A Hawk and a Hacksaw – Moderna uttolkare av östliga folkmusiktraditioner

Först hade jag svårt att hitta stället som heter just Stället. Under Tegbron, bakom Hamnmagasinet och skateparken. Jo du. Jag såg en garageingång och röd graffiti där det stod “Mattias Alkberg BD” men ingen publik som verkade vänta på nån spelning.

Traskade upp för ståltrapporna och ner igen. När jag kom tillbaka stod herr och fru A Hawk And A Hacksaw därute och beundrade solnedgången över älven. Jag hejade på amerikanerna och de visade mig rätt. Stället låg i den anonyma kontorsbyggnaden bredvid bron. Ingen skylt eller nånting. Klev in genom den slitna  dörren och stötte på min kompis Hannes, som spelar drone-noise under namnet Märg och har kassettbolaget Hemliga Skolan med sin partner Jonna. Han berättade att den spartanska lokalen vanligen inhyser ett par konstnärsatéeljer när det inte är spelningslokal. Det här var plats för den nya Kulturföreningen Vidare Vidares andra event.

I våras ordnade de spelning med en annan amerikan, folksångaren och schamanen Arrington de Dionysio och lokala noiseduon Sable Froid. Hannes berättade att Arrington hade kört ett set där han hade en hink på huvudet med två mikrofoner instoppade i hinken. Han hade sjungit strupsång barbröstad i tjugo minuter medan projektioner av hans egen-animerade stopmotion-filmer snurrade i bakgrunden. Tydligen var han helt genomsvettig efteråt, ett mycket fysiskt framträdande. Sable Froid hade spelat mycket sekvenser med elektroniska ljud kontrat med mer primitivt oväsen från en Korg MS-20-synt.

Vidare Vidare serverade mat ur det lilla köket, hummus med sallad och kokta rödbetor och hembakt bröd och finsk läsk. Det fanns hembakta bullar också. Nån DJade med riktiga skivspelare, musiken lät som en blandning av underjordisk folkmusik och lite kraut och lite dub, en passande ljudtapet för kvällens huvudakt.

Förbandet Dog Solution var en lokal duo, okänd för mig, som körde en avskalad dreampop med bloppiga elektroniska trummor och tremolo-rik gitarr. Duon var klädd i blå byxor, frack och stora pärlhalsband, tydligen efter en dröm som sångaren hade haft om en skata med samma utstyrsel. De hade också en blå och en transparent ballonghund som maskotar längst fram på scenen.

De första låtarna var mjuka och trevliga, smått dansant pop, men det tog fart på riktigt när sångaren påbörjade låten Wake up, som hon skrev efter Trumps andra valvinst. Det började med skört klingande gitarrfigurer som fick mig att tänka på Mazzy Star. Sen fick låten fart med klassiskt indiebandskomp, om än spelat på elektroniska pads, men hela ljudkostymen kändes mer passande till låtarna. Överhuvudtaget spelade sångaren väldigt vacker gitarr, hon hade en twangig ton med en uppsjö pedaler som gav rymd och skinande efterklang till musiken. Det som började som ganska arty popmusik blev mer berörande indiepop. Hon hade också effekter på rösten så det lät Cat Powerskt dubblerat. Sista låten bytte andra bandmedlemmen ut sina trumpads mot fiol och spelade väldigt vackra skiftande toner till den tremolo-svajiga gitarren.

Vi gick ut och torkade svetten en stund, den lilla källarlokalen dröp av fukt.

A Hawk And A Hacksaw är alltså en duo från Albuquerque, New Mexico. Jeremy Barnes på dragspel och cittra och Heather Trost på fiol. De har rest runt över hela världen och spelat sen tidigt 10-tal. Hannes hade sett ett liveklipp där de spelade på ett kasino, mitt bland rasslet och de blinkande lamporna från enarmade banditer. Man kan säga att duon är moderna uttolkare av främst östliga folkmusiktraditioner, från Rumänien och Bulgarien såväl som Kurdistan. Jeremy började med att presentera bandet och sa att de tagit en “mental health break” från USA och ville inte höra några hemska nyheter hemifrån. Tydligen hade många svenskar de träffat beklagat sig över läget i deras förlovade hemland. De hade aldrig varit så långt norrut i Skandinavien som Umeå. Precis som med Arrington de Dionyso var det göteborgska arrangören Christian Pallin som dragit i trådarna för att boka spelningar åt duon i Norrland. Pallin har gjort mycket för musiklivet häruppe från sin bas på västkusten. Terry Riley, Escape-ism och flera andra motkulturella ikoner hade nog aldrig satt sin fot häruppe utan Pallins nätverkande med lokala föreningar.

A Hawk And A Hacksaw inledde på cittra och fiol. Jeremy spelade på cittran med små pinnar och tonerna som slogs fram var djupa, skorrande och mystiska, en stark känsla av Levanten och uråldrig musik från Eurasien klingade fram. Mer atmosfäriska och drivande passager gick omärkligt in i subtilt rytmiska partier som fick många i publiken att svaja fram och tillbaka. Fiolspelandet var också intensivt och vackert. Jag tror detta första stycke pågick i säkert 20 minuter. Efter det bytte Jeremy till dragspel och berättade att de hade besökt dragspelsrummet på Mannaminne, ett ställe som umeborna verkade känna till.

Andra stycket var intensivt och snabbt. Både fiol och dragspel spelade små rytmiska figurer som gick in i varandra som i ett stycke av just Terry Riley. Mellan de mer melodiska folksångerna spelade de improvisationer, bland annat ett fantastiskt stycke där fiolspelaren Heather drog lösa hår från sin stråke över fiolen så det lät som luftiga knarranden och mandolin-lika drillar. Mycket effektfullt! I ett senare improviserat stycke spelade hon med fingrarna på fiolen och frammanade fågelsångslikt kvitter och superljusa, knappt hörbara suckar ur strängarna. Jeremys improvisationsspel på dragspelet varierade mellan flyhänta melodier på de ljusa tangenterna till rytmiska excesser där han hamrade hårt på några bastangenter. Ett par låtar hade vacker lågmäld sång av Heather.

Ett stycke presenterade de som “från en västlig provins i Rumänien, dit Béla Bartòk brukade resa för att transkribera folkmelodier och den här är den mest västliga låten vi kommer spela ikväll så nu får ni passa på att dansa om ni känner er västliga, fast ni bor så långt norrut att ni säkert varken ser er som västliga eller östliga” (fast han sa detta på engelska såklart, jag parafraserar). En sympatisk tanke, att vara så långt norrut att man skulle vara befriad från dikotomin öst och väst. Om det vore så enkelt. Låten de spelade hade kraftfulla rytmiska durackord på dragspelet medan fiolen till hälften var kvar i nåt mörkt och mystiskt Östeuropa. Det lät onekligen mer Västerländskt, jag tänkte på danslåtar från de brittiska öarna (nåt sånt). Men jag föredrog det tunga, skorrande, mystiska vemodet i de mer österländska låtarna.

Mot slutet spelade de en enveten improvisation där publiken ombads vara med och klappa i en knepig takt. Nästa låt föll publiken in i spontant klappande och några började klappa i baktakt, vilket fick mig att tänka att det måste vara några äkta folkmusikskallar i publiken. Till sista låten bytte Jeremy ut dragspelet mot en stor trumma, som han spelade bas med på ovansidan och smattrande virvel med på undersidan med en lång smal trumpinne. Heather kopplade in en distpedal och looper på sin fiol och drog igång ett surrande drone-ackord ovanpå vilket hon spelade virvlande melodier medan Jeremy smattrade fram dansanta och tunga rytmer på den skramliga trumman. Ett av många ögonblick för trance under kvällen.

Publiken på kanske 50 personer klappade tacksamt in bandet igen. Som extranummer kopplade de ur alla mikrofoner och ställde sig mitt i rummet så publiken formade en cirkel runt dem. De berättade att nästa stycke var musik de skrivit till en film av Peter Strickland som bygger på en gammal ungersk folksaga. Mycket skratt medan de försökte berätta historien vilket involverade en försmådd älskare till skomakare och hans dansante bror, flodnymfer och förtrollningar och en kvinna i ett torn med en korp på axeln. Låten lät mycket riktigt filmisk och mer polerad än mycket annat de spelat ikväll, men lika vackert. En fantastisk spelning från början till slut, både med enkla element och djupt komplexa melodier i sin folklighet. De trakterade sina instrument skickligt men också lite respektlöst, spelade fel ibland och stannade av, utmanade varandra och spelade call and response i vissa av improvisationerna.

Efter spelningen funderade jag på hur tung och äkta folkmusik kan kännas, att det melodispråket känns som det har en sån djup substans som kan fattas i modern popmusik. Det måste också vara en upplevelse att spela så fysiskt intensiv och snabb musik som A Hawk And A Hacksaw gör. Kanske är det renande på nåt sätt att spela ur sig all ork med dessa virvlar av toner. Jag tänkte också på hur fantastiskt det vore om bandet hade kunnat resa ännu längre norrut. Folkmusikstudenterna på Framnäs Folkhögskola i Piteå hade nog älskat detta bands oborstade virtuoser.