Alexanders orgelspel fick kyrkbänken att sväva

Den 20 juni blev jag inbjuden att komma och lyssna på en orgelkonsert i Öjeby kyrka i Piteå. Jag blev senare också ombedd att skriva några rader om det – trots att denna typ av musik ligger helt utanför mina kunskapsområden. Nåväl, ett reportage kan man väl våga sig på.

Kvällens solist, Alexander N.W, är en 22-årig orgelfantast som förut att musicera ofta skriver på Norrativet om olika orgelkonserter som han besöker i Piteåtrakterna. Under kvällens konsert skulle han bjuda på en repertoar bestående av enbart egenskrivna alster.

För mig, som vanligtvis går på rock- punk och folkmusikgig där visuella intryck såsom svingande gitarrer, dansande fioler och uttrycksfulla miner ofta ingår, kändes den stillsamma atmosfären lite ovan. Fokus låg verkligen just på själva lyssnandet. Här var det miljön – kyrkans utformning och utsmyckningar – och själva orgeln som stod för de visuella intrycken. Solisten själv satt placerad bakom tangenterna, knappt synlig för publiken borta på kyrkbänkarna. En annan skillnad från de konserter jag vanligtvis besöker, var publikens förhållningssätt till det som framfördes. Total tystnad, inte ens några applåder mellan styckena. Bara stillsamt ta del av musiken som serverades. Kort sagt – ett främmande konsertformat för mig.

Alexander NW började med att presentera sig och repertoaren. Därefter klev han upp på podiet och satte sig bakom tangenterna och drog igång konserten.

Homo Nascens är ett meditativt stycke som växer och ökar i intensitet för varje gång temat repeteras. Ett enkelt tema som, efter många repetitioner, för mig nästan tedde sig som ett fågelkvitter som ville berätta olika saker beroende på ackompanjemanget som ständigt skiftade genom hela stycket. Det skulle visa sig att det fanns en poäng med enkelheten i stycket. Solisten berättade för mig att det var ett knep han lärt sig av en av hans förebilder – att inleda med ett enkelt stycke för att spänningen ska släppa inför de mer avancerade i repertoaren.

Sedan följde stycket Meditation och därefter ett stycke som kom att bli min favorit för kvällen – Nebulosa. Som titeln antyder är det ett spejsigt stycke med många spejsiga ljudeffekter. Detta stycke lärde mig att orgeln kan “pysa” eller “blåsa” och skapa svischande ljud utan ton. Det var ett imponerande arrangemang från början till slut. Jag slöt ögonen och kunde nästan känna hur kyrkbänken lättade och började sväva ut i rymden. Jag tänkte på Led Zeppelin och andra band som på den tiden utforskade sätt att skapa atmosfäriska effekter i rockmusiken.

Sist följde Improvisation i tre satser: Preludium, Koral och Toccata. Varje del med ett bestämt tema som solisten improviserade kring. Från ett åsklikt dovt mullrande till glättig trumpetfanfar. För mig flöt delarna ihop och skapade en fin helhet med många – eller kanske trots – spretande uttryck.

När sista ackordet klingat ut och resonerat färdigt i den stora kyrksalen, klev solisten ned från podiet och fram till publiken för att ta emot applåderna, som det till slut blivit dags för. De cirka 20 personerna på kyrkbänkarna översköljde solisten i välförtjänta applåder.

Jag, som tidigare haft psalmer på begravningar som enda referenspunkt för orgelbaserad musik, fick många nya erfarenheter efter denna kväll. Alexander använde orgeln på sätt som jag aldrig hört förut. Experimentellt, effektfullt, eklektiskt. Även om själva konsertformatet först kändes ovant så skulle jag med glädje uppleva det igen.