med på scenen, säger Signe Arvidsson.

Ett annat favoritminne från Sparka hinkar är en spelning i Överhogdal sommaren 2025. En grupp från Nederländerna hade bjudit in bandet till en festivalspelning där.
– De var jätteprofessionella i mailet vi fick och berättade att det fanns pyroteknik och grejer. Vi tänkte “Holy shit, det här är på riktigt, det blir skittufft”. Det kunde bli vår stora break through, säger Vicky Arenstig.
– Det här blir antingen ascoolt eller en riktigt rolig historia, säger Vanessa Wikberg.

Bandet hittade en polare med bil och körkort som blev roadie och skjutsade dem till festivalen, som är 14 mil från Östersund.
– Så vi kom fram till en gammal kyrka som numera är en MC-klubb. När vi tog oss fram insåg vi att det kommer att bli en rolig historia för det första vi såg när vi kom fram var sju holländare som satt på en soffa på gräsmattan som satt och drack bärs, säger Vicky Arenstig.

Festivalen visade sig vara en klassisk ravefest. Den utlovade pyrotekniken var inte vad bandet hade förväntat sig.
– Det var en “scraped together”-gris. Den stod på en plåtskiva och kunde skjuta eld några decimeter ur trynet, säger Vanessa Wikberg.
– Som en trimmad Bic-tändare, säger Vicky Arenstig.

Gasen räckte bara under första bandets spelning. Utescenen var bara flaket på en lastbil. Bandet berättar att holländarna inte var vana med livespelningar, på plats fanns endast utrustning såsom DJ-bord och högtalare, men inga monitorer så det gick inte att höra sig själv på scenen.

Men dock “en fläskig rökmaskin” tyckte Vanessa Wikberg.

– Vi kunde inte se något, vi kunde inte höra något och det var varmt så in i helvete, säger Vicky Arenstig.
– Efter vi hade spelat så gick jag ut och kräktes för att det var så varmt, för jag trodde att vi var klara. Men efter att jag skålat med folk och druckit whiskey så skulle vi upp på scenen igen och spela en sista låt, och att sjunga efter att du har kräkts och druckit whiskey och ska hålla rätt tonart så blir det väldigt svårt, så halvvägs igenom sången så gav jag upp, gav mikrofonen till någon jag vet kunde låten och hoppade ner i pitten och moshade, säger Vanessa Wikberg.
– Det var skitkul men totalt kaos hela kvällen, säger Vicky Arenstig.
– Vi sov i klocktornet, säger Vanessa Wikberg.
– Det är en kväll jag är ledsen att jag missade, säger Signe Arvidsson.

Bandet har fått frågan om att komma och spela igen.

Blir det en favorit i repris? 
– Vi får väl se, säger Vicky Arenstig.
– Det roliga är att vi har fått legitima fans i Härjedalen av det här, säger Vanessa Wikberg.