Punk mot Nato

Pitepaltpunx ordnade en fullspäckad punkkväll på Lule Hardcore för att mana på motståndet mot den imperialistiska krigsmaskinen vi kan tacka för kriget i Ukraina, de fortsatta folkmorden i Gaza och på Västbanken och att den suveräna staten Libanon återigen blivit överfallen av hänsynslösa sionister.

Pitepaltpunx är en arrangörsgrupp inom Lule Hardcore och kanske den mest aktiva på det oberoende kulturhuset som kämpar med dyr hyra och nya byggkrav.

När jag kom dit satt folk ute på de av lastpallar byggda utemöblerna bland skrotbilarna på bakgården och åt punkgryta som luktade kryddigt och gott. Några unga subkulturella ungdomar sprattlade runt och höll låda. De såg ut som trans-Emos från ett 1990-tal som enbart existerade i en parallell dimension. Det är härligt att bli gubbe och förundras över vad ungdomen hittar på.

Det var kvavt som tusan. Svetten rann. Jag satt i insläppet och ögnade igenom det feta fanzine som Daniel (som arrade hela kvällen) satt ihop, som firar att Lule Hardcore firar 5 år i lokalen på Torpslungan på Porsön. Massor med fina foton på alla band som spelat där senaste åren, med alla affischer. Fortfarande är det mycket kängpunk, med Dispose nästan som inofficiellt husband och med flertalet besök av finska punkband från Rovaniemi, Jyväskylä och Oulu. Finnarna är inte bara bäst på tango utan håller punkrocken grisig och pigg. Men det märktes också i zinet att stonerrock gjort ett avtryck i scenen med band som Stammen, Concealed Elephant och Gray Soul Pennies. Och Luleå håller indiefanan högt med Linn & Skuggorna och Krake. Konstmusikföreningen Kluster var också med på ett hörn med noisekvällar där Olle Oljud från Gävle, Märg från Umeå, chiptunespunkaren Det Vita Bruset (också Umeå) och undertecknad uppträtt, tillsammans med punkband från USA (Escape-Ism med legendaren Ian Svenonius) och ljudkonstnärer från Wien som spelade på Tesla Coils och dränkte rummet i vitt blinkande ljus. Ett mycket njutbart fanzine för alla som är intresserade av musik bortom bangaranga.

Jordabalken inledde kvällen med sin hesa, aggressiva kängpunk. Jag satt som sagt i insläppet så missade det mesta men de gjorde en grym cover på Mob 47s Vi Rustar Dom Dör. De har också släppt en kassett som jag snappade upp för en billig peng.

Sex band för 100 spänn, det är sanslöst bra pris, punkarna är de enda som står för hållbar välfärd i vårt sorgligt nedmonterade sosseland.

War Damage från Kiruna delar tydligen medlemmar med Invader. Jag lade också märke till att frontfiguren var samme karl som lirade gitarr i saligt avsomnade glittriga syntpunkbandet Communist Youth League (som lät som om androiderna i Blade Runner spelade punk). Communist Youth League gjorde några fantastiska spelningar på Lule Hardcores gamla lokal Föreningsgatan 7 (som låg i ett annat industriområde, på Lövskatan, granne med SSAB). War Damage röjde på bra, väldigt trevlig dist på gitarren och takterna dundrade i bröstet. Bra d-taktspunk, tightare och mer koncis än Jordabalken skulle jag säga. Kirunaborna körde sina låtar utan ett knyst emellan. Någon i publiken ropade “mellansnack”, vilket enbart bemöttes av ett lågmält leende.

Disappoint från Jyväskylä i mellersta Finland körde grisig grindcore-aktig käng, snabbt och brutalt. Jag missade det mesta för jag pratade med en samisk konstnär om hur gruvan förstört berget i hennes kära Kaunisvaara och hon undrade om jag var släkt med hantverkaren Per Isak Juuso från Mertajärvi. Inte det men Per Isaks snidda gubbar av trä och ben på samiska museet i Jokkmokk ser häftiga ut.

Murjek Marathon gick på sen. De är ett nytt band på Luleås indiehimmel. De delar medlemmar med bland annat Asian Cowboy och Linn och Skuggorna. Skev och originell indierock! Fick mig att tänka på Pavement men också Radiohead (på tu tal om sionister).

När Spethata körde igång sin spattiga power violence/avant-käng med saxofon exploderade publiken och moshen var den största och mest våldsamma under hela kvällen. Folk hoppade in i varandra, drasade omkull, sparkdansade och vevade kängnäven. En kille var barbröstad och barfota, med ett leende på läpparna. Karin blir bara bättre och bättre som sångare – hennes texter om psykisk sjukdom, byaoriginal som skriker “fuck the future” på lokala Ica-butiken och ekologisk kollaps är drabbande och egna utan några klyschor. Hon hoppade ut i publiken och bjöd upp folk att sjunga med. Daniel på saxofon hoppade också ner i publiken och blåste sax rätt i folks nyllen. Den klart mest röjiga men också bland de bästa spelningarna jag sett med dem – total spelglädje och eufori.

Vi andades ut med en cigarett på gården medan folk försökte valla en liten harpalt bland skrotbilarna. Hon hade kommit bort från sin mamma som stod på nästa industritomt och väntade. Några försökte få folk att sluta följa efter harpalten för helt uppenbart gick det inte att valla den rätt. Vi gjorde också ett försök, lika lönlöst. Vi hoppas att de hittade tillbaka till varandra när människorna gick in för att låta Dispose misshandla deras öron.

De riktigt sugna fortsatte mosha under Disposes kärnvapenattack till spelning. Jag tänker alltid att Dispose är tråkiga innan jag ser dem. Koncentrerad kängpunk med en extra dos japansk noisepunk. Vasst och avskalat som en Morakniv utan skaft. Gäsp. De säger heller aldrig nåt mellan låtarna utan öser på i sin egen bubbla, låt för låt. Rundgången mellan låtarna sköter snacket. Men det är svårt att inte charmas av deras sura och ocharmiga noisekäng. Bandet är som en solpanelsdriven stridsvagn, bara rullar på i oändlighet utan pardon. Skaka kängnäven till det eller låt bli, spelar ingen roll för dem. Luleå när det är som bäst, opretentiöst och lite otrevligt.

Jag vet inte om det sades så mycket matnyttigt om Natos anti-humanism under kvällen men som ett sätt att fira vårt lands fortsatta förvandling till en semi-fascistisk polisstat med Viktor Orban-älskande migrationspolitik där cynisk grymhet är hela poängen var det nog den bästa nationaldagen i mitt lif.