Punken lever på Pipeline och punkare älskar Pipeline

Fjärde upplagan av ”Punken är vår” gick av stapeln 24-25 april 2026 på Musikklubben Pipeline och ers undertecknad var på plats för fjärde gången, för det här är ett arrangemang som man inte får missa om man är punkare och dessutom bor i Punksvall – jag menar Sundsvall!

Punken är vår har blivit ett vårtecken lika säkert som tussilago och uteserveringar. En två-dagars punkfestival med bredd. Det börjar med namnet, som ett slagord, ett utrop! Den dubbla betydelsen av ordet ”vår” går ingen förbi och eftersom det är Pipeline vi pratar om kan man lita på att det är by design! Framgången ligger i detaljerna och i massor av hårt arbete av många engagerade musikentusiaster.

Pipeline Sundsvalls Musikforum har funnits sedan 1975 och har sin lokal i markplan, centralt nästan mitt i stan. Förutom en konsertlokal finns även café & kök, gott om plats att umgås på och ett barområde. Man har några få anställda och resten av musklerna som behövs för att driva en verksamhet av den här kalibern ställer upp ideellt. Jag tror att det första man slås av när man kommer till Pipeline för första gången, särskilt på en punk- eller hårdrockskonsert, är åldersblandningen hos både gäster och crew. Det är mer regel än undantag att volontärerna i entrén och garderoben är i yngre tonåren och att det står musikälskare från tre generationer framför scenen och diggar loss till musiken, på sina olika sätt. När man upplever samexistens över åldrarna slås man av hur ovanligt det är i resten av samhället. Det är trivsamt, mindre fylla än på krogen, fräscht och trevligt. Det andra man kanske lägger märke till på Pipeline är att det råder en spännande stilkultur jämfört med i det likriktade samhället i stort. Estetiken svänger friskt mellan ”kom som du är” och ”kom som du vågar” och det bästa av allt är att det är helt OK och fullständigt förväntat. En känsla av inkludering, acceptans och trygghet, och ovanpå det en stark gemensam kärlek till musik som ofta sticker ett gott stycke utanför den kommersiella ramen. Det är som en utandning, axlarna sänks, man kommer till Pipeline och behöver inte låtsas längre. Vi kallar det för Pipelinemagin.

Vidro

Punken lever på Pipeline och punkare älskar Pipeline. Vi ser fram emot den här helgen hela vintern och man sparar minnena från tidigare år på stället i hjärtat där värdefulla guldkorn bor. Där man såg bandet som aldrig annars åker längre upp än Uppsala, där man mötte upp punkarkompisarna annanstansifrån, där man pratade några ord med punkräven vid merchbordet eller hittade en ny likasinnad över en öl i baren. En helt vanlig festival alltså, men på Pipeline.

Jag minns första året, 2023, när vi fortfarande hade pandemin i nära minne då vi inte fick gå någonstans och framför allt inte träffas i stora grupper i svettiga konsertlokaler och sjunga halsen av oss. Redan när jag gick hem från jobbet på fredagen syntes det i stan att det var nått på gång, jag mötte nån med en riktigt snygg spikad frisyr och hon hade ett helt gäng med sig, uppklädda, som stack ut. Tidigt på kvällen satt jag i baren på Pipeline, så där lagom borttappad och visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men så började man se alla punkare i full regalia; tuppkammar i starka färger, bandtröjor, jeansvästar med patchar, kängor; utanför fönstret på Kyrkogatan och de sammanstrålade i drösvis mot entrén. De var hur många som helst! Det var knappt man trodde det var sant fast man såg det med egna ögon – vi har verkligen en punkfestival i Sundsvall!

Dag 1

Första bandet Myriada från Gävle, yngst på programmet, inledde hela festivalen med buller och bång och levererade en av festens allra hårdaste akter. Sedan blev det pop/skatepunk i form av Stockholmsbandet Wrong way back som spelar punk som den lät ”over there” runt millennieskiftet. Undertecknad kände en tydlig västkustfläkt av Green Day susa genom lokalen och lycka uppstod. Punken är vår har alltid varit en bred festival med stor genremässig spridning på banden, från det bråkigaste och mest arga till trall, vispunk och akustiskt, från pinfärska nybörjarband till veteranerna som hållit på sedan 80-talet. Årets upplaga följde samma mönster.

Myriada

Mellan akterna tömmer man alltid konsertlokalen på besökare. Det ger bra rotation på folk och tillfällen att besöka merchförsäljningen, dricka vatten och hitta nya bekanta i folkvimlet. Man kunde köpa t-shirts, tygmärken och annan merch av de medverkande banden och Tidens Tempo Diversehandel var på plats och sålde LP-skivor i hallen utanför konsertlokalen.

Fredagens tredje spelning var med Von Bacchi från Eksjö. Han spelar gitarr och sjunger egna och andras punkdängor, alltid ett välkommet inslag på varje punkfestival. Det uppstår gärna allsång bland punkare. Engagerande, ofta politiska, texter sätter igång både känslor, åsikter och förändringslust – men kanske framförallt så bygger det gemenskap.

Kardinal Synd

Kvällens norrländska band var Kardinal Synd från Umeå med en solid katalog punkbangers i ryggsäcken. De var på Pipeline så sent som i september i fjol och nu hade man satt ihop en fantastiskt röjig spelning och lovade till och med en ny skiva, om de nu bara fick tummen ur… och publiken ropade lite extra för just det. De skrev på sociala medier efter spelningen på Punken är vår: “Vilket jävla drag, Sundsvall! Pipeline är och förblir Sveriges bästa scen med Sveriges bästa och snyggaste publik. Tack, och åter tack. Tack.” Och då vill vi ju gärna att de kommer tillbaka snart igen! Vi är svaga för både smicker och umepunk!

The Sensitives

Strikt

Femte bandet, The Sensitives hemmahörande i Falun, turnerar Europa kring och ställer till med fest varthän de än kommer. Väldigt medryckande och svängig musik som fick igång festivalpubliken ordentligt! Moshen var så där kontrollerat kaotisk, mest de yngre ungdomarna som tacklar på varandra ett par gånger tills någon tappar balansen och oredan pyser ihop för att sedan byggas upp efter en stund igen. Sista band var gatupunkbandet Strikt från Stockholm som många sett fram emot. De gjorde en riktig publikfriare och spelade en hit av det lokala och sedan länge kultförklarade punkmetalbandet The Kristet Utseende från Gnarp, sånt uppskattas!

Dag 2

På lördagseftermiddagen drog dag två igång med punkquiz i baren. Pipelines Thomas Björling var quizmaster, munhöggs och höll ordning i de uppsluppna leden. Första akt spelade också i barområdet på en låg och intim scen mitt bland publiken. Svarta Solen från Stockholm, och gästsångare från kvällens artister, sjöng avskalade punkhits av kända band som Asta Kask, Lastkaj 14 och Strebers, till pianoackompanjemang.

Evenemanget till ära serverades det under helgen kirdrinkar i baren, den traditionsenliga drycken om punkaren själv får välja. Och nog är det något visst med arrangörer som verkligen känner sina besökare, en liten till synes obetydlig gest som var omåttligt populär under festen! “Va! Finns det kir?!”

Första band i konsertlokalen var kvällens norrländska band och festivalens enda lokala bidrag, Riskbrukarna. Bandet bildades under Punken är vår 2024, medlemmarna jobbade alla på Pipeline och är kända ansikten för alla som besöker klubben. Man spelar rolig och allvarlig “källarpunk” med den där bekymmerslösa amatörandan som alltid funnits som en del av punkrocken. Undertecknad har följt dem sedan deras första spelning, när de fick låna scenen på Pipelines Punkskoleavslutning 2024, och är en del av en växande skara fans som uppskattar hela konceptet med bandet och diy-punken.

Riskbrukarna

På en fullspäckad festival kan det absolut vara klurigt att hitta tid för mat såvida man inte tänker att öl är flytande bröd och man klarar sig på det. På Pipeline har man en lösning även för detta och köket serverar smaklig vegetarisk mat för en billig penning och praktiskt taget ingen väntetid. Både nacho/salsaskålen och medelhavstallriken med falafel såg ut att vara populära val under Punken är vår.

Nästa band hade rest allra längst för att komma till Punksvall, hardcorepunkrockarna i Röd Revolver från mörkaste Småland. Efter min smak var det här festivalens bästa spelning både när det kom till musiken och det energiska framförandet.

Det kommer alltid många ungdomar på Pipelines arrangemang. Det är inte särskilt många musikfestivaler där du kommer in om du är under 18 och vankas det då punkfestival med massor av olika band och stilar är det givet att den lokala unga experimentella och alternativa skaran står längst fram. Det är så det ska vara, jag tror det är så man bygger ett livslångt beroende av livemusik. På Pipeline är det oftast bara 18-årsgräns i barområdet och många gånger finns det extra billiga ungdomsbiljetter att köpa.

På Punken är vår 2025 var sångerskan i Fuck Frankie med i laget som vann det årets musikquiz och man skojade där och då om att vinsten skulle bli att få uppträda 2026 – och så blev det! Stockholmsbandet Fuck Frankie fullständigt manglade över Punksvallspubliken med sin rätt råa brutalpunk! Lite på samma tema tog nästa band sig an Pipelinescenen, omåttligt populära Vidro, även de från Stockholm. Argsint, rytmiskt och ångestladdat. Det var många som hade denna spelning som den man mest såg fram emot på hela helgen och leendena när man tömde konsertlokalen vittnade om att man fått det man var ute efter.

Fuck Frankie

De två avslutande banden fick gemensamt symbolisera erfarenheten, ursprunget och det tidlösa i punken och undergroundmusiken; Köpingbandet Charta 77 som spelat sedan 1983 och Big Fish som bildades i Uppsala 1988, and still going strong! Publiken behöver ett särskilt omnämnande, utan publiken hade det inte blivit någon punkfest alls. Man dansade, hoppade, klappade, sjöng och var med på bandens alla påhitt, som när Charta 77 fick alla att sätta sig ner på golvet under en låt när sångaren visksjöng som i en vaggvisa innan alla sedan hoppade upp igen och fortsatte röja. Det är schysst i folkhavet, man är rädd om de mindre och alla får plats.

Punken är vår, en punkrockfestival med bredd, gemenskap – och ett strössel av Pipelinemagi!