Sluta gråt spela snabbare

Västerbotten, vilken gigant inom den hårda musiken du blivit.

Från Meshuggahs innovationer inom dödsmetall, till 90-talets Straight edge hardcorescen med Desperate Fight Records, Abhinanda, och Refused såklart, som vi 90-talister förknippar med hare krishna-restauranger, brinnande Scan-lastbilar på Nordnytt och minkfarmar som befrias av maskbeklädda aktivister. Till och med grungeig Riot Grrrl-hardcore i form av Doughnuts.

Så långt Umeå.

I Skellefteå var det mer indie. Wannadies gjorde den skränigare sidan av tweepop till internationell hitmusik. Skivbolaget A West Side Fabrication skördade en hel generation swindie-artister från lokala Backfish, Mary Go Round och A Shrine till Piteå-bördiga Popsicle och Luleås mest Lule-sura band The Bear Quartet.

På 2000-talet kom Totalt Jävla Mörker och slog umeborna i både dystopisk vision och intensitet på manglet med sin grindcore-influerade crustpunk.

Hur ter sig scenen idag?

Umeå har ju sitt autonoma spelställe Verket, numera lokaliserat centralt i stan, där det ordnas spelningar varje månad, i perioder varje vecka. DIY-andan spirar.

Nix heter ett av de mer aktiva hardcorebanden. Deras debutalbum “This Is Petricore” kom 2024 och är en svängig dos svartsyn. Jag sökte på ordet “petricore” men fick bara upp ett danskompani startat av Anna Holmström 2015 och det engelska ordet “petrichor” som betyder lukten som lösgörs när regn faller på torr jord. Jag gissar att petricore har nåt att göra med “petrified” (förstenad) med tanke på bandets gotiska estetik och ångestfyllda lyrik. Deras punk är rockigare, mer midtempo, inget hardcorerens utan stadigt pumpande förstörelse. Den mörka depressiva lyriken påminner mig om fantastiska engelska punkarna Rudimentary Peni. Jag såg Nix live på punkfestivalen Hässäkkä Päivät i Oulu (Uleåborg) 2024 och det var ett av de röjigaste banden under hela kvällen. Jag tror medlemmarna i bandet består av gamla veteraner både från Norr- och Västerbotten men har ingen fakta på detta.

Misantropic känner väl de flesta till som har nåt intresse av svensk d-takt/kängpunk. Umeå-bandet debuterade med EP:n Insomnia 2010, och plockades bland annat upp av Sunn O)))s bolag Southern Lord medan deras senaste album ”Catharsis” kom 2020. Rakt genom båda släppen går en ståltråd av blytung men halsbrytande d-takt, krigsmarscher till feta riff. Vokalissan skriker hatiska texter om krigets vansinne och den internationella elitens förslavande av mänskligheten:

“The desert is a graveyard
no shelter from the storm
Bastards! Death Cult!
praise the God of Gore
His servants march before him
their flag is black as night
Death! Submission!
There ́s sun, but there ́s no light
Afrin, Rojava
Women’s Revolution
Afrin, Rojava
No friends but the mountains
The desert is a graveyard
no shelter from the storm
Bastards! Death Cult!
all praise the God of Gore
But there ́ll be rightful vengeance
as women grabs the gun
God, the tyrant, is already dying
he is rotting in the sun
Afrin, Rojava
Women’s Revolution
Afrin, Rojava
No friends but the mountains”

Becksvart och rasande. Misantropic är nog det hårdaste och mest medryckande bandet att komma från Västerbotten sen nämnda Totalt Jävla Mörker.

Över till grindcore. Grid från Umeå har gjort oss pitebor äran att spela tre gånger här i stan. En gång förra vintern i en byagård ute i Blåsmark av alla ställen (med lokala punkarna Agg som arrade det hela). De andra gångerna har varit på Norrstrandslogen inne i stan två magiska somrar i rad. Jag skulle kalla deras grindcore för emo-grind. Det finns säkert metalinfluenser jag missar eftersom jag inte fattar metal. Låter vissa melodier kanske lite Black metal? Jag vet int. Det är varierat röj, både grindstök med ljusa skrik respektive avgrundsgrowl och ibland mer crustigt malande. Låtarna verkar handla om att vara deprimerad, fängslad i samhället, kontrollerad av auktoriteter och liknande muntra teman. Ännu en grupp arvtagare till Totalt Jävla Mörker. Jag kan rekommendera alla tre av deras album: ”Umeå Grindcore” (2015), ”Human Collapse Syndrome” (2017) och ”Livsleda” (2020), alla utgivna på Discouraged Records som för övrigt drivs av en gammal medlem i Piteås mesta rens-band The Pookie Syndrome.

Jag vet att Grid delar några medlemmar med Left Hand Of Darkness som trummisen Fredrik Lyxsén beskrev för mig som ett av de första banden som spelade blackened crust. Må så vara, vad vet jag om det? Men bra är de. Lyssnar på deras EP ”Sluten” från 2023 och den har den där resignerade melankolin som väl är den stora behållningen med Black metal, tillsammans med Misantropics rullande malande tyngd. Grid, Misantropic och Left Hand Of Darkness – Umeås mörka musikaliska signum. Fantastisk musik till långa mörka vintrar häruppe.

Molokens progressiva metal skulle också passa in i vårt frusna soundtrack. Det här bandet som också driver nämnda Discouraged Records har hållit på sen sent 00-tal. Albumet ”Unveilance Of Dark Matter” (släppt på Sign Records) från 2020 visar prov på ansenlig mognad i arrangemangen. Det är ett omsorgsfullt uppbyggt manglande, ett tight dödsmaskineri med melodiska dissonanta gitarrer, en bas så distad och metallisk som om den spelades på med kedjor och innovativt komplexa rytmer. Jag blir lätt trött på metal men det här var riktigt bra.

Dream Warriors har hållit på i ganska många år nu. Såg dem på en festival på kulturhuset Klossen på Ålidhem innan pandemin och blev golvad av deras riffiga hardcore. Det måste ha varit 2017 eller 2018. Debutalbumet “Broken Spirit” kom 2022. Det är en samling passionerade kampsånger mot både det korrupta utsugande samhället och inre demoner. En existentiell uppgörelse i form av dundrande trummor och skarpa riff. Deras nya EP “World Without Dreams” kom sent förra året. Enligt press-releasen blandar de gammal god japansk och svensk hardcore med en dos Poison Idea. Jag kan nog höra det, här finns mer melodiska gitarrer. Det är mörkare, snabbare, mer D-takt men samtidigt rockigare riff än många andra band. Jag tänker på G.I.S.M och dammsugardist när jag tänker på japansk punk, inte direkt nåt jag hör här. Jag får lyssna in mig mer på de japanska krutdurkarna. World Without Dreams är i alla fall världen sedd genom mörklagda skyddsrum, brinnande bilar, tomma butikshyllor och flimrande lysrörsbelysning. Välkommen till samhällets avgrund. Det är ett anmärkningsvärt kliv framåt från debuten, bandet är samspelt som en bataljon, gitarrmelodierna inspirerade. Sången har blivit gruffigare, mer körer. Något av den mest drabbande hardcoren jag hört från Umeå.

Tidens Rand är ett annat Umeå-band som varit väldigt aktivt sen starten 2023. Med serietecknaren och fanzinemakaren Ane V i spetsen på sång. Hyperaktiv intensiv hardcorepunk med samhällskritik och utopiska anarkistiska visioner. EP:n ”Ett Annat Liv” från 2025 dryper av inspiration. Musikaliskt är det ganska annorlunda, med ovanliga taktbyten, intrikata riff och luftig produktion. Jag får intrycket att Ane är inspirerad av Patricia från skånska legendarerna Beyond Pink och Slöa Knivar med ett ständigt ljust growligt skrik. Tyvärr är det något med bandets musik som inte funkar för mig, vilket är störande då det här är något jag verkligen borde gilla. Det är originellt, tight, fullt med energi och ilska. Ta en lyssning och bedöm själva.

Det finns en hel hop unga punkband i Västerbotten just nu. Deppa, 27 Minuter, Repulsiv Röd och Dörrsmäll från Umeå. Dödstrött, Nitton Tretti, Laced Corset och säkert flera jag glömt från Skellefteå. Få av dem har spelat in och släppt nåt än men jag hoppas det kommer och det är härligt att se en sån föryngring i punkscenen.

Riot Grrrl-bandet Omaka från Umeå släppte sin debut ”Ruta Noll” i höstas. Det är riot grrl-punk men med mindre tok-ös och mer dynamik; avskalade melankoliska gitarrslingor som varvas med klassiska punkriff. Låtar om Hagamannen och krav på unga kvinnor, välbekanta grejer. På Ruta Noll ryms en rejäl variation på 7 låtar och 14 minuter. Rockigare 77′-punk med talkörer i “Lyan”, tvåtakt och trallpunksmelodier i “Det var en gång” (som verkar handla om en kvinna som råkar köra över ett barn.), till “Kontorsråttas” mörkare punktoner och skrik mellan de två vokalissorna. Jag gillar deras lite hårdare grejer, melodiskt och ljudbildsmässigt påminner de mer om Pink Champagne och liknande första vågen-punk, snarare än 90- talets mer maffigt distade gitarrer och svulstiga sång, som många andra band i samma genre verkar inspireras av.

Deppas debutalbum “Midvintertid” finns släppt på kassett av finfina Umeå-labeln Do You Dream Of Noise? som vanligtvis släpper ambient, drone och noisemusik men där bolagsbossen har charmats av stans nya punkvåg. Deppa är också klassisk punk men med märkliga och originella texter, känslor och politik stöpta i en poetisk tvångströja med snabba malande riff som en mjuk bädd av brusande distortion att sjunka ner i. Det är ett stenhårt men melodiskt riffande från början till slut. Jag gillar det rejält! Snabbt och melodiskt som Sju Svåra År.

“Snälla ta min hand/Visa vad du lever för/En droppe till och du dör/Du kan inte skölja bort med cider/Jag ser att du lider/Ska vi gå ut när solen skiner/Vi är inga maskiner”. Bara en vers ur låten “En Droppe Till”, enkla ord och bekanta bilder som får ett helt nytt liv i denna kontext. Sistnämnda låt börjar för övrigt med ett dissonant intro som jag svär påminner om nåt från Throwing Muses debutalbum. Om Deppa inspirerats av det mörka geniet hos Kristin Hersh förvaltar de det väl. Starka rekommendationer.

Engage gör sån där baggy-jeans- chugga-chugga-hardcore som Umeå blev världskänt för på 1990-talet. Bandet håller i traditionen med gällt rytmiskt skrikande och tunga riff/trumbeats. Det är härligt! EPn ”Resurface” från 2024 rekommenderas. Det är inte den allra bästa hardcoren av detta slag jag hört men med smittsam energi.

Nu blev den här artikeln tungt Umeå-centrisk. I Skellefteå, framförallt på deras kulturhus Mullberget, finns som sagt en hel hop unga band. Nitton Tretti är en grupp unga tjejer som spelar hård 77-punk. Såg deras debutspelning på Mullberget våren 2025 samtidigt som Omaka och Röda Naglar spelade till förmån för Skellefteås kvinnojour. Mycket bra kväll, Nitton Tretti var charmiga. Laced Corset såg jag på Trästockfestivalen i somras. De spelade en långsam grungerock med svulstig sång. Mer Hole än Bikini Kill om vi ska snacka riot grrrl-referenser. Varken Laced Corset eller Nitton Tretti har släppt någon inspelning än, men vi väntar tålmodigt. Röda Naglar är kanske Västerbottens hårdaste Riot Grrrl-band. Deras första singel “Evelyn” är släppt av det mycket aktiva trallbolaget Second Class Kids Records. Applåder, hoppas de släpper mer sånt här istället för deras sedvanliga trallpunk. Det här är rockigt med ett släpigt sväng. Fräsande gitarrsolo, refräng bestående av blodisande skrik och låten verkar handla om mansgrisar som kommenterar kvinnor och förstör stämningen. Grym låt! Singeln finns digitalt, hoppas på en EP eller ett album i framtiden.

Till sist, The Fatal Walk heter ett annat av de där unga banden från Skellefteå. Deras EP ”Withered Hymns” från 2023 är dödsmetal i typ Kiss-tempo av nån konstig anledning. Ganska enerverande sång. Inte min grej alls. Men gillar ni udda dödsmetal så kolla upp.

Min avsikt är att skriva fler guider till punkig, rockig och elektronisk musik från våra norrländska län, så håll utkik. Och kom med tips på vilka band och artister jag missat som ni tycker är värda att höra.