Joel Lindberg – Silent Spring: Alice Tegnér & Lili Boulanger Recomposed

“Silent Spring: Alice Tegnér & Lili Boulanger Recomposed

I Joel Lindbergs Silent Spring: Alice Tegnér & Lili Boulanger Recomposed möts dåtid och samtid genom rekomposition, en konstnärlig strategi där historiskt material bryts upp, filtreras och omformas till något nytt. Titeln anspelar på Rachel Carsons banbrytande bok Silent Spring och dess bild av en värld i ekologisk obalans. Musik av Alice Tegnér (1864-1943) och Lili Boulanger (1893-1918) fungerar som utgångspunkt och framträder som fragment i en samtida klangvärld.

(…)”

När jag började lyssna på musiken hade jag inte läst dessa rader, och för läsaren har jag därför valt att sudda ut några av dem. Och jag är enligt min gamla princip helt säker på att båda dessa var rätt beslut. Principen lyder, mer eller mindre, som följande: som skapande människa ska du undvika dina egna narrativ för att inte begå övergrepp på ditt eget verk. Därmed kunde jag tämligen ostört lyssna till vad som faktiskt skickats mig, och hoppas kunna göra en adekvat bedömning av verket och tonsättaren.

Silent Spring är skrivet som en rekomposition, och ska därför inte bedömas som ett originellt verk. Det Lindberg i praktiken gör är att utgå från Alice Tegnérs och Lili Boulangers tonspråk och filtrera det genom ett samtida idiom. Men som alltid finns inspiration från flera håll, och hans tonspråk är tämligen utvecklat även om mycket av det fortfarande bär tydliga spår av andrahandsinfluenser. Musiken söker att spränga väggar som inte alltid går att riva – men jag anser att ambitionen också överstiger materialets bärkraft. Sättningen fungerade mer som parallella viljor än som ett organiskt sammanhang, där såg, ondes martenot och elbas assisterade ett ojämnt konglomerat av klassiska instrument istället för att komplettera dessa.

Joel Lindberg från Töre är tonsättaren bakom albumet “Silent Spring: Alice Tegnér & Lili Boulanger Recomposed”

Foto: Jenny Gustafsson

Tonspråket var tydligt, men som tidigare nämnt inte särskilt originellt: han har lärt sig tekniker från tidigare tonsättare och försökt sätta dessa i ett eget sammanhang. Verket placerar sig tydligt i den samtida tradition som förvaltar modernismens uttryck snarare än utvecklar dem. Stravinskij är för tidig, här är det snarare Cage och Liška som har fått säga sitt, och en tonsättare jag kom att tänka på var filmmusikkompositören John Powell. Den anspelar på rytmer, former och färger, och söker berätta något för den som är villig att lyssna. Det skulle vara för enkelt att säga att den liknar film- eller bakgrundsmusik, men det är kanske för att den själv inte vill vara där. Den vill något annat. Det ska sägas att jag med detta påstående ser Lindbergs musik som en utmärkt kandidat till samarbete med andra konstformer, såsom scenisk gestaltning. Exempelvis nämnde jag tidigare Liška, som höll högsta konstnärliga kvalitet i samarbete med regissören Švankmajer.

Artwork: Agnes Florin

Artwork: Agnes Florin

Och detta ska han ha: han är modig i sitt tonspråk, man hör i de ständigt skiftande harmoniska rörelserna och stämföringarna att han vill sträcka sig ut efter något eget. Om vi därför för ett ögonblick ska ägna oss åt konceptet så märker man att Lindberg haft en idé som han bär hem, musiken är av melodiska skäl bekant, såsom “Sov mitt lilla videung”. Jag hittar ingen koppling mellan musiken och hans narrativ, men jag är en sann romantiker när det kommer till “tema med variationer”, och här är Lindberg i praktiken fullständigt lysande. Så länge han bryter sig ut ifrån vad han lärt sig är rätt och fel kan vi ha en mycket stark tekniker och emotionell frambringare i framtiden. För det är musikens kanske största svaghet: den är fullständigt korrekt. En professor i musikteori skulle sannolikt glädjas åt ett verk som så noggrant tillfredsställer studiernas spöken — och därigenom riskerar att förlora sin egen personlighet. I sin strävan efter korrekthet börjar verket därför stundtals likna en redovisning snarare än ett personligt yttrande. När du lyssnar på den, fundera inte över vad tonsättaren vill. Låt musiken stå på egna ben, och hör efter vad den vill säga dig.