Punkfest-premiär fick över 100 pers att vallfärda till Storumans Folkets Hus

Det var på Instagram som jag först såg inlägget om Punkfest Storuman. En punkfest! I Storuman?! Och en tid senare dök ett nytt inlägg upp: Deppa klar för Punkfest Storuman. Deppa! På en punkfest i Storuman?! Och så småningom publicerades hela lineupen för oss scrollare, totalt skulle sex stycken unga band ta över Folkets Hus den 30 maj. I Storuman!

På punkfestens affisch fanns, förutom lineup och loggor förstås, också en illustration med ett oväntat motiv. En man med illröd hud, grön krans och kjol och en gitarr uppslängd över axeln. Coolt och queert motiv tänkte jag, och sen tänkte jag inte mer på det.

Dagen innan punkfesten skulle jag spela på en festival i Umeå, så jag och min partner Josef gjorde oss redo för att ta oss från Piteå till Umeå på fredagen, från Umeå till Storuman på lördagen, och slutligen från Storuman till Piteå på söndagen. En liten bilsemester på drygt 70 mil.

På lördag eftermiddag, när vi sovit bort det värsta festivalruset från gårdagen, gav vi oss ut på den vackra Blå vägen som så småningom skulle ta oss till nästa festival.

“Vildmannen” som bl a återfinns i Lapplands landskapsvapen

“MUSIK: PUNKFEST”

stod det på skylten intill vägen när vi till slut nådde Storuman. När vi passerat skylten fick jag syn på något bekant några hundra meter bort. Vi närmade oss och hjärnan började gå på högvarv. Där framme stod en enorm staty som föreställde en man… med röd hud, grön krans och kjol. Det tog några sekunder innan jag kunde placera honom i minnet – det var ju mannen från affischen! Han fanns på riktigt! I fysisk form! “Hä äju Lapplands landskapsgubbe” sa Josef. För honom var inte detta något sensationellt. Men för mig som aldrig hört talas om någon landskapsgubbe, var det just sensationellt. Senare sökte vi svaren på landskapsgubbmystiken på Google. Om ni är lika fascinerade som jag, så finns en del att läsa. Vildmannen kallas han.

Vi körde in på parkeringen, som nästan var full, utanför Folkets Hus. En stor tegelbyggnad med stentrapp upp till entrén med välvt tak och en tjusig skylt som informerade om att detta var Folkets Hus. I entrén satt tre ungdomar som gav oss en hjärtformad stämpel på handen. Det var fri entré och bara att droppa in.

Två trappor ner i byggnaden var den stora lokalen där konserterna ägde rum. Där stod ett 60-tal människor framför scenen. Vi hade kommit precis i mitten av coverbandet Utrymdas set. Utöver rocksättningen stod där också en violinist vilket var ett kul inslag. Utrymda presenterade nästa låt, en låt av ett band som betytt mycket för dem. Jag blev som i extas när jag uppfattade vilken låt det var – “Göran Persson” av Umeås ösigaste indiepoppare Stormen Gudrun! En värdig cover och en bra uppvärmning för det som skulle komma.

Banden avlöste varandra i rask takt utan någon pausmusik från högtalarna. Här var det fokuserad riggning, i tystnad och utan distraktion, som gällde.

Umebandet 27 minuter

Upp på scenen klev 27 minuter, som beskriver sig som ett rock/indie/punkband och som senare blev föremål för en intervju som du kan läsa här. De spelade svängigt och musikaliskt med tunga riff och experimentella, stundtals långa, mellanspel. De hade bra energi på scenen, basisten dansade med sin bas och trummisen smattrade på kitet samtidigt som de båda körade. Frontaren sjöng med folkig, dramatisk, stundtals desperat röst. Jag tyckte vissa partier påminde om Umeåbandet Omaka och andra om Göteborgsbandet Matriarkatet, men det som verkligen gjorde 27 minuter unika var deras experimentella arr och jammiga delar. Alltså inte så traditionellt punktypiskt.

I konsertlokalen fanns en cafédel där det såldes hembakt fika, ENORMT mycket fika, vilket förstärkte den gemytliga Folkets Hus-miljön. Direkt utanför konsertlokalen fanns två klädställningar med loppis-kläder och skor i stuk á la H&Ms Divided-avdelning för unga så som den såg ut när jag själv var ung. Intressant att det som var “coolt” då har blivit “coolt” igen. Det återspeglades också i hur kidsen på detta evenemang var klädda.

Här stod också en man som sålde kassetter, CDs och vinylskivor med idel Umeband och även några merch-tischor. Det skulle visa sig att mannen hette Krister, och att han hjälper unga Umeband att släppa och sälja sin musik. Krister slapp givetvis inte undan en intervju – den kan du läsa här.

En trappa upp stod bord uppställda med merch av de band som spelade under kvällen. Där satt 27 minuter, bandet som nyss hade spelat och väckt mitt intresse, och jag undrade om jag fick ställa några frågor. Det mynnade ut i ett samtal om deras kommande debutplatta, om eldsjälar och om möjligheter.

Foto: Josef Eriksson

Efter intervjun gick jag tillbaks till konsertsalen där Invaders just hade börjat spela. Thrash metal, jo jag tackar! Tre kids från Vilhelmina som röjde järnet. De hann köra ett par egna testosteronstinna alster och en Megadeth-cover, skickligt och kanske framförallt väldigt snabbt framfört alltsammans, innan frontaren fick strul med gitarren. En person från publiken rusade fram och erbjöd en annan elgitarr som lämpligt nog låg i ett case bredvid scenen. Personen måste ha varit förälder till någon ur de andra banden som spelade under kvällen. Men trots den nya gitarren så löste sig inte problemet. De fick avbryta sitt set och frontaren hoppade istället över till trumsetet för att trumma i nästa band.

Näst på tur var Hörselskadad, ett Lyckseleband som spelar en blandning av alt rock och punk. Musikaliskt och med fin variation på låtarna. De körde en tung ballad som fick två tjejer i publiken att dansa nån slags tango fram och tillbaka i lokalen. Jag blev varm i hjärtat. Kids på scenen och kids i publiken. Och de har så kul! Och jag har så kul!

Skellefteåbandet Kärlek & Slagsmål

Sedan var det dags för det hajpade Skellefteåbandet Kärlek & Slagsmål. Ösig punkrock med en energisk scenshow. Spänstiga synkroniserade hopp och moves. En låt hette “Kaktus” och hade en ska-ig brygga där alla viskade “Kaktus, kaktus, kaktus, kaktus” till ett malande riff. Den delen påminde om något från Electric Banana Band. Andra låtar var mer seriösa, som t ex en kritisk låt om ordningsvakter. Jag undrade, med tanke på deras ringa ålder, hur många ordningsvakter de hade hunnit träffa på. De plojjigare låtarna föll mig mest i smaken.

Slutligen var det dags för Deppa att äntra scenen. De som tagit Umeås punkscen med storm, bandet som alla hade väntat på. Folk vällde in i konsertlokalen och Deppa fick den största publiken på hela kvällen. Jävlar vad de öste på scenen. Tajt och argt. Men inte bara argt. Det fanns en komplex palett av mikrokänslor i låtarna. Sångaren hade en klar röst som skar igenom distväggen och när hon inte sjöng moshade hon runt på scenen. Deppa framkallade en kort moshbump även i publiken, och de som stod längst fram skrålade med i typ alla låtar.

Efter gigget var det återigen tyst i lokalen bortsett från lite sorl för dem som ville stanna kvar. Folkets Hus skulle inte stänga förrän om två timmar. Jag tänkte att det är bra att folk, särskilt de unga, får lite tid för häng efteråt. Att man inte måste skiljas från sina nya bekantskaper direkt efter att sista ackordet klingat ut. Bra planerat av arrangörerna.

“Mamma, du anar inte vad det är ni har skapat! Det är så stort!”
sa Jojjo i den matiga intervju vi fick med de tre arrangörerna bakom arrangemanget. Läs mer om hur initiativet uppkom och om hur de känner sig efter att ha genomfört Storumans första punkfest någonsin!