27 Minuter – Paradisgränd

27 Minuter hör till den nya generationen av unga punkband från Umeå tillsammans med akter som Dörrsmäll, Omaka och Deppa med flera. 

Detta deras debutalbum är lika delar Omakas skrikande aggression och Deppas melodicism men melodierna, som genomgående går i moll, är mörkare och gitarrerna mer metalinspirerade. Här finns ekon av den tidigaste punken såväl som 1990-talets grungeigare indierock (smutsiga riff á la tidiga Smashing Pumpkins), men melodierna får mig också att tänka på trallpunkens mörkare band, som Charta 77 och Hofors stoltheter Radioaktiva Räker.

13 Slag handlar om det personliga våldets dynamik. 00.00 är en resignerad låt om världens undergång (“domedagsklockan har slagit sitt slag/det blir natt nu, aldrig mer någon dag/lägg dig och sov älskling, för vi kommer aldrig att vakna/det finns ingenting som jag kommer sakna”).

Det Röda Rummet är en poetisk skildring av kapitalets och statens samverkan i att skapa en lydig arbetande befolkning.

Arrangemangen är viga och omväxlande, från ösigt riffande med susande cymbaler, till tystare partier med bara bas, trummor och sång.

27 Minuter från Umeå. Foto: Linn Kårelind

Lilla My bryter av med sina mjuka trummor och vemodigt klingande gitarr. En retrospektiv låt om sårade känslor, ånger och slutet på en vänskap. Det är nästan indiepop. Gitarren påminner mig om Velvet Undergrounds mjukaste stunder och det funkar utmärkt.

Produktionen är lämpligt naturalistisk, det låter live men med gott om utrymme mellan instrumenten. Det är skönt att det inte fläskas på med kompression och dist. Trummorna är härligt styva och stompiga på röjigare låtar som Dubbelmoral och Dina Skor. Avslutande Ettans Död är en bitterljuv, ödslig ballad med Johnny Marr-aktig melodisk rytmgitarr.

Det känns som både Deppa och 27 Minuter öppnat upp en dörr för punken genom att väva in mer av indierockens dynamiska arrangemang och poetiska lyrik som gör texterna djupare och mer mångtydiga. En mer personlig men också politiskt mer eftertänksam och drabbande punk.