Kluster / Lulehardcore

I november 2025 blev jag tillfrågad om jag ville spela elektronisk musik live på Kajman i Piteå, som del av en liten endagsfestival ordnad av konstmusikföreningen Kluster. Tyvärr rann det ut i sanden för det var lite kort varsel att få hit några artister förutom jag som är lokal (“we’re shit we’re just locals/and we’re out of focus/for the rest of the year” som Bear Quartet brukade sjunga). Men! Jag tipsade ordföranden i Kluster om noisemarodören Märg från Umeå och tillsammans med Lulehardcore drog hon ihop ett storartat stall artister till en spelning strax innan jul i den gamla klubblokalen/verkstan på Torpslingan på Porsön.

Det är en lämpligt sliten lokal ett stenkast från universitetet, där Lulehardcore har huserat sen Föreningsgatan 7 på Lövskatan gick i graven innan pandemin. Fem år nu sedan flytten och Lulehardcore som förening har släppt ett nytt samlingsalbum och håller på med ett jubileumszine för att fira.

På Föreningsgatan 7 kommer jag ihåg det som en central klick med organisatörer, ett kompisgäng punkare som känt varann länge och utgjorde kärnan. På nya Lulehardcore är det en mer blandad skara. Punkare från Piteå under gruppnamnet Pite Palt Punx ordnar spelningar med lokala såväl som finska punkband från främst Österbotten. Hugo i Concealed Elephant ordnar kvällar med stonerrock, psykedelisk rock och indierock. Det lokala Indiepopbandet Linn och Skuggorna är närmast att betrakta som husband. De lokala kängpunkarna fixar dit kängpunk. Vi artister är frontpersonerna men utan föreningens eldsjälar och publiken hade det inte blivit nåt. Quid pro quo.

Publiken känns också mer blandad på Lulehardcore nu. Skockar av gymnasietjejer, kepskillar, en del som ser ut som medelklasstudenter, blandat med en del gamla rävar. Band som 70-talsrockiga Traces samsas med gamla kängpunkarna i Disposed.

Sicken utopi jag utmålar. Men det är en dyr lokal för en liten förening så masa er dit och stötta er lokala undergroundmusik!

Det Vita Bruset

Det Vita Bruset, en pite-ättling som i unga år flyttade till mer belevade breddgrader (Umeå) inledde kvällen med sin snabba Chiptunespunk. Brusiga distade 8-bitstrummor och bit-crushade power riff med pipiga trallvänliga melodier – det är som att Nitzer Ebb börjat spela punk men fastnat i Mega Man II på en dammig gammal NES-konsol.

Chiptunes-gimmicken gör i princip den känslosamma emo-punken mycket bättre om ni frågar mig. Låtarna handlar om personlig såväl som politisk frihet, motstånd mot förtryck och manipulation, en anarkistisk kampmusik genom ett pixelfilter. Det Vita Bruset-mannen rockar hårt på scenen, levererar känslosamma mellansnack om barndomsmobbning och allra bäst blir det när han gör en cover på Pages gamla men ypperligt svängiga syntklassiker “Dansande Man”. Intressant kuriosa är att Det Vita Bruset var medlem i gamla Ume HC-legenderna Shield när Umepunken slog igenom stort under senare delen av 90-talet.

Foto: Jonas Juuso

Sara

Artisten Sara uppträder därefter med sina “Mid Life Crisis Pop Songs”. Jag tycker det är en liten otjänst mot musiken att etikettera den så efter ålder, speciellt när hon har på sig laserglasögon som skickar ut en serie statiska röda laserstrålar över publiken (ibland träffar en stråle en i ögat) och musiken är Junior Boys-minnande electropop. Musiken dunkar på, vi hamnar i ett groove med Sara på scen. Det känns som hon kör Bob Hanssonsk aldrig skämmas-stil men också Doktor Kosmosk ironi. Musiken är många gånger bättre än när jag såg henne uppträda med ukulele på Föreningsgatan 7 för många år sen. Till Saras gärning hör också att hon var en av grundarna bakom Galleri Syster i Luleå (och driver det än?).

Vid det här laget har jag fått feber vilket iallafall ger en luddig berusning som tar udden av värsta nervositeten innan jag ska upp på scen. Lämna den värsta självkritiken hemma för nu ska det svänga. Publiken verkar uppskatta mina krumbuktiga och övermatade technodängor.

Traces

Traces från Luleå hade jag hört talas om men aldrig hört. Känns typiskt för många små band att man kan höra dem via korta liveklipp online men för att verkligen fatta grejen måste man bevista en spelning. Innan konserten hade jag uppfattat att en eller ett par medlemmar i bandet också är aktiva som konstnärer i Galleri Lillasyster (vi hade delat bord på Lillasysters fanzinemässa förra året). Traces körde tung och hårt svängande 70-talsrock med en hårdrockstrummis som smattrade som satan, stämsång och stora riff. Rökigt, mystiskt och stämningsfullt. Jag var rejält imponerad där jag satt på en pall och höll mig för mitt värkande huvud. Vid det här laget var det trångt i publikhavet – hemmalaget Traces hade sin församling samlad och det fanns gott om nyfrälsta.

Foto: Jonas Juuso

Märg

Tyvärr dalade publikantalet rejält innan Märg klev på. Synd, då ur ett hav av kablar inkopplade i Märgs syntmoduler, diktafoner, sampler och effektpedaler flödade en resonansrik frekvensstorm av mörka jordiga toner blandade med raspiga texturer som en urskog långsamt rasande mot ett pappersbruk medan ljusa övertoner kämpande bröt sig ur mörkret. Jag glömde bort tid och rum ett tag och bara stod och lät den totala ljudmassan omsluta mig. Tekniskt var musiken någonstans mellan drone och noise, långsamt och tålmodigt modulerad. En skön avslutning på kvällen, alla extroverta rytmer och melodier från de andra banden liksom upplöstes och rann av i Märgs envetna ton- och texturkluster.