För första gången någonsin intervjuar jag ett musikkollektiv. Höstorkestern är nämligen inte vilket band som helst. De är inte ens ett band. Inte heller en orkester. De har i vilket fall gjort flera av det senaste årets mest spännande låtar på svenska. Den här intervjun bör man läsa om man vill veta mer om hur det står till med livet och musiken i norra Sverige och hur det kommer sig Justin Townes Earles bästa låt helt plötsligt handlar om en sjö i Kiruna.
Kalix Elektriska tillhör ett sällsynt släkte rockmusiker som starkt influerats av engelsk och italiensk 70-talsprog och även skapar intressanta och smakfulla låtar som gemene lyssnare (läs icke prognörd) faktiskt orkar lyssna på. Det självbetitlade debutalbumet, som släpptes den 15 maj i år, är briljant och rekommenderas till alla som gillar kompromisslös rockmusik och äventyr.
Christer B. Jarlås tar oss med på en musikalisk resa från Kalix ända ner till Sundsvall i vårens andra Från Norrland-krönika.
Kalix Elektriska har under de senaste åren skruvat på bandekon och lagt mellotronmattor i ett försök att skapa en musikalisk motsvarighet till William Turners “Dido building Carthage”. Här finns nu 11 spår sammanställda, där napolitansk prog, düsseldorfsk kraut och folksagans mörker samsas. Texterna gör nedslag hos trasiga själar i en civilisation på randen till undergång, likt människor ur T.S. Eliots ödeland, vilse i en värld där kompassen har avmagnetiserats och stjärnhimlen inte längre ger någon vägledning genom smogen. Rösterna ackompanjeras av koklockor, analogsyntar och harpor, när de sjunger en sista hymn i bostadsområdets skyddsrum. Och där kan en ny morgondag gry.
