Vårstök – Norrländsk rock och punk i dagarna tre

I mars ställde Kajman till med Vårstök i Piteå, en uppföljare till deras tidigare festival Höstrusk som rörde sig kring samma genrer. På scenen stod tio band från både Norrbotten och Västerbotten.

Torsdag 19/3

Nittontretti (Skellefteå/Piteå)

Jag hade precis missat Nittontretti när jag kom dit efter kvällspass på jobbet. Tur man har kollegor som ställer upp så man kan ta ut komptid när vikarier är ett utdöende koncept. Arrangören Linn sa att hon gjorde misstaget att sätta bandet 18.45 istället för 19.30. Vi pratade om hur Skellefteå har en explosion av unga band, mycket på grund av de har Mullberget som kan fungera som ett BB med replokaler och scen och att unga band i Piteå nog har det mycket tuffare med att hitta både replokal och likasinnade.

Nittontretti är 12-13 bast och lirar punk med den äran.

Den ovan nämnda arrangören Linn, som närvarade under Nittontrettis gig, kompletterar med en beskrivning:

Nittontretti består av basisten tillika frontfiguren Mary och trummisen Ester från Skellefteå och gitarristen Karin från Piteå. Låtar på knappt två minuter, raka, råa och opoetiska, grundade i en glödande, arg, feministisk analys över samhällsproblem och det unga livets jävligheter. Gitarristen och pitebon Karin hade ett par dagar innan blivit intervjuad om sin musikaliska resa i lokaltidningen vilket hade lockat många till Kajman denna kväll – ja Nittontretti var faktiskt det band som hade störst publik på hela kvällen. Lokalen var smällfull av ansikten som strålade som solar och som jublade högt efter både låtar och mellansnack. Jubel som inte bara förmedlade “fan va bra!” utan även ett påtagligt, kollektivt hopp om mänskligheten. När ungar spelar punk – ja då finns det ännu hopp.

Publiken i den smällfulla lokalen hade idel gott att säga om dem.

Foto: Jonas Juuso

Näckros (Skellefteå)

Ett av de nämnda unga banden från Skellefteå. Näckros spelar slowcore med lite shoegazesmak, tänkte på Low, Ride, Slowdive men med en sångerska som är nånstans mellan Lauryn Hill och PJ Harvey. Gitarrer dränkta i reverb, delay men framförallt fasförskjutning. En näckros på ett foto med övermättade gröna och svarta nyanser. Nittiotalet har återuppstått i mer än bara det subkulturella byxmodet. Trummisens breakbeats påminde mig om Everything But The Girl. Det här är 90-talet av folk som inte var med, där Smashing Pumpkins och Radiohead är lika creddiga som My Bloody Valentine. Finstämt och röjigt om vartannat. Stämsång. Spegelvärld mellan åtrå och känslomässig ödeläggelse, en pendelrörelse mellan himmel och helvete.

Jag och min vän Daniel stack ner till intilliggande kulturhuset Kaleido där våran vän Isabell höll på att röja bort efter veckans Öppen Ateljé. Vi hjälpte henne diska penslar och torka bord så hon skulle hinna till Linn & Skuggorna, hon som målat ett par omslag åt bandet. Daniel frågade om jag ville volontära på Lule Hardcore till vårens spelningar och vi pratade om häftiga typsnitt, som bandet Pressers logotyp och Illusion of Safetys.

Foto: Jonas Juuso

Linn och Skuggorna (Luleå)

Linn och Skuggorna är ganska svåra att regelrätt genrebestämma, men jag skulle säga att de gör en folkrockig indiepop som är introvert men samtidigt kraftfull, inte rädd att röja loss med svängiga trummor eller Neil Young/Sonic Youth-gitarroväsen mellan de finstämda melodierna. Linns röst är själva sinnebilden av bitterljuv. Låttexterna är en tät väv av iakttagelser och metaforer – som Mattias Alkbergs poesi flyter det ut och man förstår kanske inte allt som åsyftas men det är vackert. En indiepopromans som bryter igenom klyschorna med kreativitet och egensinne.

Min vän Isabell sa att Linn och Skuggorna är Norrbottens bästa band, till skillnad från bandet jag vill hävda, Eterkropp. Men Linn och Skuggorna är definitivt däruppe. Det dryftades också jämförelsen att Linn & Skuggorna är Kent plus Joy Division. Plus Neil Young vill jag lägga till.

Lite trist att ungefär 20% av publiken hade avvikit när det var dags för Linn men det var ju också en torsdagskväll. Det var rent av en av de bästa spelningarna jag sett med dem.

The Thrill (Luleå)

När The Thrill gick på var det kanske 30 pers kvar i publiken. Bandet var ett glatt gäng som spelade svulstig rock. Det var slickt, duktiga musiker och bra sångerska. Ibland tänkte jag på yacht-rock. Gitarristen citerade Lou Reed inför en låt “en låt med ett ackord är tillräckligt, två ackord är på gränsen och med tre ackord blir det jazz – så här kommer en riktig jazzlåt”. Den låten lät lite Fleetwood Mac typ. Inte min grej alls detta men går säkert hem på P4 Västerbotten. Jo, det är yacht-rock, plus pudelrock. Skulle kunna passa på Bandit Rock också (om nån minns den radiokanalen).

Senare såg jag att bandet annonserat på Kajmans toalett med sina affischer och besudlat deras fina Pelle Karlsson-vägg (idel gröna albumet såklart). Bu för det men lite intressant grepp att affischera med QR-koder som intresserade personer kan riva av och ta hem och få nys om musiken den vägen.

Foto: Jonas Juuso

Fredag 20/3

Sekunderna (Umeå)

Fullsatt även ikväll, utsålt. Ölen flödade fredagen till ära. Folk från 18-åriga kids till Piteå Dansar och Lers festivalgeneral och andra femtioåringar var där. Att Piteå uppbådar 60-70 personer som vill skaka rumpa till pungkrock en fredag kväll upphör ej att förvåna mig.

Sekunderna kom med stora förväntningar efter förra vårens feta spelning då de och Stormen Gudrun tävlade i ösigast punkpop.

Sekunderna fick frågan “hur många ösiga poppunklåtar kan ett band skriva?” och de håller som bäst på att svara oss. De har nog i alla fall slagit Ramones vid det här laget. Publiken var laddad, längst fram stod en skock ynglingar i can can-formation med armarna om varandra och skakade sina lurviga till varje låt. Sekunderna är verkligen experter på inga-krusiduller-fullt-ös-bitterljuv-poppunk, punk som knegar-katharsis snarare än världens dåliga samvete. Det är mer dur än moll utan att bli Randy-hurtigt. Mörker och elände finns med i låtarna som ett ironiskt fnys. I de mer intrikata melodierna tänkte jag att Bear Quartet lärt sig spela snabb punk. Energin i halsgropen, folk dansade, ångan steg. Sekunderna är så bra på den där “alla i bandet stannar samtidigt i en takt innan refrängen”/missat hjärtslag-grejen och man vill bara ha mer. Fyrtakten går som ett Shinkansen-tåg och refrängerna sjungs i trestämmor.

Frontmannen Lars Kyösti tillägnade en låt till sina föräldrar och sa att han älskar Piteå för hans borttappade Tigerbalsam fanns kvar sen förra våren.

Som extranummer körde bandet en version av The Rivieras/Ramones “California Sun” med nyskriven text.

Sekunderna turnerar mycket och är hur seriösa som helst. Kolla in deras rikliga diskografi om mina ord gjort dig nyfiken.

Tydligen var kidsen längst fram die-hard-fans som rest ända från Umeå.

Foto: Jonas Juuso

The Dazzled (Piteå)

Profeter i sin egen hemstad – jomenvisst. The Dazzled skojade genom hela spelningen om sin långa karriär – ”vi firar 20 år som band” – ”det är 50 år sen vi släppte vår första skiva” – ”tack för att ni kom och såg oss fira 30 år som band”. Den temporala förvirringen gjorde sig bra med bandets weirdo-punkrock med låtar som “I’m a Junkyard Baby”. De kanaliserar weird americana och kitsch, Hasil Adkins psykorock och jag vet att sångaren Stoffe är ett stort fan av Roky Eriksson. Musiken är ösig men dynamisk, stundtals spastisk som Devo, riffig som (host) The Hives, det finns slängar av klassisk amerikansk hardcore och så det där campiga från genrens urmödrar, The Cramps. Sångaren Stoffe sjunger distat genom förstärkare, ibland med ett skrik rätt ut. En riktig Johnny Rotten. “Vi har snabba låtar och långsamma låtar och låtar som handlar om många olika ting – förra låten handlade om spöken, och nästa låt handlar om zombies”. The Dazzleds till dags dato enda album kom 2012 och är döpt efter taglinen till den norrbottniska sci-fi rullen Rymdinvasion i Lappland från 1959 – ”Terror under the midnight sun” – och den finns fortfarande att köpa i orginalpress, 50 år efter utgivning!

Foto: Jonas Juuso

Rosa Blend (Piteå)

Kände mig lite illamående inför Rosa Blends feministiska könsrock. Hur generad skulle jag bli? Scenen kläddes i glitterboa och det var nätbrynja, alligatorbrallor och strut-BH a la Madonna. När det ska vara feministiskt ska det vara kropp. Rosa Blend är burlesk med punkrock, könsrock med kvinnlig kåthet, kvinnligt svineri och röj, inte Onkel Kånkel. Plojigt som Electric Banana Band (Electric Peach Posse?): medlemmarna är karaktärerna Monkan (gitarr), Majken (sång och saxofon), Maud (bas) och Maggan (trummor). Alla har varsitt ledmotiv som kan vara pastischer i stil med “Jag vill bara vara din, MAGGAN!” och “Vi vill ha MAUD MAUD MAUD! Mera MAUD”.

Jag behövde inte vara orolig särskilt länge. Medan rökmaskinen spred sin rök började de en psykedelisk låt med folksång, suggestiva dova trummor och bas (“Snygg När Jag Är Full”). Rosa Blend har också det gemensamt med Electric Banana Band att de är Janne Schafferskt överdängare på sina instrument. Jag vet inte om de spelade på lägre volym än de andra banden men även de punkigare låtarna hade ett mjukt gung, man sögs in i rytmen istället för att försöka hänga med i svängarna. Majken spelade fantastisk tradjazzig saxofon på en jazz-poppig låt. En annan låt började som Zara Leandersk smäktande schlager innan den brakade lös i punkrock. Folk klappade med och dansade. En kvinna längst fram verkade kunna alla texter. “Kompetens-Kenneth” var en kul låt om mansplaining men framförallt vackert framförd punkrock med stämsång.

De körde också ett punknummer med refrängen “Gör det nu, Gör det Fort” som var för jävla svängig. Och låten som förvandlade brunhögerns “Sverige kan inte ta hand om alla invandrare” till “Sverige kan inte ta hand om alla män” var väldigt rolig. Rosa Blend 4 president.

Låten “Torrpulla”s hyllning av onani framför dåligt sex och “La La Larrys” ombytta roller som leder till manlig prostitution ökade publikens extas. Visst pratade bandet med tillgjort whisky-raspiga fyllekärringsröster men jag tycker låtarna håller långt bortom den plojiga framtoningen och bandet framförde dem också med den känslan.

Innan setet mötte jag en kvinnlig varelse i leopardmönster som nog var Rosa Blends Spiritus Animalis. Hon frågade om det var jag som var Larry. “Jag hoppas verkligen inte att det är jag som är Larry”, svarade jag.

Ibland vill man vara Larry, ibland inte.

Lördag 21/3

Kompanjon (Umeå)

Tredje dagen på festivalen och vilken pärs ändå att dra ihop tre dagars musik. Imponerande av den lilla skaran i kulturföreningen Kajman. Jag hoppades det skulle vara lugnare efter gårdagens rock-utgjutning och när jag snubblar in i Kompanjons set verkar det så. Mindre folk, några bord är framme igen, folk uppflugna på läktarna med öl och mat.

Början av Kompanjons set är lätt psykedelisk bluesrock. Duktiga musiker, speciellt trummisen och gitarristen spelar ljuvligt. Sångaren sjunger mjukt, ljust, ofta i falsett. Texterna är existentiella utgjutelser med kosmiska och mytologiska förtecken. I en atmosfärisk låt improviserar bandet en fluffig ljudmatta ovanpå vilket sångaren reciterar ett stycke ur vad jag tror är Harry Martinssons Aniara. Poseidon, stjärnor och galaxer, vilsna rymdresenärer. Jag gillar de långa mer vindlande låtarna bäst men de har några rakare popnummer också. Ibland tycker jag låttexterna snubblar över gränsen till batos, vilket är lite synd. Vi har för många dåliga sångtexter och för mycket mjuk medelklasspop för kombinerade bagerier/yogastudior. Men första halvan var riktigt bra.

Gray Soul Pennies (Luleå)

Folk ramlade in eftersom och när det var dags för Gray Soul Pennies var det nog 80-90% fullt i lokalen. Lite äldre, lite skäggigare publik än igår. Gray Soul Pennies drog igång med sin sydstatsrock/hårdrock/glamgrunge och det unga Siouxsie Sioux-sminkade indiegänget som hållit hov i publiken i dagarna två avvek med bistra miner. För mycket machokodat tunggung kanske. Bandet var tatuerat, fiskarmössa, truckerkeps, basisten maskerad med snusnäsduk för ansiktet, cowboy-hatt och solglasögon fast solen inte skiner. Sångaren var en charmig rackare som lånat Kurt Cobains ärmlösa skjorta från 1992 och bjöd in publiken att sjunga med trots att kanske bara ett dussin kände till bandet. Några småbarn dansade vilt framför mig. De fick en låt tillägnad sig, “de två små hårdrockarna” längst fram.

Gray Soul Pennies rockade ömsom drivande, ömsom gungande, med riff så feta att publiken behövde Ozempic när allt var klart. Sångaren Kims röst var kraftfull och klar. De körde en ballad som skulle göra Def Leppard avundsjuka. Det slog mig att låtarna var fantasifullt och finessrikt arrangerade. Bandet hade visst inte spelat live på tre år men släppt en ny låt dagen före. När sångaren proklamerade att de skulle köra en ny låt skrek en kvinna i publiken rakt ut. “Inte så högt mamma”, sa sångaren. Det kom skratt men det var verkligen hans mamma, verkade det som, så det kom mer skratt.

Ett älskvärt svängigt band på min ära.

Foto: Jonas Juuso

Asian Cowboy (Luleå)

Med Asian Cowboy rullade det stora allvaret in. Om Gray Soul Pennies inspireras av sydstatsrock i Lynyrd Skynards led är Asian Cowboy southern gothic, True Detective. Det mest arty taggiga punkrockbandet på hela helgen. Sargad och ödslig rock. Om man ska yppa en kritisk tanke kanske musik för folk som tar sig på för stort allvar. En skäggig herre i Bauhaus-tröja stod långt fram. Jag älskade det också. Ea Sundström stod längst fram på scen och malde distad bas med en plågad koncentrerad min medan sångaren Anton Alamaa stod vid sidan om. Dissonanta riff, noisiga Sonic Youth-solon. Fantastiskt! Konstnärlig stringens. Det är nåt Nick Caveigt gothigt jag stundtals har svårt för med bandet men folk verkar ju av nån anledning gilla Nick Cave (och sionisterna i Radiohead, och förbaskade Pearl Jam!) så kör hårt. Jag hittade inga musikaliska referenser som kändes solklara att jämföra Asian Cowboy med men till atmosfären tänkte jag på Rudimentary Peni, Smog, Throwing Muses. Det taggiga stränga soundet är som att Wire gör covers på Dinosaur Jr (men bara Lou Barlows låtar höhö!). Anton berömde Kajman i mellansnacket och önskade ett liknande ställe i Luleå. Har vi nåt som Luleå inte har? Trevligt. En liten skara var riktigt peppade. Hugo från Luleås Concealed Elephant och Stammen stod längst fram = markör för kvalitativ rock.

Sammanfattningsvis

En fantastiskt fin helgfestival. Väldigt fin och gemytlig stämning i lokalen. Det glädjer mig att Kajman vidgar sitt omfång till att även innefatta punk och rock. Om festivalen Höstrusk i höstas var mer punkig med Hondjävul, Röda Naglar och Omaka, så var det nog mer rock i denna upplaga. Det var också väl kurerat, med yngre, poppigare band torsdag, röjigaste banden fredag och sen tyngre rock på lördagen. Om det blir någon festival i höst önskar jag: Deppa från Umeå, Concealed Elephant från Luleå och, mer än något annat, Eterkropp!