Far Apart – Hazel + Others

Far Apart var ett emo-band från Luleå som existerade från 1995 till 1999. Under dessa år släppte de två demokassetter och EPn Hazel på svenska skivbolaget Carcrash Records 1997.

Året efter släppte amerikanska bolaget Crank! Records Hazel i USA och skivan fick snabbt en viss kultstatus. Några majorbolag erbjöd bandet skivkontrakt men de tackade nej av ideologiska skäl – man säljer inte ut sin musik till Storfinansen. Hazel fortsatte hitta nya lyssnare under åren men av okända anledningar splittrades bandet redan 1999.

I början av året släppte Carcrash Records samlingen Hazel + Others som är en nyutgåva av EPn med fler, tidigare osläppta studiospår. Jag fick nys om denna återutgåva via den gamla fanzineskaparen Fredrik Kullman, vars fanzine Promenad och Normal Man täckte mycket Umeå Hardcore, indierock, postrock och emo-punk i sina A5-sidor under åren runt millennieskiftet (kanske 1999-2004 eller 2005). Far Apart var helt okända för mig och deras medlemmar, Mats Ömalm (gitarr och sång), Stefan Sundström (gitarr), Mats “Isse” Isaksson (bas, 1995-1996), Kalle Nyman (bas och sång, 1996-1999), Tomas Turunen (trummor, 1995-1996),  Patrik Heikkinpieti (trummor, 1996-1997) och Tomas Nilsén (trummor, 1997-1999) sa mig inte mycket mer än att de klassiskt nog avverkade sin beskärda del trummisar och basister.
Hade bandet några kopplingar till de mer kända Lulebanden från denna “guldålder”, The Bear Quartet, Breach och Fireside? Firesides malande, ångestridna indierock kan väl sägas ha en del emo-influenser i gitarrsound, tonspråk och Kristoffer Åströms ljusa, plågade röst. Fireside hade också vissa framgångar i USA (bara en sån sak som att albumet Do Not Tailgate från 1995 har ett omslag av den då mycket populära serietecknaren Daniel Clowes).

Far Apart hade ett klart mer kommersiellt och genrebundet sound. Explosiva gitarrer och snabba energiska trummor, medryckande melodier och en plågad sångare med kärlekskval. Musiken hade suttit som hand i handske i någon tonårsserie som Dawson’s Creek eller Buffy The Vampire Slayer när någon av huvudpersonerna blivit ratad av sin kärlek och går hem genom regnet. Gitarrerna och trummorna träffar precis rätt mellan spända, ångestfyllda “chugga chugga” -passager och förlösande luftiga refränger med tunga breakbeats. De tre ursprungliga spåren från EPn, Hazel, Dartmouth och Overdriver är de klart bästa låtarna på denna samling. Influenserna från Fireside är påtagliga men jag antar att de även lyssnade en del på den andra vågens emo-rock som blivit stor i USA (Jets To Brazil, Sunny Day Real Estate, Jawbox, Texas Is The Reason med flera).

Emo-rocken har alltid varit en märklig parallell stil till den hårdare punken. Hastigheten och den råa passionen från hardcorepunken översattes till en melodisk men mollstämd dynamisk punkrock där snirkliga gitarrslingor, taktbyten och välarrangerade låtar med långa texter och dramaturgiska toppar och dalar, sång som kunde variera från pratsång till plågade skrik, var stilistiska kännetecken som präglade musiken redan från de första banden Embrace och Rites of Spring. Medlemmar från DC-punkens pionjärer Minor Threat bildade själva dessa band och släppte dem på sitt bolag Dischord Records. Minor Threat och Rites Of Spring blev senare de mer experimentella Fugazi, som i sin tur fortsatte inspirera emo-rockens mer äventyrliga efterapare. Under 90-talet växte denna känslosamma punkstil till en helt egen genre för att sedan förvandlas till en massmedial produkt med konstiga inslag av goth-estetik med band som My Chemical Romance. En märklig resa. Till detta kan väl tilläggas att den stora vågen Umeå-hardcore med band som Refused och Abhinanda lånade grepp från Emo:n tillbaka in i hardcoremusiken. Båda scenerna var väl djupt influerade av Fugazi är min gissning.

Far Apart passar perfekt in i den andra vågens emo-rock där musiken förvisso låter kommersiell men har nog av egensinne kvar för att rymma vissa konstnärliga utsvävningar. Att bandet låter extremt amerikanska kan man ha invändningar mot, men det är ju närmast en svensk musikalisk paradgren vid det här laget.

De fem extra spåren spänner över spektrat riktigt bra till ganska fåniga, med inslag av munspelgnisslande och ganska daterat riffande, stundtals får jag hurtiga vibbar av ska-punk (som i Cheers To The Art Of Breaking Up). Avslutande Silver Lining låter mer svenskt än något annat på denna samling, tyvärr på sämsta sätt med slirig, svajig sång som tidiga Broder Daniel eller Bad Cash Quartet. Men de tre överdängarna från den ursprungliga EPn förtjänar sin plats i emo-rockens Pantheon.