Hässäkkä Päivät – Finsk punk är mörkare än finsk lakrits

Det är lördag i Oulu. Regnmolnen glider sakta över skyn, solen kommer fram en stund, döljs sedan igen. På trottoarerna kring lägenhetsområdena i stadsdelen Välivainio ser man då och då fotgängare med en viss klädsel: nitar, fransiga jeansvästar med spretiga bandemblem, vissa med kepsar med pins i olika mörka kulörer, nån har korta dreads i nacken. De har en viss energi och målmedvetenhet i steget.

Vi följer dem till det slitna industriområdet längre bort, till de gamla bussgaragen bredvid tågspåren på Sorvarintie. Där är punkarnas egna ställe, Tukikohta, vilket helt enkelt betyder “högkvarteret”, där det varje år hålls punkfestival i dagarna två.

Regn och sol om vartannat. Det är tredje året i rad jag är här och det har varit samma väder varje gång. För varmt, för kallt, någon hård skur och sen varmt igen. Gårdsplanen mellan de gamla bussgaragen ska vara täckt med vattenpölar i den spruckna asfalten medan solen tittar fram bakom molnen. Vinden ger en skön bris medan kön till den kitschigt brittiska ölvagnen växer.

Jag körde hit från Piteå idag. Tog drygt tre timmar. Uleåborg är Europas kulturhuvudstad i år. Folk från Norra Sverige upptäcker staden mer och mer. “Det är lika långt som till Umeå”, brukar de säga. “Det är nog till och med en större stad än Umeå”, brukar de också säga. Jag brukar också säga samma saker. Överraskningen att Nordkalotten har mer urbanitet att bjuda på norr om Umeå är en djup bägare att ösa ur. Folk i Murmansk vet nog det bättre än oss. Uleåborg/Oulu brukar också vara värdstad till VM i luftgitarr.

Jag pausade i Haparanda och åt en pizza på ett sunkigt hak i stan som dolts vid sidan av gränshandelsområdet. Det var tjockt med folk på Max. Epa-raggare och fiskmåsar. Folk solbadade nere vid Torne Älv. Villorna på finska sidan såg dyra och nya ut.

Igår var festivalens första dag, som jag missade. Dispose från Luleå spelade. Om stridsvagnar kunde spela musik skulle de låta som Dispose.

Det var ett band från USA, Zeke, som headlinade.  Jag har aldrig hört dem men de är tydligen hjältar från 90-talet som spelar frenetisk, riffig punk med bluesinfluenser, som ett modernare Motörhead och har låtar med på ljudspåren till flera av Tony Hawks skateboardspel. Så jag har väl hört dem, fast jag inte visste det.

Det fina indiepopbandet Teini-Pää spelade också igår och det var synd jag missade dem. I övrigt var det norska Molbo och finska förmågor som Mofetron, Debris, Suitsuke och Vessaisä. De namnen kanske säger någon läsare mer än det säger mig men det brukar inte vara ovärt att kolla upp våra grannländers punkband, för det mesta.

Lokit

Lokit heter första bandet jag ser. De spelar midtempo-Dinosaur Jr/tidiga Bear Quartet-indierock med skjuts i rytmen och tung bas i botten på manglande melodier och skev stämsång. Ena gitarristen har flygigt galet hår som om han var med i Pavement. Lokit är från Helsingfors. Ljudet är riktigt tungt och bra. Publiken är lite tunn och utspridd. De kanske redan går mot inomhusscenen, den andra av två scener på området.

Konventio

Konventio från Jyväskylä drar så småningom igång därinne. De spelar centrifgual d-takt med mycket rocksväng. Gitarrerna är ett moln av wah wah. Gitarristen har en fläkt i sitt långa metalhår. Vi sugs med.

Till utomhusscenen igen.

Taikatalvi

Taikatalvi, Trollvinter, kanske efter Tove Janssons bok, är en trio som spelar mjuk men snabb C86-gitarrpop med funkig flyhänt bas. De är också från Jyväskylä. Djupa folkminnande melodier och en sångerska med vän röst. Låtarna blir röjigare och mer dramatiska eftersom. Som Shop Assistants eller det där bandet Tracy Thorn var med i (Marine Girls). Vackert och uppiggande!

Det känns som Finland är ett konservatorie för allsköns indiestilar som är mer eller mindre utdöda vad den breda populärmusiken anbelangar. Vare sig det är Pavementsk indierock eller Talulah Goshisk indiepop. Det kan också bara vara jag som romantiserar eller exotiserar Finland som ett land med ett annat kulturellt narrativ som går åt ett helt annat håll än det svenska. Det senare kanske inte är helt osant iallafall.

Basisten i Taikatalvi ser ut som en crustpunkare med de tjocka dreadsen, vilket han kanske är. Trummisen känner jag igen. Jag träffade henne i Luleå när hon spelade där med grindcore/käng-bandet Disappoint i maj. Vi åt polarmackor i köket och hon berättade att hon brukade cykla över till svenska sidan när hon bodde i Pello och köpa ett storpack polarbröd och fem kilo pyttipanna som hon levde på i veckor. Hon verkar vara med i massor av band, något av en spindel i nätet som är Jyväskyläs DIY-scen.

Taikatalvi har fina melodier och ett härligt röj som är lätt som dun – vasst metalliskt dun.

Sångerskans flinka gitarrspel får mig också att tänka på hur Finland även är ett reservatorie för den rena gitarrtonen, med liberala mängder sustain, tremolo och lite svajarmsaction, genom sin fina tradition av elektrifierad tango. Vilket går som hand i handske med dess brittiska romantiska syskon, twee popen. För övrigt har operametalgruppen Nightwish visst också en låt vid namn Taikatalvi.

Stolen Kidneys

Stolen Kidneys är hemmapojkar från Oulu. De kör en tung dissonant screamo i den trånga lilla inomhuslokalen. Publiken gungar med. Den här sortens screamo eller post-hardcore vilar på tunga bastoner och tungt hamrande breakbeats, korta rytmiska motiv som upprepas gång på gång. I vissa partier blir det nästan jazzigt, när basen och cymbalerna fyller upp tomheten gitarren lämnar. Låtarna är fulla av abrupta stopp, rytmisk gitarr som är en flimrande orm av dissonanta ackord innan den plötsligt tystnar. Ett midtempo-mangel medan tonaliteten alltid är en nedåtgående spiral, ett downbeat. Sångarens skrik är en ironisk smärtsam klagan snarare än ilsket skällande. Precis som i hip hop ligger tyngden på bastrumman och basen snarare än på  virveltrumma och cymbaler som i kängpunk. Gitarren är också ett rytmiskt dån av dissonans eller giftigt diskanta riff. Clawfinger, nu metal-jönsarna och allsköns rapmetal förstörde den här stilen. Stolen Kidneys gör något eget av den, smärtsam men njutbar till lika delar.

Punio

Punio från Helsingfors kör stompig metallisk punk med vass kvinnlig sång. Det är som att hon håller ett argt tal på (utomhus)scenen. Låtarna är catchiga, riffiga. Blir nästan tagen på sängen av hur rakt det låter. De stompiga midtempo-trummorna får mig att tänka på disco. Det svänger på riktigt bra. Önskar jag visste vad hon sjöng om. Kathleen Hanna skulle vara avundsjuk på hennes vassa sopran. Annars känns det som gitarren är lite lågt mixad och melodierna kommer inte riktigt till sin rätt.

Spelordningen är välfylld, fullmatad. Varje band spelar 30 minuter så man hinner se två band per timme. Publiken färdas från inomhusscenen till utomhusscenen regelbundet som ett urverk. Utomhusscenen har oftast den mer lättsmälta, mer atmosfäriska musiken: indierock, postpunk, mer hårdrocksinfluerade band. Medan inomhusscenens mörka, fuktiga och varma inre får agera livmoder åt publiken som suktar efter de hårdare grejerna, allt från kängpunk till grindcore och power violence.

I pausen köper jag på mig finsk lakrits på lokala K-market. Går en promenad. Kollar på klistermärken. Går förbi byggvaruhus med graffiti målat på den anonyma fasaden. Förbi en stor gammal övergiven industrilokal i tegel. Där sitter det punkare och röker framför en grusplan fylld med mer eller mindre trasiga gamla bilar.

Tukikohtas bussgarage är också täckta i färgglad grafitti. Små hoper av punkare sitter och dricker öl i det oklippta gräset utanför. Slitna bilar med klistermärken och hemgjorda dekorationer tar upp ena sidan av vägen. Från en minibuss med öppna dörrar och soppåsar runtom hörs ska-punk. Ett rött informationstält för den lokala Rojava-kommittén. Hur går det för kurdernas kamp för direktdemokrati i Syrien? Det sista jag läste var att våra Nato-vänner i Turkiet bombade kurderna från luften. Samma kurdiska miliser som besegrade IS. Den imperialistiska dubbelmoralen erkänner som vanligt inga gränser.

Korruptio

Efter pausen börjar Korruptio inomhus. De spelar Death metal/grindcore som doftar norra England 1982. Rock vanställd i postindustriella ruiner. En hal kille i keps tränger sig in bland publiken och försöker starta en moshpit eller ett bråk, oklart vad, genom att glida in med kraft i folk i alla riktningar. En ordningsvakt kommer in och försöker få honom att tagga ner. Publiken skapar snabbt en liten cordon sanitaire runt honom så alla kan få svänga sina lurviga ifred men han försöker ändå tackla folk. En kort tjej framför mig puttar honom upprepade gånger bryskt i ryggen, hon mutar in sitt utrymme utan pardon.

Korruptio köttar på bra. De grisiga grindcoreeruptionerna passar bra mellan de mer musikaliska death metal-låtarna. Sången har ett snyggt eko som om vi är på ett möte utanför en kolgruva 1980. Gitarristen har en tjock kätting som gitarrspänne.

Skulle tippa att varje band har mellan 100 och 200 personer i publiken. Publiken som är en salig blandning punkare av olika typer, crusties, en del normisar, indiepopare, metallsnubbar, en och annan syntare, en tjock, full, högljudd gubbe som går runt med cykelhjälm hela kvällen. Skulle gissa att medelåldern är runt 30-strecket även om det finns en hel del grånade frisyrer och en liten skara kids som röjer runt.

Tillbringar en stund med att speja på patches och t-shirts. Känner igen en snubbe i blå tischa med Sonic Youths Washing Machine som omslag. Den tischan har varit här förr! Nån har en t-shirt med industribandet Controlled Bleeding. Nån har en jeansväst som visar att han är medlem i Turbojugends Oulu-kapitel. En kort kille med långt och tjockt svart hår har jeansväst med patchar för band som Toadliqour och Insect Warfare. Stark gissning på att de är grindcoreband. Eyehategod – är det nån sorts industrimetal, typ som Ministry? Nej, tydligen är det ett sludge metal-band från New Orleans. En ung sminkad kille har på sig en Machinae Supremacy-tröja. Till och med EBM-synt har sina tillskyndare här i detta elgitarrernas Valhalla. Turbojugend Seinäjoki och Helsinki är också representerade.

Nightmärr

Nightmärr från Göteborg är ett av få svenska band på plats. Deras klassiska Maiden-rock drar mycket publik. Det är tight, tungt och svängigt med en kraftfull röst på sångerskan. Inte min grej alls men förstår varför folk gillar det.

Snygga Budgie-aktiga duellerande gitarrer med tillhörande kitschiga poser. Kraftfull stämsång. Trummisen håller ett brandtal i ett av mellansnacken för DIY-lokaler som Tukikohta, festivaler som Hässäkkä Päivät och folk som jobbar arslet av sig för att få till DIY-kultur som visar att det inte är eliten som bestämmer vad som är kultur. En låt för strejker. Det här är punklyrik klädd i hårdrockskostym.

En annan låt handlar om fartyget M/S Freja från Rederiet som lossar från sin förankring och driver tom ut till havs, fri från druckna svenskar och finnländare. Jag tror att inledningsmelodin är en hårdrocksversion av Rederiets huvudtema?

Bandet avslutar med en kamplåt för Palestinas seger över sionismen kallad 1948. Året för Nakban. De sålde också kaffior där alla inkomster gick till Palestinska organisationer. “It’s our governments that are funding this war machine”. Det är stärkande att höra dem säga det, medan det går. Rätt vad det är hamnar vi i samma sits som Storbritannien och Tyskland där du kan åka i fängelse om du vågar stötta palestinierna.

Constant Pain

Constant Pain är, hör och häpna, också från Jyväskylä. Är det Finlands punkmecka? De kör den sortens power violence som skiftar blixtsnabbt mellan sirapströga sludge metal riff till smattrande skällande crescendon där bas och gitarr bara är en matta av manglat oväsen. Trummisen känner jag också igen ifrån Disappoint, en yngling som där spelade gitarr. Sångaren är en stor bred karl som hest skäller ur sig sin lyrik. Moshen är den största ikväll, både till antal och till våldsamhet. Piteå representerar med några tjejer som flyger omkring som vantar, vilka jag känner igen från spelningen med Agg, Omaka och Grusad på Framnäs Folkhögskola i våras.

DART

Utomhus kör lokala gubbarna i DART sin självutnämnda “speed punk” med full rökande sångare som vinglar omkring på scen men inte missar en enda sluddrig stavelse. Det är som ett gäng kängpunkare i Hawaiiskjortor som spelar Motörhead. Svårt att motstå den skenande tåg-kraften och charmen i framförandet.

Beyond Pink

Beyond Pink från Malmö är ett av kvällens största namn och inomhuslokalen är passande nog packad med folk. Bandet har väl hållit på i runda slängar 15 år? Jag minns när jag såg Patricias andra band Slöa Knivar på en av deras första spelningar en vardag i någon lokal bredvid domkyrkan i Göteborg (tror lokalen tillhörde Folkets Hus). Det var 2009 och jag tror Beyond Pink fanns redan då. Deras anthemiska (dags att ta in den anglocismen i SAOL tycker jag) crustiga hardcore går hem som long drink på burk bland finnländarna. Det är skönt bekant att höra lite skånska efter en hel dag med enbart finska röster. Bandet överträffar mina förväntningar. Det är en salig stämning av glädje och energi i hela lokalen. Moshen är ännu större än under Constant Pain. Ett par personer stagedivar. Ett av kvällens bästa band helt klart.

En halvtimmes speltid är nästan för kort. Några ropar förgäves efter extranummer.

När vi kommer ut igen regnar det och myggen har brakmiddag inne i det öppna ölgaraget där alla tar skydd. Vi väntar på hjältarna Kovaa Rasvaa från Turku/Åbo.

Kovaa Rasvaa

Kovaa Rasvaa går på scen när regnet nästan slutat. De är ett gäng 50-åringar, tre kvinnor längst fram, som kör thrashig hardcore. Det är ganska exakt en blandning av röjiga passager med snabbt skrikna verser och långsamma metallriff där publiken skakar näven och skriker “oi oi oi” i takt till musiken. Publiken är extatisk. Bandet är fantastiskt.

Jag skippar sista bandet Meatwash. Förutom att namnet lugnt sagt inte är det mest tilltalande känner jag mig färdigmoshad och ska köra 3-4 timmar hem till södra Norrbotten.

Kovaa Rasvaa kör också till Sverige dagen därpå, för en spelning på Lule Hardcore tillsammans med Nightmärr och Lulebandet Plus Andra. De är visst ute på kombinerad Finland-Sverige-turné tillsammans med Nightmärr. Dimman ligger tät över Sangis ängar. Jag stannar utanför Råneå och sover en stund. Känner mig pillrig och smått yr när jag når Luleå. Snart hemma. Om jag åker nästa år igen blir det inte bara över dagen.