Röj över Norriz

I jazzstudenternas gård på Framnäs Folkhögskola anordnades Röj Över Norriz, en skrikande folkölsstinn pungkrockafton, en molnig försommarkväll där myggen vaknat hungriga och regnet hängde i luften.

Gravad Lax inledde med ett power violence/black metal-röj inklusive corpse paint men också med stora malplacerade leenden. Musikens djupa pessimism som ett smolkigt långfinger i ändan på kapitalismen. Sångaren manade igång en furiös moshpit i Norrgårdens lilla vardagsrum med teakgolv, där vi trängt in oss 30, kanske 40 personer. Blodet pumpade i bröstet, jag tänkte ”det här är riktig kultur, ingen spons, inga statliga eller kommunala pengar behövs, bara vansinnigt röj”. Blast beats och malande BM-riff tills korna kom hem. Moshen gick hårt, framförallt de kvinnliga studenterna från Framnäs röjde friskt. Agnes från Agg hoppade in i moshen och sparkade vilt omkring sig och klev på min fot så jag fick ganska jäkla ont. Jag är för gammal för mosh, FGFM. Gravad Lax avslutade med en cover på Abbas Gimme Gimme Gimme där refrängen var disco medan verserna spelades i blastbeatstempo. Smaskig sprakande fuzz på gitarrmelodin.

Publiken bestod mest av Framnässtudenter plus en spridd skara gamlingar från punk- och metalsvängen. Gravad Lax tyckte jag lät lite studentikost som bandnamn (som gamla pitebandet Trio med Lax) men gravad lax ÄR ju black metal, som min vän Robert påpekade. Gravar och norsk lax. Rutten rom!

Grusad från Skellefteå var en trio smala ynglingar med djäkelskap i blicken som körde ”chugga chugga” stomp-hardcore av 90-talssnitt, med lite humor i raseriet. Ford i Kalix hette första låten och samplade såklart den kända YouTube-videon med det mest Kalixsonska telefonsvararmeddelandet i historien. Publiken smällde in i varandra och hoppade i cirkel med ett kort inslag av synkroniserad headbanging. Musiken var snortight och tung. Vilhelm som spelade trummor i Gravad Lax och senare gitarr i Agg var gästsångare under första halvan av Grusads set och varvade brötigt gapande med ljusa skogsrå-skrin. Mycket talangfullt. Moshen höll sig mirakulöst samlad till rummets mitt och fredade oss geriatriker. Låtarna handlade om Skellefteå, en var i stort sett en hejaramsa till Skellefteå AIK; en annan låt handlade om glögg och annat trams. Det var gott om ploj denna kväll men jag gillar ploj, så länge det inte är trallpunk.

Inför sista låten sa Wilhelm “Nu har Grusad spelat färdigt, nästa band är Dasurg”. Trummisen utan tröja hoppade fram och tog över sångarrollen. Han var en kaxig jäkel och nu körde Grusad rap-hardcore nånstans mellan Rage Against the Machine och Limp Bizkit, bara aningen bättre. Låten hette Slaggtrucken och handlade om en galen förare på Rönnskärsverken som aldrig gav plats för dumpers när han kom i sin stora truck. Refrängen gick: “Slaaaaaaaagg….Truuuuuuuuck!!!”. Den satte sig på hjärnan. Publiken skrek med och vi ”sjöng” den ute på gräsmattan medan det började duggregna i pausen.

Folk samlades alltså i det oklippta gräset medan banden riggade om och drack öl och stämningen var hög som antennen på Grisberget. Vi pratade om drömspelningar. Karin ville spela på ett flak som åker runt i stan. Behållningen kanske är att höra bandet komma och fara. Daniel träffade nån som bor på Hemlunda som påstår att han kunnat höra när studenterna röjer på andra sidan älven. Jag tyckte vi skulle ha en spelning med banden på ena sidan älven och publiken på den andra. Tidigare under dagen hade jag pratat med Isabell om att spela medan någon målar på en stor pannå eller kanske på en stor glasskiva, som Jackson Pollock, som är uppställd mellan bandet och publiken.

Agg hade krympt från kvartett till duo sen sist jag såg dem men deras brutala power violence hade bara blivit tyngre och tightare. Wilhelm kom in iklädd vit målarrock där han skrivit “Jag är rädd” på framsidan med smetig färg. Låtarna var abrupta, från 5 sekunder till kanske 45 som mest. Stopp och start. Korta grooves där publiken moshade till smattrande blastbeats och montona riff. Wilhelms gitarr hade ett tungt ljud. Kanske för att väga upp frånvaron av bas. Agnes smattrade som en galning på sina cymbaler. Ibland var takterna knepiga med oväntade pauser, ibland enkla tunga tvåtakter.

De körde en låt om Piteås mesta Youtuber, nej, inte ”Hanséus”, utan Kong Gig. Vet ej om det var en hyllning eller diss. Låtar om pedofiler, grodor och en hatlåt mot Luleå. Näst sista låten handlade om att det enda som är värre än Sundsvall är Härnösand, men, tillade Wilhelm, det var lite överdrivet för Boden och Skellefteå är också värdiga kandidater, till hurrarop från ditresta Skellefte- och Umebor. De avslutade med en låt som var ren delay-indränkt harsh noise, rattandes på pedaler nere på golvet. Fantastiskt!
Power Violence är typ punkens proggrock. Istället för 12 minuters låtar är låtarna 20 sekunder men rent oväsen kan blandas med hårda metalliska riff och knepiga jazziga sektioner, allt inom 20 sekunder. Det är drastiskt och oförlåtande brutalt.

Myggen fick sig lite mer blod innan Omaka gick på. Halva bandet går numera på Framnäs men bandet är egentligen från Umeå. De körde sin melodiska riot grrrl-punk som är jävligt bra men jag började känna mig trött och lite mätt på oväsen. Så jag drog mig hem.

Senare fick jag veta att Agg hade kört ett improviserat noise-set efter Omaka med några konstiga, kanske hembyggda instrument.