Rock från norr

Välkommen till del två av min högst summariska genomgång av den oberoende musiken som spelas här i kungariket Svärjes nordligaste provinser. Del ett handlade om hårdare stilar som hardcore, Riot Grrl-punk och grindcore.

I del två tar vi sikte på den gren av rock-trädet som inte glömde svänget: de moderna följarna av postpunkens eklektiska estetik kan man kanske säga. Vi utgår från Norr- samt Västerbottens residens- och studentstäder, ty så rullar bollen.

Umeå

Strängt Förbjudet heter ett vasst band från Umeå som spelar rockig 77-punk vilken utan mycket motstånd kan placeras i samma fack som Bäddat För Trubbel eller Skiftande Enheter. Jag lyssnar på deras digitala EP Live på APA-festivalen i Luleå (2024-08-17). Ja, jag kallar den en EP fast det “bara” är en liveupptagning men den har ju omslag och ljudet är klockrent. Låtarna här är sardoniska rocksatirer av det moderna skitlivet för knegare och undre medelklass. Maktgalna As är en svängig varning mot det samtida krigshetsandet och upprustningen: “kriget kommer/göm dina barn//Ett bländande sken/över Norrland/När ska det ske?//Jag vill inte vara med/Om Världskrig Tre/Maktgalna As”.

Mer aktuellt än man kanske vill tänka på. Vardagsdekadens är pubrock om arbetsveckans zombiefierande elände. Arbetskritik som vi förresten inte lär höra mer om i samhällsdebatten på många år nu när det ska rustas upp. Strypa Chefen är en härligt drastisk låt om jobbpress och krav på god attityd från arbetsköpare.

Jag var ganska skeptisk till Strängt Förbjudets nästan klassicistiska rockabillypunk tidigare men det här är mycket gott röj. Bättre än Bäddat För Trubbel om du frågar mig. Sångaren Robbins giftiga röst och förmåga att klämma in för många stavelser mellan rytmerna gör mig fnissig.
På deras bandcampsida finns även en demo från 2022 med fler låtar (Jag hatar Stockholm någon?). Jag missade dem på nämnda Apa-Festival som var i Luleå och ordnades hemma hos Ea Sundström, soloartist, producent samt basist i Asian Cowboy, som renoverat en gammal Norrbottensgård till nåt sorts kulturhus med studio och kafé med mera, men det hade varit fett att se dem. Hoppas på många fler inspelningar och livespelningar!

Jesper som spelar gitarr i Strängt Förbjudet (samt bas i Eterkropp) har också soloprojektet Berit som debuterade 2020 på samlingen Umeå Rock N’ Roll Vol 1, utgiven av Umeå Rock N’ Roll Förening, där jag vet att bland andra Chicagojazzen varit involverad. Sen släppte Berit en självbetitlad EP 2021 och albumet Det Som Blev Över 2022, vilket jag lyssnar på nu. Deprimerad rökig gitarrpop med distad bas och orgel. Episka låtar med storslagna arrangemang. Jag hör influenser från Bob Hund i det twangiga gitarrspelet och gamla Luleå-bandet Paddington Distortion Combo som ju också var poppigt men med extremt mörk och depressiv lyrik i de sköra men trallvänliga melodierna. Rekommenderas starkt, både Berit och Paddington DC!

Nu ser jag att Berit släppt enstaka låtar vid sidan av dessa mer fullödiga släpp, varav Stora Stygga Gere kom 2025 och är nästan sludgemetal med ondskefullt Black Sabbath-riff och en orgel som låter mer medeltid än tidigare Sonics-aktiga farfisapip. Jesper är en musikstilist av rang.
På det sättet påminner hans musik om Chicagojazzen. Man får känslan att de gör musik som delvis försöker härma eller göra pastisch av vissa stilar. Ibland tycker jag det kan bli lite trist och att det är bättre när deras originalitet och humor skiner igenom. Jag tycker mig höra mer av det på Det Som Blev Över.

Eterkropp. Detta numera tämligen långlivade band låter Luleå men är till hälften västerbottningar. Hur låter Luleå? Surt, lite barskt, en kall vind i nacken, som min morbror. Sångaren Mats Wikström bor utanför Råneå medan trummisen Malin är Lulebo, gitarristen Erik “Chicagojazzen” Karlsson kommer från Skellefteå men lever i exil i STHLM och tidigare nämnda Jesper gör Umeå stolt.
Jag var övertygad om att deras demo från 2013 , I Stort Sett Live i Olovs Studio i Övrabyn skulle vara deras mästerverk med fantastiska mörka, ironiska låtar som En Bra Drog, Jag Vill Helst Vara Hemma, Någon annan form av Transport och Hemma Är Det Morgon. Men deras “riktiga” debutalbum Bara Vi, Inga Gäster från 2022 (Umeå Rock’N’Roll Förening) är minst lika helgjutet. Mats deprimerade och självironiska texter är som alltid en behållning. Musiken är ett rockigt Liket Lever, postpunk som grundplåt men med mer Rawk. Det tog tio år mellan albumen. Deras split med Umeå-bandet Det Jordiska, Utan Felen Dör Vi från 2017 är också bra, mer New Waveigt pointilistisk skulle jag säga. Må Eterkropp länge leva!

På tal om Det Jordiska så kom deras senaste skiva Grisarnas År 2021 (Lazy Octopus Records) men jag tror de håller på än. Deras texter målar upp ett mytiskt Umeå befolkat av diverse halvgudar som figurerar som bakgrund för komplicerade känslor. Musiken är en spetsig indierock som hoppar över att Pavement nånsin funnits och går tillbaka till Boyracer, Wedding Present och dylika stökigare band. Den här skivan är full av dissonanta klockspel och melankoliska bakgrundskörer. Ett helgjutet album. Lyriken fick mig stundvis att tänka på Kjell Höglund. I all tysthet ett av de mer originella indiepop/garage-banden de senaste 20 åren och en skiva som passar perfekt bredvid Eterkropps debut.

Luleå

På Lulehardcores scen på Porsön har det på senare år samlats en liten klick unga människor med smak för håriga riff och rocksväng från 1970-talet. De har ordnat ett antal ”Stonerrockkvällar” på nämnda lokal för att dela sin kärlek till oss plebejer, med band som Stammen, Traces och Concealed Elephant i framkant. Traces hittar jag inga låtar släppta av men det är ett ungt band där tyvärr hälften av medlemmarna flyttat till Umeå nu (ett alltför vanligt öde). Jag såg dem live innan jul på Lule Hardcore och det var fantastiskt stämningsfull rock med stämsång och en metaltrummis som piskade skinnen snabbare än de flesta Drum’N’Bass-breaks.

Lule/delvis Moskosel-bördiga Stammen släppte sitt The Self-Titled Debut Album digitalt förra året och det är svängig distad garagerock för folk som gillar Sonics och Billy Childish. Inte lika bra texter som Childish förstås men det är ju en hög ribba. Det finns en Creedence/Southern rockig släpighet i svänget också. Väldigt snyggt men inte riktigt min grej även om det är svårt att argumentera med ett sånt massivt gung. Garagerock förresten, Stammen är nog lika influerade om inte mer av Led Zeppelin, Deep Purple, Black Sabbath osv.

På den mer progressiva sidan av stoner-triptyken hittar vi Concealed Elephant. Omslaget till deras album KM, HP & BO skriker mer Pink Floyd och King Crimson än Sabbath. Musiken gör en inte besviken: feta riff, funkig wah wah-bas, knepiga rytmer och körer. Musikhögskoletalang på musiken men med en rökig mörk rock-energi. Från Egyptens pyramider i arabiskt klingande skalor till syntljud som frammanar Jesus i ett rymdskepp – kosmiskt sväng. Väldigt bra!

Jag har säkerligen missat en del relevanta band så skriv in och tipsa!