Kalix Elektriskas självbetitlade debutalbum

Kalix Elektriska tillhör ett sällsynt släkte rockmusiker som starkt influerats av engelsk och italiensk 70-talsprog och även skapar intressanta och smakfulla låtar som gemene lyssnare (läs icke prognörd) faktiskt orkar lyssna på. Det självbetitlade debutalbumet, som släpptes den 15 maj i år, är briljant och rekommenderas till alla som gillar kompromisslös rockmusik och äventyr. 

Jag förvarnar dig som läsare att jag nu oundvikligen riskerar kvala in till Europamästerskapet i progreferens. När ett band som Kalix Elektriska ska sammanfattas räcker nämligen inte de klassiska kopplingarna till mer välkända progrockband som Genesis och Yes. Den albumaktuella trion bjuder på onda fuzzriff i King Crimson-stil, Premiata Forneria Marconis mellotronmattor och klassiska influenser, Gentle Giants lekfullhet och Trettioåriga Krigets flummiga lyrik på svenska. Det är en progmacka utan dess like som passar lika bra till frukost som efter en äventyrlig kväll på krogen.

Albumet bjuder på stor variation med episka och stundtals hårda låtar på A-sidan och mer avskalade och mjuka låtar på B-sidan. Kompositionerna är verkligen kompromisslösa och kompletterar varandra genom den 47 minuter långa resan. Det märks att bandets gitarrist och sångare Johan Drougge även har producerat musiken – arrangemangen känns genomtänkta och många snygga effekter används genomgående. Jag får en känsla av att ganska lite av skivan har lämnats åt slumpen.

Singeln Dagens dröm om natten rymmer allt man kan önska av en nästan 8 minuter lång låt – en avslappnad och svängig vers, hårda riff i udda taktarter, snygga övergångar och ett episkt gitarrsolo. Stilistiskt påminner låten mig om Premiata Forneria Marconis mästerverk Appena un po’. Låten Morgondag utan oss bjuder på en riktigt trevlig och ganska poppig vers men även ett riktigt tungt och garage-igt stick med dopade trummor. Öppningsspåret Eskatos är verkligen en resa och en uppvisning i snygg användning av olika instrument som bland annat mellotron, delay-dränkt rhodes, xylofon och rörklocka (eller liknande).

Men framför allt svänger det. Liret är inte robotiskt (en fallgrop vissa progrockare hamnar i) utan har själ och känsla. Även om de avskalade låtarna är intressanta och fina så är Kalix Elektriska som bäst när groove möter det episka och orkestrala. Sången är mjuk, ibland nästan viskande, och ofta dubblerad vilket ger en stor känsla. Stundtals har jag lite svårt att höra texten, vilket är synd eftersom jag gillar det jag hör, inte minst låttitlarna som verkligen får mig att tänka på Trettioåriga krigets album Hej på er.

Kalix Elektriska består av Johan Drougge, Olov Andersson och Joel Lindberg och fick vid releasespelningen på Snövit 16 maj i Stockholm förstärkning av Lars Åhlund på klaviatur. Omslag av Agnes Florin och master av Erik Zettervall. Skivan finns på vinyl så se till att köpa första pressen nu innan den får ett samlarvärde…