Narkstock – Tornedalens svar på Woodstock

Narkstock anordnades för andra året i rad på Mettävainios gamla slåtteräng mittemot gamla skolan där Harrens Dag stått med stora bokstäver på husväggen sen före jag bodde här som fyraåring (1990).

Det vita huset som var sköterskeexpedition må ha sönderslagna rutor och slyet växer högt och skymmer. Men Kalixälven brusar på, mörk och evig från Mestoslinkkas forsar, och byn lever om än med decimerad skara. Det var något viktigt med att det är just Mettävainios äng. Det luktar fortfarande hö, det slagna gräset är grovt och tovigt. Ungar springer omkring.

Kön till öl- och souvastältet som handhas av en restaurang från Vuollerim ringlar lång. Folk verkar sugna på att supa till. En ung man i ljus hatt och mustasch lindar fingrarna runt fem öl och glömmer den sjätte på den provisoriska bardisken. Barborden under paviljongerna är vita höbalar, som ungarna klänger sig upp på. Det är inte bara en anonym gräsmatta, utan en slåtteräng med historia, framför en gammal Norrbottensgård nära älvstranden.

Grannarna på andra sidan staketet har gratis vy över alla artister. Som när man smög sig in på Piteå Dansar och Ler och gömde sig inne i trapphus till lägenhetshusen innan festivalen öppnade för kvällen. Sen gick man och gömde handleden för vakter hela kvällen för att de inte skulle se att man saknade band och slänga ut en. Inte riktigt samma sak alls men fick mig att tänka på det.

Grannarna sitter i fällstolar med barnen och två finnspetsar. Finnspets måste vara Tornedalens vanligaste hund?

Arrangören som också bor vid ängen svassar omkring i leopardmönstrad kostym. Kulturgubbar i Tornedalen har bockskägg och excentriska huvudbonader. Kanske guldvaskarhatt i läder eller cowboyhatt och boloslips eller varför inte en basker á la Ingmar Bergman?

Riksspelmannen Fredrik Hangasjärvi inleder sin duo med finska dragspelaren Heidi Haapasaari. De har stora svarta blänkande dragspel. Scenen är kantad med två totem-aktiga stockar där det är inristat: NRKSTK. Dragspelsmelodierna är flyhänta finska polkor, tango, nån glad svensk hambo. Det vemodiga finska ger en känsla av skönhet och respekt. De glada svenska trudelutterna är påträngande glättiga. Varför är svensk dragspelsmusik så glad? Musik för kräftmiddagar och midsommarfylla. Min farbror går omkring med sin lilla pudel och pratar med alla. Han ondgör sig över att Hangasjärvi och Haapasaari spelar så länge. Möglig gammal dragspelsmusik. “Det ska ju bli hårdråck sen ikväll!”. Varje artist får över en timme på sig att uppträda, det är riktigt trevligt att artisterna får ta sin tid att veckla ut sig. Ingen stress, natten är ung. Hangasjärvi och Haapasaari varvar mellansnacken på både finska och svenska. Hangasjärvi pratar om hur skönt det är att spela på hemmaplan (han är ursprungligen från Kivijärvi, några mil härifrån).

Singer-songwritern Vera Vinter är näst på tur. Hon har med sig ett fullt band i form av vad jag tror är hela sättningen från Luleåbandet Asian Cowboy, på cello, elgitarr och orgel. Det är vackra och snillrika arrangemang till Vinters berättande låtar, låtar som tyvärr inte fångar mig alls, trots all god vilja. Vi blir också distraherade i jakten på sittplatser för våra sargade ryggar och kommer i samtal med en Narkenbo som återvänt efter ett yrkesliv i Malmberget. Han är engagerad i byaföreningen och berättar om hur Narken egentligen skulle bli kyrkby en gång i tiden. Men Korpilombolo fick kyrkan för de rika bönderna där skänkte mark åt kyrkan för att få dem på sin sida.

Höstorkestern är tredje band ut. Vi ser lite dåligt från den hemmasnickrade timmersoffan där vi sitter men de verkar vara en mindre sättning denna gång, kanske fyra-fem personer. Det är första gången vi ser Höstorkestern live. Låtsnickeriet och passionen är av en helt annan kaliber än Vinter i mina öron. Här finns träffsäkerhet och värme, folkligt raka texter men med en viss finess. Jag tycker det låter som Hoola Bandoola plus Euskefeurat. Arvet från länets gamla proggband som Norrlåtar och JP Nyströms finns också där. Bluesiga klanger, råg i rösten.

Vi ger tyvärr upp efter Höstorkestern, trötta och värkande. Kikar in i sommarkaféet i gamla skolan där min farbror sa att de serverar laxmackor för en rimlig penning. Jag försöker minnas hur det såg ut när jag var liten men känner inte alls igen mig. Framför köket i den träpanelsklädda salen hänger en stor textiltavla av byn (man kan se 60-talskapellet och andra landmärken). En liten inramad notis listar namnen på byborna som sydde tavlan. Min gamla, saligt avsomnade dagmamma och hennes man som brukade spela elorgel för mig och brorsan finns med. Nostalgin och saknaden slår en kullerbytta i maggropen.

Förutom nämnda artister spelade även The Thrill, Favorite Hippies och Portraits & Tales under kvällen. Min farbrors fru sa Favorite Hippies var riktigt röjiga.

Intervju med Stefan Karlsson, arrangör av Narkstock

För att få lite mer kött på benen hörde jag av mig till arrangören med några frågor om festivalens bakgrund.

Kan du ge oss lite personlig bakgrund? 
– Stefan Karlsson, är då född och uppvuxen i Rågsved i Stockholm, 69 år. Började tidigt med musik, spelade trummor och sen gitarr tillsammans med polarna på gatan där vi bodde. Vi var ett gäng som lyssnade på alltifrån Stones, Who, Genesis, Dylan, Captain Beefheart, Zappa, Hoola Bandoola Band, Pugh Rogefeldt, plus en hel massa jazz, blues och tysk krautrock, vi hade alltså en väldigt bred musiksmak. Vårt musikintresse ledde fram till föregångaren till Narkstock: Sellstock, en musikfestival i Rågsved som vi hade mellan 1971 och 1979. Fantastiska år, där vi även ockuperade outnyttjade lokaler i Rågsved som sedan blev till Oasen/Folkets hus. Punken kom, och med det Ebba Grön och en massa andra band som Dag Vag, Eldkvarn och senare Imperiet. Musiken har funnits med mig från början, och idén till NRKSTK kommer såklart från Sellstock i Rågsved: Om man vill att nåt ska hända, gör det själv. Tanken är också att lira själv nästa NRKSTK.

Hur skulle du summera de första två åren av Narkstock? Vad var de största behållningarna av första respektive andra året?
– Förra årets stora behållning var att det alls blev av, att jag vågade ta steget och säga att: Fan, vi ska ha en musikfestival i Narken och sedan genomföra det, och det med över 400 i publiken. Och att det var så lyckat, att både band och publik verkligen tyckte om det, och ville ha det igen i år. Det var nervöst i år också, men publiken kom i år igen vilket väl berodde på förra årets succé, att de litade på att det skulle bli bra igen i år. Så ja, vad ska jag säga, jo, publikens kärlek, det är nog den största behållningen från år ett och år två.

Har du varit inspirerad av några andra festivaler när du startade Narkstock?
– Sellstock var inspirerad av Woodstock, men också av Gärdesfesterna, Roskilde, etc, och Narkstock är en ättling i rakt nedstigande led från de festivalerna.

Festivalen hålls på Mettävainios gamla slåtteräng, vilka var familjen Mettävainio och varför är den historiska bakgrunden viktig?
– Mettävainos är min mammas och mormors släkt, som har bott i byn sen mitten på 1800-talet. De var som de flesta bönder, och ängen var helt enkelt mat till korna som stod i ladugården, det som nu är loge för artisterna. Så, istället för att låta ängen växa igen, som tyvärr är vanligt i många byar, så har ängen gått från att vara mat till korna till att bli mat för själen (dvs musik). Vi har min släkts slit på ängen att tacka för att vi har en plats att ha Narkstock på.

Fokuserar du mest på norrbottniska artister för att det ska vara festivalens fokus eller har de mest blivit så? Hur väljer du ut vilka artister du vill fråga? 
– Jo, visst är det norrbottniska artister som är i fokus. Dels för det rent lokalpatriotiska, dels för att det finns en hel massa bra musik här som söker sin publik och Narkstock är en bra plats för dem att synas, helt nya och de lite mer etablerade grupperna. Jag fick tips från folk i byn på band, samt från andra artister, som Johan Airijoki och Jonas Pietikäinen, plus att jag letade på nätet efter band från Norrbotten. Målet är att ha ett brett tilltal vad gäller musiken, alltifrån jazz, till dragspel till rock/pop ska finnas med, eller/och poesi. Jag lyssnar alltså runt och försöker känna efter vad som skulle kunna vara intressant för publiken, när jag väljer vilka band som ska spela.

Hur har gensvaret varit på festivalen från Narkenborna respektive tillresta besökare? 
– Gensvaret har varit otroligt positivt, över alla förväntningar, måste jag säga; kärlek rakt över disk. Och alla vill ha det igen nästa år, så vi satsar på Narkstock 2027, helt klart.