“Vi vilade oss i form” – Willy Clay Band stannade i staden som flyttar

Drygt tjugo år efter debuten fyller Willy Clay Band lokaler i Stockholm och Göteborg – utan att någonsin ha slagit igenom, och utan att någonsin ha lagt ner. Sångaren Tony Björkenvall pratar med Norrativet om glädjen som kom tillbaka, staden som flyttar på sig och varför han är glad att det inte blev som de en gång drömde.

9 maj. Det är soundcheck inför Willy Clay Bands spelning på West Coast Country Festival, som med kort varsel flyttats från Scandinavium till Filmstudion på Hisingen i Göteborg. Basisten Björn Pettersson provar några takter och nynnar på Tom Waits Jersey Girl. Ett sällskap i publiken spetsar öronen.

– Kör de bara covers? Har de inga egna låtar?

– Jo, men det ska de ha.

– Vad handlar de om?

– Jag vet inte. Gruvan kanske?

Vännerna har mer rätt än de anar. Bandets senaste släpp är visserligen just en cover: Tyler Childers Jersey Giant, inspelad tillsammans med Malmöbandet Calaisa och utgiven i maj. Men egna låtar finns det gott om, och åtminstone en av dem, den mest kända, handlar precis som sällskapet gissar om gruvan. Att inte alla känner till det kan förlåtas: debutalbumet Rebecca Drive kom för drygt tjugo år sedan, och sedan dess har det bara blivit ett album till, samt en EP, några singlar, och långa perioder av tystnad.

Någonstans i den tredje låten händer det ändå. Inte på en gång, mer som ett väder som slår om – fler som rör sig, fler som sjunger med på refränger de egentligen inte borde kunna. Salen är stor men känns inte så.

Gruppen från Kiruna spelar americana med en enkelhet som varken kräver berusning eller kvällssol, och den här eftermiddagen strax efter klockan 16 hugger den i hjärt- och brösthöjd.

Foto: Tobias Holmgren

När jag når Tony Björkenvall på telefon några dagar senare har känslorna inte hunnit lägga sig.

– Man får ingen riktig soundcheck på de här festivalerna, bara ett snabbt byte, så vi var uppe och riggade kablar på scenen. Jag minns att jag tänkte: det här blir nog inte så mycket folk i kväll. När vi kom tillbaka fem minuter senare var det helt smockat i rummet. Att vi kan dra så mycket folk där nere, det är ju fantastiskt, säger han.

Willy Clay Band bildades i Kiruna 2003, samma år som LKAB meddelade kommunen att gruvan bredde ut sig snabbare än beräknat och att staden skulle behöva flytta. Medan Kiruna började planera för uppbrott spelade sig bandet in på den svenska countrykartan, i en tid när genren fortfarande drogs med en envis töntstämpel. Debuten spelades in i Nashville med producenten Will Kimbrough, och det var där bandets främsta tillgång blev tydlig: enkelheten.

– Vi skämdes nog lite först, för ingen av oss är super på sitt eget instrument, och där nere är ju alla supermusiker. Men vi fem tillsammans blev någonting. Vi visade styrkan i låtarna, samhörigheten och stämsången, och det gillade de.

– Vi är jävligt enkla, i kommunikationen med arrangörer, med andra artister. Vi är väldigt norrländska på det sättet: vi blir inte knäsvaga inför stora artister, och vi ser oss inte heller som bättre än ett band som precis har börjat.

Bandet delade festivalscener i Norge med Dwight Yoakam och Brad Paisley och drog tusentals besökare till Kirunafestivalen. Ändå uteblev det stora genombrottet.

– Självklart jagade vi efter det, vi skulle ju leva på det här. Vi satsade på Sverige, Norge, USA, Skottland och England samtidigt. Vi ville för mycket på för kort tid och hann göra massor av fel.

Skivbolagen tyckte att de skulle flytta till Stockholm. De stannade.

– Det fanns nog en rädsla att försvinna och bli en liten fisk i det stora havet. Vi var rädda att släppa Kirunaborna och deras stöd. Och min dotter föddes 2003. det var för mycket att rycka upp.

– Kirunaborna gav oss trots allt självförtroendet att åka ut i världen. Vi kunde dra 3 000–4 000 personer på Kirunafestivalen innan vi ens var etablerade i Sverige. Det självförtroendet hade vi med oss när vi spelade för 30 personer i Glasgow.

I dag kan han kosta på sig att småle åt kritikerna som en gång avfärdade bandet som “för amerikanskt” – till och med “för autentiskt”.

– Det är lite kul att de som sågade oss då skriver om pionjärerna nu. Den känslan hade jag i Göteborg. Någon slags revansch.

Inga applåder på Coop

En återförening är det inte tal om, menar Tony – ett band som aldrig har splittrats kan inte återförenas. Men en comeback? Definitivt. Försommarens spelningar på Debaser i Stockholm och på festivalen i Göteborg blev trots allt mer än ett par gig i raden.

– Glädjen kom tillbaka så fort. Det var som något av de gamla favoritgiggen, som att vi tog tillbaka något. Då kom man ihåg: det var ju så här det kändes.

Vad han har saknat mest? Att stå på en scen tillsammans igen, säger han. Och en sak till.

– Man ska väl inte sticka under stol med att man är bekräftelseknarkare. Man får inte så mycket applåder på Coop.

Under de tysta åren har kicken fått komma någon annanstans ifrån. Tony har drivit biluthyrning i Kiruna i sju år.

– Då går jag all in på det i stället. Jag och Björne (Pettersson, basisten) har skämtat om det – det finns säkert någon diagnos där i bakgrunden.

Återkomsten sker nu på bandets egna villkor. Förfrågningarna kommer, men de tackar nej till mer än de tackar ja till – allt för att inte hamna där de en gång var, mitt i livet med för många spelningar och en glädje som rinner ut. I sommar stod de inte ens på triumfevenemanget Kirunafestivalen: trummisen Fredrik Elenius hade fått förhinder, och att ta in en tillfällig ersättare var inte aktuellt.

– Det är snacket på byn nu. Folk berättar om sina minnen av oss, de yngre om när de satt i barnvagnen med morsan eller farsan och kollade på oss.

– Det konstiga med Willy Clay Band är att vi har fått fler lyssnare sedan vi tog paus. Men det är också för att countryn har blivit en erkänd genre igen.

Foto: Tobias Holmgren

Staden som flyttar

Tony bor i nya Kiruna numera. Han var en av dem som fick flytta när gruvan åt sig in under staden – hemmet var en lägenhet i samma byggnad som det gamla badhuset.

– Än så länge är det lite själlöst. Allting är nytt, gamla landmärken och minnen är borta. Men det blir bra. Man får inte vara bakåtsträvande.

If You Leave Me Now, Peace & Harmony, Hollow, Homesick,  Kiruna (The Miner) … alla de låtarna handlar i olika utsträckning om att flytta eller stanna kvar. Håller du med om att det är ett återkommande tema i era texter?

– Ja, visst är det så. Det är väl den där grejen med Kiruna som småstad. Det fanns redan när man var 18: folk man gått i samma skola med flyttade söderut och kom tillbaka några år senare, och kanske tyckte att de var lite mer lyckade än de som stannade.

Skulle du säga att det är en konflikt som är inneboende i varje Kirunabo?

– Det är en bra vinkel. Om du tänker tillbaka en generation så bodde man dessutom i byarna utanför Kiruna, i Tornedalen, och flyttade in för arbetets skull. Men det handlar ju inte bara om att flytta till andra städer – vi flyttar även vår egen stad.

Det bästa någon har sagt om bandet, tycker han, fångar samma sak.

– Att när man lyssnar på Willy Clay Band känns det som att man längtar hem, fast man redan är hemma. Det är lite flummigt kanske, men jag kan fatta det. Den blå tonen finns i allting – men även en riktigt mörk låt hittar på något sätt det där lilla ljuset.

Exakt vad det är med platsen som letar sig in i musiken har han svårare att sätta fingret på. Lugnet, tror han, och vidderna, mer än människorna.

– Om du tittar ut över fjällen, eller ut över LKAB, så förstår du din egen litenhet. Det är någonting här uppe.

Någon exotisk kuliss vill han däremot inte göra av hembygden.

– Jag vill inte göra det som SVT och TV4 gör så fort det handlar om norrlänningar, det där med funkiskök och hembränt. Den bilden vill jag inte romantisera. Det är inte så det är.

Mer bekymrad är han över återväxten. Som nystartade kunde bandet hyra Folkets hus, 400 sittplatser, för en billig peng. I dag finns få scener kvar i Kiruna.

– Ett nytt band behöver självförtroende och pengar. Jag minns stoltheten första gången vi fick ett gage. Försvinner spelställena är jag rädd att det blir svårt för andra band att göra en Willy Clay Band.

“Nu är du med i bandet”

En sak har inte rubbats: Willy Clay Band är ett band, inte en sångare med kompmusiker. Sättningen är i princip densamma som 2003. Gitarristen Örjan Mäki har klivit av – ett avslutat kapitel, inga bråk – och under Göteborgshelgen fick Rickard Krantz, som hoppat in på gitarr en tid, frågan på riktigt.

– Vi har alltid gillat att vi kallar oss ett band. Jag vill inte vara ett band plus en inhyrd musiker. Så vi sa det till Rickard: nu är du med i bandet.

Han suckar.

– Nackdelen är väl att nu är jag äldst. Det var lättare att ha Örjan med, då var jag inte det, säger han och skrattar.

Åldern tycks annars inte tynga honom.

– När man träffas och spelar, eller umgås på en festival, blir det en sorts ålderslöshet. Då är det inte så noga om alla är i samma ålder.

Härnäst väntar två sommarkonserter i Falkenberg och en norsk festival i juli. Sedan studion: Tony tänker ägna några månader åt att bara skriva och göra klart demos. Han har ibland känt att han gav upp låtskrivandet för tidigt.

– Målet är att vi ska spela in en fullängdare. Egentligen är målet två, men vi säger en. Låtarna finns. Och det känns närmare efter den här helgen än vad det gjorde helgen innan.

Att drömma stort aktar sig bandet däremot för numera.

– Det har bränt oss tidigare. Vi vet hur det känns. Nu bygger vi det på vår nivå och på vårt sätt.

Ångern över det som aldrig blev har funnits där i perioder, medger han. Men inte längre.

– Vägarna blev lite krokiga och konstiga, men jag tror inte att jag hade varit en lyckligare människa om vi hade slagit igenom 2005 med Rebecca Drive. Det blev bra ändå. Vi valde helt rätt. Vi vilade oss i form.