Från Ådalens underjord uppstår något märkligt – Nonagon

I gamla oljecisterner på Svanö har industrin tystnat och någonting annat flyttat in. Under några högsommardagar fylls Ådalens underjord av elektronisk musik, ljudkonst, märkliga möten och människor som dansar tills natten tar slut. Norrativets utsände packar in sig med fyra brudar i en Kia och lånar ut kropp, sinnen och omdöme åt festivalen Nonagon.

Festbuss i båthamn

I den mörka grönskan kring Ångermanälven finns resterna av ett samhälle som byggts av skog, industri och människor som jobbat ihjäl sig för exportintäkter.

På Svanö, strax intill platsen där skotten i Ådalen tog livet av fem demonstranter 1931, har en annan sorts verksamhet flyttat in.

Nonagon.

Foto: Samuel Olsson

Vi lämnar Umeå – fem personer i en Kia som är packad som en sydostasiatisk nattbuss. Fyra brudar och en ”journalist”.

Tre av tjejerna har ett mycket tydligt mål:
– Vi ska ragga upp snubbar och hångla på den här festivalen.

Mitt uppdrag är lite mer högtravande. Jag ska låna ut kropp, sinnen och omdöme åt festivalen och försöka redogöra för dig, kära läsare, vad som faktiskt händer där.

Varsågod.

Efter ett obligatoriskt stopp på Dollarstore i Kramfors – smink, smycken och glamour – fortsätter vi längs Ångermanälven mot Svanö.

Foto: Samuel Olsson

Redan på torsdagskvällen hålls en öppen fest vid båthamnen. En grön buss har plockat upp festivalfolk från Stockholm och resten av kusten. Under ett partytält står synthar, dj-utrustning och sådana där nördgrejer med hål som man stoppar kablar i.

Gävlebaserade skivbolaget Lamour Records står för kvällens musik och publiken sitter mest i gräset och nickar försiktigt till ambient och elektroniska ljudlandskap.

Foto: Samuel Olsson

Vårt huvudsakliga problem är dock mat.

Längst ut på udden hittar vi en grill och fem kvarvarande korvar.

– These are the last ones.

Nu råder sista-helikoptern-ut-ur-Vietnam-läge. Kösystem är plötsligt en civilisationsfråga.

Min vän Kiwi förklarar för volontären att en av oss är artist och inte har fått någon mat. Min vän Angelica swishar snabbt för samtliga korvar.

Vi överlever.

Senare på kvällen gör jag min journalistgrej och frågar ett förbipasserande sällskap vilken artist de ser mest fram emot.

Damerna längst fram blir lite obekväma. Men deras eftersläntare räddar situationen.

Den filmiska bögen.

Kritvita byxor. Glansiga läppar. Bakåtkammat hår. Som direkt hämtad ur något amerikanskt realityprogram där alla har en stor portion personlighet och aldrig svettas. Han är magisk. Larger than life.

– ZARA LARSSON! ALLTID! Mmheuee…
– Du tänker att hon kommer spela här? På Svanö?
– You never know. Hon är queen och mistress over the unexpected.

Min vän Annica, som är ungefär lika förfriskad som honom, kliver rakt in i intervjun:
– Vad gör du? Vem är du? Jag älskar dig. Varför ska du inte stanna?

Han har redan spelat och måste skynda sig i säng för att åka tidigt nästa dag.

Annica blir hjärtekrossad och kvar med oss, ett gäng dödliga.

Kvällen slutar med att Angelica hånglar upp en fiskare under en fizzy pop-färgad skymning.

Foto: Samuel Olsson

Sovjetisk olja och konst

På fredagen går jag in på själva festivalområdet.

Bakom skogen reser sig två stora rostbruna cisterner. De ser ut som precis den typ av byggnad som barn i industrisamhällen får lära sig att absolut inte leka i.

Nu används de till konst.

En lokal myt berättar att Sverige bytte pappersmassa mot sovjetisk olja, som sedan lagrades här i beredskapssyfte.

Det är en väldigt svensk historia.

Skog ut.

Olja in.

Sen Sovjet.

Nu konst.

I den största cisternen, Myria, står Eliska Kovacikovas röda skulptur Flumen Divisum, byggd av drivved från ön.

Industriambient mullrar inne i den enorma metallbehållaren.

Jag börjar föreställa mig hur det skulle kännas att vara svart, trögflytande olja instängd här mot min vilja. Att längta efter naturen men samtidigt vara den där kompisen som förstör hela festen genom att utrota den.

Foto: Samuel Olsson

Efteråt missar jag nästa föreställning med fyra minuter. 14.04 kommer jag och min vän Finn till dörren.

Nej.

Stängt.

Inte visste jag att konst fungerade som teater.

Finn reagerar nästan stolt:
– De skyddar verket.

Och ja. De skyddar verket. Personen vid dörren står kvar under hela föreställningen och vaktar.

Det är ändå något fint med det. Ingen kommer in med sin öl och förstör transcendensen.

Foto: Samuel Olsson

Matvagnen från helvetet

Bland cisternerna finns också öns enda riktiga källa till måltider.

En rosa husvagn.

Där inne kokar tre unga män både maten och sig själva i högsommarvärmen.

Foto: Samuel Olsson

Kön går framåt ungefär en person var sjätte minut. Varje gång en quesadilla-rulle är klar har kunden som beställt den försvunnit. Då stannar hela produktionen.

En kille håller maten. Två andra vrider på huvudena. Alla letar. Sedan ropas namnet igen. Ingen kommer.

Till slut är det min tur.

Jag beställer den färdiglagade linssoppan.

25 sekunders reverb

Senare ska jag äntligen in i cistern nummer två, Nona.

Det har utlovats 25 sekunders reverb. Mina förväntningar ligger någonstans mellan Cosmonova, ritualmord och Blue Man Group.

Foto: Samuel Olsson

Rummet är mörkt, varmt och kvavt. Fläktar är tydligen otänkbart eftersom de skulle störa ljudbilden.

Så vi svettas för konsten.

Scenen består av ett bord och två laptops.

Sedan börjar det.

Ett dån får luften att skaka. En projektion breder ut sig över cisternens välvda väggar. Kaotisk drone, naturljud och reverb staplas ovanpå varandra tills basen tar över kroppen.

Jag återgår till känslan av att vara olja.

Pressad mot metallväggen.

Fast.

Förbannad.

Konstnärerna Sofia Zaiceva och L’ubomir Slovinský har samlat ljud och data från området och gjort ett verk om Svanö.

Det är väldigt seriöst. Och väldigt överväldigande. Megacoolt.

Foto: Samuel Olsson

Enter the Tanga Man

Efter en timme i den audiovisuella tryckkokaren behöver jag tillbaka till campingen.

På vägen öppnar sig himlen. Det börjar ösregna. Vi söker skydd under träd. Det hjälper naturligtvis inte.

Då minns jag ett festivalknep jag lärde mig i Kroatien: Ta av dig alla kläder så blir de inte blöta.

Som tur är har jag badtangas i väskan och slipper se ut som en idiot i bara kalsonger. Tangas får bli regnkläder. Det fungerar skitbra.

Foto: Samuel Olsson

Nu ska Shitkid spela.

När vi kommer fram står bandet på Apeiro-scenen intill den rostiga cisternen, som bildar en industriell bakgrund. Det är tre rebelliska musiker med en hård fuck-you-aura, omringade av så tät rök att de knappt syns.

Och så fem kortburkar och en flaska bubbel. En bra ratio.

Musiken är distig lo-fi-rock- och pop med trummaskin från keyboard, gäll sång och en attityd som tycks välkomna felspelningar som en demokratisk rättighet.

Foto: Samuel Olsson

Finn har länge försökt få mig att förstå bandets storhet.

Nu fattar jag.

Det är perfekt musik för en efterfest i en nedklottrad källare fylld med subkulturella hedonister mitt uppe i en avtändning.

Mina regnkläder känns helt rimliga just nu.

Baren där tiden ballar ur

Vid Dunkenscenen har någonting hänt.

Plötsligt står där bord som inte stod där tidigare. Och en bar som inte heller stod där tidigare. Folk sitter till bords som bargäster.

Alla blickar följer fyra, fem personer i barpersonalen, iklädda gula tröjor med texten:

”Tempo – Cocktails, Karaoke, Good vibes”.

Foto: Samuel Olsson

Foto: Samuel Olsson

De gäckar runt bland borden och lekleder besökarna i olika tävlingar.

En volontär får tag i mig och förklarar att det är en performance av Josefina Björk. Jag kan inte delta, men får gärna titta.

Barpersonalen leder avslappningsövningar, får folk att kasta kapsyler i muggar, stapla plastglas, sjunga operakaraoke och mata varandra två och två.

Foto: Samuel Olsson

Sedan ändras tempot.

Allt går långsammare.

Väldigt långsamt.

Personalen kladdar ner sig med jelly shots och börjar röra sig bland gästerna som om någon dragit ner hela verkligheten till 0,25 gånger normal hastighet.

Och sedan tvärtom.

Kaos.

Kommandon.

Muggar.

Kroppar.

En bar som verkar ha fått en panikattack.

Foto: Samuel Olsson

Det är just det verket handlar om: tempo.

Det är en fiktiv bar där tempot kastas i våldsamma svängningar från nästan stillastående till fullständigt kaotiskt och ogripbart.

Kan ha varit den första art performance jag sett som faktiskt var helt i min smak.

En portal i skogen

Senare på kvällen hittar jag Kiwi, Angelica och Joel. Vi har hört rykten om en konstinstallation längre in i skogen.

På vägen möter vi en kristallhippiekvinna som omfamnar oss och berättar att konstverket har hållit henne fången i flera timmar.

Nu är hon fri.

Jo. Nog blir man nyfiken.

Vi går uppför backen. Där lyser något över en liten damm.

Foto: Samuel Olsson

Bredvid sitter en ensam man och stirrar på verket.

Han visar sig vara konstnären.

Det är svårt att förklara vad vi ser. Något mellan en solförmörkelse, en portal till dödsriket och en väldigt dyr skärmsläckare.

Konstnären frågar om vi vill ha en kork syrlig gin. Det vill vi.

Foto: Samuel Olsson

Vi stannar kvar. Leker med rök och vatten och låtsas sväva in och ut ur dödsriket. Försöker prata med konstnären. Han är inte överdrivet intresserad av det verbala språket. Vilket ändå känns ganska konsekvent.

Kaffe på datorn och kärlek på dansgolvet

Senare hittar vi Finn.

Han har hunnit bli vän med ShitUngarna.

Han håller upp sin laptop. Någon har spillt kladdigt snabbkaffe på den. Och sedan försökt slicka upp det.

Jag föreslår att han ska rengöra datorn. Det vill han inte. Det är väl konst eller nåt när en kändis har gjort det.

Foto: Samuel Olsson

Nu är det dans och jag känner mig i extas. Vid Dunkenscenen har festivalens samlade dansentusiaster samlats. Det fina är att ingen armbågar sig fram. Folk ger varandra utrymme. Blickar. Kärlek.

Man kan dansa med någon utan att kladda eller bli för mycket.

Längst fram ser jag en kvinna som verkar lika exalterad som jag. Hon dansar som om hon styr hela rummets energiflöde med händerna. Som om hon griper tag i musiken och skickar den vidare till resten av golvet.

Mitt arma festivalhjärta smälter.

Jag faller pladask.

Vi dansar.

Och dansar.

I timmar.

Inga ord. Bara kosmisk förståelse. Karmapunkter. Tidigare liv. Själar. Allt det där.

När sista akten avslutar sitt set står vi kvar och börjar prata för första gången.

Jag känner direkt att något stör.

Hon är gift. Sedan tre decennier.

Vi träffades under fel livstid.

När industrin blir konst

Mitt 399 kronor dyra Julatält har misslyckats med sin huvudsakliga uppgift att skydda mina sängkläder från ösregnet.

Jag vaknar utan något torrt eller varmt, kall ända in i märgen.

Går ut för att söka flykt och möts av en karg morgon under mörkgråa moln.

Dagen börjar trist, men vänder snabbt och fortsätter ungefär i samma spår som gårdagen: Musik, konst, vänner och intervjuer.

Det finns betydligt mer att berätta, men jag väljer att knoppa av resten av historien här och i stället försöka sammanfatta festivalen.

Nonagon är en nischad musik- och konstfestival som väldigt lätt hade kunnat tippa över och bli pretentiös. Men det gör den inte.

Med sina omkring 300 besökare, sitt lilla festivalområde och sina noggrant utvalda akter känns den familjär. Ingen akt spelar parallellt med någon annan, vilket känns ovanligt hänsynsfullt både mot artisterna och publiken.

Arrangörerna är sju personer i ledningen och omkring tjugo inom produktion och teknik. Med volontärerna inräknade är det uppemot 50 människor som ser till att festivalen blir verklighet.

Det känns genuint och professionellt, samtidigt som det finns en tydlig känsla av att alla har samlats här för att göra något annorlunda.

För att utforska konst.

Svanö är dessutom en sådan plats där det räcker ganska långt att bara gå omkring, bada och campa.

Historien är närvarande överallt. Man strosar längs älven, plockar drivved från de gamla skogsindustrierna och blickar ut över Höga kustens landskap.

Foto: Samuel Olsson

Jag avslutar min resa med att ta mig upp på en höjd i Bollstabruk som Mats Jonsson tipsat om i en bok. Därifrån går det att se platsens industriella silhuett i modern tid.

I nästan 300 år har skogen här avverkats, transporterats och förädlats. Det har format platsen, människorna och i förlängningen hela Sverige.

Det är så otroligt coolt att vi är sammanflätade med tiden på det sättet.

Och att konsten och kulturen kan fungera som ett bindemedel mellan alltihop.

Tack Ådalen för den här gången!