Brändefesten skapar eufori i Bursiljums folkpark

Jag och mitt band svänger in på parkeringen utanför festivalområdet – en gammal hederlig folkpark omgiven av skog – i det lilla samhället Bursiljum i Västerbottens inland. Vi ser två ungdomar i bandtröjor smyga runt mellan några tallar, förmodligen för att smygsupa.

Det är den 15 augusti. Klockan är strax efter 17 och vi har missat festivalens första akter Hanna Margareta och Svart Hål.

Jag hälsar på arrangören Leif som bänkat sig i entrén – en gammaldags liten biljettkur, en sån som hör till en folkpark. Jag frågar hur det har gått med allt inför årets festival och Leif svarar försiktigt positivt att han tror det har sålt lite fler biljetter i år än förra.

Arrangören Leif Lindroth

Jag går in till cafébyggnaden på området och möter Brändefestens andra arrangör, Freja Lantto-Heldebro, och volontären Jakob Mähler, som tillsammans förbereder det sista till festivalen. Freja tror det kommer bli en bra kväll. Det tror jag med.

Arrangören Freja Lantto-Heldebro och volontären Jakob Mähler.

Ute på området pågår en folkfest med festivalbesökare i olika åldrar. Det är hela spannet från tonåringar till pensionärer och det är barnfamiljer med hundar.

Jag passar på att ta tempen på några av dem jag träffar på.

Besökarna Ane V. från Bodö och Anton Sandin från Umeå.

Ane V. från Bodö och Anton Sandin från Umeå.

Nu är vi här! Hur är känslan?
– Det är jättekul att vara här, det känns både förväntansfullt och väldigt uppsluppet, säger Anton.

Ane håller med och tillägger:
– Jag älskar att mingla så jag är peppad på det, och det ska bli kul att se en massa band som man inte sett på länge. Känns också skönt att inte spela utan att bara få kolla. Det här är min första sommarfestival för i år!

Vad ser ni mest framemot ikväll?
– Gravedigger and the Teacher, säger Ane snabbt.
– För mig är det helheten, det är en rolig lineup med bra blandning. Några av banden har jag sett förut och så är det några band som jag har lyssnat på men inte hört live än, säger Anton.
– Jag ser framemot att bli överraskad också, avslutar Ane.

Därefter ser jag en välbekant figur – Jonas Juuso – Piteås mesta punkskribent som, förutom att driva sitt egna fanzine Hunden som vägrade dö, även skriver artiklar på Norrativet.

Besökaren Jonas Juuso från Piteå.

Jonas Juuso var nöjd över att Brändefesten låg på ett lagom avstånd från hemstaden Piteå.

Det är ditt första år på Brändefesten. Hur är känslan?
– Det var ju mycket rolig punk här, mer än vad jag trodde det skulle vara. Jag har nyss sett Svart Hål som var väldigt bra – punk med theremin och grejer!

Vad ser du mest framemot ikväll?
– Deppa, de är jättebra. När jag såg att Deppa och Reach skulle spela så tänkte jag att det här kommer bli en riktigt bra kväll.

Besökarna Ulli Nordin och Marcus Eriksson

Ulli Nordin och Marcus Eriksson, Umeå, är förstagångsbesökare på Brändefesten.

– När vi kollade lineupen och upptäckte att det var flera band som vi ville se så kände vi att vi verkligen måste fara, säger Ulli.
– Det är verkligen en toppenbra lineup. Och sen är det också väldigt mysigt här, att köra en festival i den här folkparken är ett otroligt bra format, säger Marcus.

Vad ser ni mest framemot ikväll?
– Rosa Blend såklart! Jag har aldrig sett dem live, så nu händer det, säger Ulli.
– Jag ser mest framemot Reach, de har inte spelat sedan mitten av nittiotalet så det känns skitpeppigt, säger Marcus.

“NU BÖRJAR GRAVEDIGGER AND THE TEACHER!!!!!”

vrålar någon och jag ansluter till folkskaran som tågar mot den timrade logen som utgör en av festivalens scener.

Gravedigger and the Teacher är ett umeband som spelar folkig roots på fiol, kontrabas, lap steel, gitarr och trummor och med bra stämsång. Det svänger och folk i publiken dansar bugg och kör olika linedance-moves.

Gravedigger and the Teacher från Umeå.

En person i publiken fångar min, och alla andras, uppmärksamhet då han står längst fram med ena handen viftandes i luften och andra handen i ett stadigt grepp om kassen med långburkar. Han visar med hela kroppen hur mycket han älskar det.

Det ska visa sig att han heter Mikael och kommer från Umeå.

Besökaren Mikael från Umeå.

– Det är första gången jag är här. Brändefesten dök upp på sociala medier och när jag såg att Rosa Blend skulle spela så bestämde jag mig för att åka hit, säger Mikael och tillägger att han klivit upp klockan sex imorse och slagit igång Rosa Blends låt “Torrpulla” för att ladda inför festivalen.

Vad tyckte du om Gravedigger and the Teacher?
– Fantastiskt.

Vad mer ser du framemot under kvällen?
– Nix (ett punkband från Umeå).

Utanför Logen har vädret skiftat från mulet och kvavt till piskande ösregn. Många söker skydd i cafébyggnaden och i kiosken, där det tidigare hade serverats veganburgare och där man senare på natten kunde beställa en grogg av det som fanns kvar – vitt vin spetsat med gurkspad. Nu är veganburgarna slut (jag skulle tippa på att minst 50% av festivalbesökarna är veganer och vegetarianer) så jag och min bandkamrat går istället till cafébyggnaden och tigger till oss två vegokorvar som tillagas med precis lagom mycket kärlek (välstekta på utsidan och kalla och mosiga på insidan).

I cafébyggnaden finns också en liten bar med öl, cider, vin och läsk, det finns ett pingisbord som nyttjas för fullt under hela kvällen, bord och stolar och ett långt merchbord för festivalens akter att dela på.

Det har blivit dags för en av festivalens stora snackisar – hardcorebandet Reach som bildats i Skellefteå 1993, lagt ner efter några år och som nu återuppstått för en spelning här på Brändefesten. När jag tagit mig ner till Ladan, festivalens andra scen, är bandet i full gång och publiken likaså. Det röjs, hyttas med näve och svingas nackar.

Bandet Reach från Skellefteå.

Det skarpa discoljuset på scenen och den hårda, snabba musiken är en kul kontrast till miljön – Ladan är en klassisk dansbana med en akustik som inte är optimal för den här typen av band. Men det spelar ingen roll. Reach återuppstår och eufori råder i folkparken.

Det har slutat regna och jag går tillbaka till Logen där umeartisten Slåtter ska spela. Bakom artistnamnet döljer sig Vilhelm Thunberg, som också figurerar som gitarrist i Stormen Gudrun. Med sig på scenen har han Magnus Bergman på kör och perc. Det är indie, country, pop och rock, glättiga melodier och proggiga texter, som framförs med stämsång, elgitarr, hi-hat, tamburin – och backing tracks. Någon på Instagram kallade det för gubb-twang, men jag tycker det är betydligt mer indie än så. Det fungerar hursomhelst otroligt bra och jag hoppas att jag i framtiden får uppleva det med fullt band.

Slåtter från Umeå.

Sedan behöver jag förbereda ett par saker inför spelningen med mitt egna band så jag avviker ett tag. Efter spelningen säljer vi merch och surrar med folk. Under den tiden hinner både Deppa, Buffalo och Joe Justiin spela. I efterhand hörde jag många som berömde Deppas insats.

Klockan är nu 22:40 och jag går ner till Ladan för att kolla in Nix. Punkbandet från Umeå som gjort sig kända för sina energiska framträdanden och som jag lyckats missa på varenda tillställning där de spelat. Nu ska det äntligen ske!

Jag noterar att publiken krympt, de flesta har väl åkt hem. Men Nix spelar lika bra ändå och frontarens närvaro är otrolig, med en röst som skär igenom allt och med ett ändlöst, nästan maniskt, kutande runt på scenen. Det är ösigt, tajt och argt och den lilla publiken exploderar. Längst fram ser jag Deppa som röjer järnet, andra hoppar upp och ner med armarna om varandra.

Nix från Umeå.

Efter spelningen träffar jag några andra festivalbesökare som jag passar på att fråga ut.

Besökarna Madde Lundberg, Andreas Pelli och Robert Rautio.

Madde Lundberg från Boden, Andreas Pelli från Råneå och Robert Rautio från Piteå.

– Det har varit fantastiskt, en grym upplevelse. Det är första gången vi är här men vi kände oss som hemma direkt, säger Madde.
– Absolut, det har varit en jäkla bredd på band och ett otroligt välkomnande arrangemang, säger Andreas.

Sedan tillägger han:
– Det är också king att de serverar vin för 25 kronor.

Volontären Jakob Mähler från Örnsköldsvik.

Volontären Jakob Mähler från Örnsköldsvik ger sitt perspektiv på arrangemanget.

– Det har gått bra, mycket spring fram och tillbaka. Jag har fyllt på vatten och öl på de ställen där det behövts. Jag tror att det har varit några fler besökare i år jämfört med förra året.

– Jag kommer definitivt tillbaka nästa år. Det här är en bra avslutning på sommaren. Det här går helt enkelt inte att slå.

Vilka har varit kvällens höjdpunkter?
– Reach var en stor höjdpunkt, och Deppa, de var också otroligt bra.

Har du något önskeband som du skulle vilja se här nästa år?
– Svart Sand från Stockholm.

Julia Larsson och Edith Hästbacka Berg från Umeå.

Därefter träffar jag Julia Larsson och Edith Hästbacka Berg, två bandmedlemmar från umebandet Deppa som uppträtt tidigare på kvällen.

– Hela festivalen har varit supermysig, det har varit så bra arrangerat, tycker Edith.

Hur gick er spelning, hur var känslan på scenen?
– Det var jävligt kul, det kändes helt rätt att spela här och det har varit så trevligt att umgås med alla människor här, säger Julia.
– Det är kul att spela på nya ställen och extra kul att spela på små orter. Jag tappade rösten på scenen men förutom det kändes det bra, säger Edith.

Hur var mottagandet från publiken?
– De var fan bäst! Jag träffade en tjej efteråt som kunde texterna till alla våra låtar, hon var ett riktigt fan och det var så fint så jag började nästan gråta, säger Julia.

Om ni skulle åka hit nästa år, vilka band skulle ni vilja se här då?
– Kronofogden och Gefyr, de är grymma. Socialstyrelsen vore också najs!

Sista bandet ut är Ænimus innan DJ Krull bjuder upp till dansgolv inne på Logen.

Ænimus bildades i Skellefteå för 18 år sen och spelar musklig heavy metal med riktigt bra sång – som Iron Maidens och Manowars västerbottniska kärleksbarn. De gör en imponerande insats och publiken, som krympt ytterligare, höjer nävarna och skrålar med i sista låtens refräng – en refräng som fortsatte att eka i mitt huvud resten av natten.

Brändefesten är ett fantastiskt initiativ som jag hoppas få återkomma till år efter år. Tack till arrangörerna, volontärerna och alla band som tillsammans skapar en upplevelse där man känner sig välkommen och uppfylld av musikens förenande kraft.