Erik Rudholm om musiken, inspirationen och skogen

Det var när en skada tillfälligt satte fotbollsambitionerna på paus som Erik Rudholm hittade musiken och låtskrivandet. Nu endast tre år senare har den tjugoettåriga Skellefteåsonen redan tagit plats i Umeås musikliv såväl som gatubild. Vi träffas en solig fredagsförmiddag i maj för ett samtal om musik, låtskrivande, inspiration och ambitioner.

Första gången jag såg Erik stod han med sin gitarr utanför den anrika skivbutiken Burmans i Umeå. Jag var på väg hem från jobbet, men stannade upp då jag hörde honom spela en låt av John Prine, en personlig favorit som vi får anledning att återkomma till senare. Sedan den dagen har jag sett Erik spela flera gånger. På gatan utanför Burmans såväl som i andra sammanhang. Han har även hunnit släppa sitt första album som kom i slutet av förra året, samt ett antal singlar.

Vi slår oss ner vid ett bord på Café Bygden vid Umeälvens strand.

Berätta lite mer om dig själv, vem är du?
– Från början är jag en riktig fotbollskille. Jag har spelat i olika klubbar sedan jag var sex år och till slut var jag på en nivå där träningar och matcher tog upp väldigt mycket tid. Musiken har alltid funnits i familjen. Pappa är basist och har spelat i hela sitt liv och jag har ett syskon som också är musikaliskt, men jag har hela tiden fokuserat på fotbollen. Det var först när pappa började spela i ett nytt band, ett countryband vid namn Reverend Revolver, som jag började upptäcka country. Från början lyssnade jag mycket på Charley Crockett, Colter Wall och liknande. Sedan hittade jag annat som jag verkligen fastnade för. John Prine, Blaze Foley, Townes Van Zandt. Lite udda gamla rävar som inte så många andra i min ålder lyssnar på. Det var så det började och så småningom började jag skriva egna låtar.

När i tiden hände detta?
– Det är tre år sedan ungefär. Under en bortamatch mot Kalix ramlade jag olyckligt och slog i huvudet. Jag spelade klart matchen men kände mig yr och konstig och det visade sig senare att jag hade fått en hjärnskakning som det skulle ta ett bra tag att återhämta sig ifrån. På hela hösten kunde jag varken spela fotboll eller jobba över huvud taget. I stället gick jag många promenader i skogen. Samtidigt började jag fascineras mycket av låtskrivande och under mina promenader tänkte jag mycket på låtidéer och texter. Jag skrev ner lite grann, men inte så mycket alls i början. Under rehabiliteringen från hjärnskakningen kunde jag inte spela gitarr, men när jag kom tillbaka från det började jag skriva egna låtar. Samtidigt jobbade jag på mitt gitarrspel, övade på YouTube-tutorials och så.

Den första låten jag skrev heter Do They Worry och finns på mitt första album. Jag skrev även en låt efter att min morfar dog. Inspirationen kom från naturen och från människor runt omkring mig. Låtskrivandet blev bara roligare och roligare med tiden så jag fortsatte och har spelat och sjungit mycket sedan dess.

Jobbar du fortfarande så att du skriver text först och sedan musik?
– Ja, jag skriver alltid texten först. Jag tycker att om man försöker pressa fram texten så blir det inte bra. Ibland får jag en känsla för ett ämne, och då kan det gå snabbt att skriva en text. Då tänker jag inte alls på melodin utan när texten är klar skriver jag musiken utefter vad som passar till texten och temat. Än så länge är jag inte så avancerad i mitt låtskrivande. Jag håller mig ofta till grundackorden och så vidare. Men det är alltid text först och det är det viktigaste för mig. Jag tror inte att jag hade hållit på med musik om det inte var för det. Det var texterna jag fastnade för hos John Prine till exempel. Jag gillar hur han blandar humor och allvar och det är något som jag strävar efter själv också.

Kan du berätta mer om dina musikaliska förebilder?
– Förutom dem jag nämnt redan så är min största inspirationskälla Jesse Welles. Jag är helt fascinerad av hur man kan skriva så bra låtar. Han är en så komplett artist. Jag såg honom live i Köpenhamn nyligen och det är helt sjukt hur han på akustisk gitarr kan spela allt man kan tänka sig att en gitarrist kan göra. Det var en av de bästa upplevelser jag har haft. Så det är en stor förebild, men såklart vill man hitta sin egen stil också. Det blir ju en blandning av många olika influenser.

Många av dina låtar är ganska politiska. Har du alltid varit engagerad i samhällsfrågor eller är det något som kommit med musiken?
– Egentligen har jag inte varit det. Min största inspiration på det området är mitt syskon, hen har alltid varit samhällsintresserad och startat många politiska samtal vid middagsbordet. Det har gjort att det alltid funnits en dialog om viktiga frågor hemma. Men sen har jag fått mycket inspiration från musiken också. Till exempel John Prine´s låt Your Flag Decal Won’t Get You Into Heaven Anymore där han blandar humor och satir på ett kraftfullt sätt. Det är också något som jag tycker att Jesse Welles gör bäst av alla. Själv skriver jag många olika typer av låtar, men den typen av samhällskritiska texter är något jag ofta återkommer till. Så svaret är väl att jag varit en klassisk ”dum fotbollskille”, men som blivit mer och mer intresserad med tiden. Dessutom är det skönt att skriva ned sådant man går och tänker på. Ofta skriver jag om saker som jag själv tycker är jobbiga eller som jag inte kan släppa och då känns det bra att få det ur sig.

Det är många som spelar musik och skriver låtar, men som inte delar det med andra. Vad är det som fått dig att så snabbt ta steget att släppa musik och spela offentligt?
– Det började med att jag klev in på Burmans musik och började prata med Stefan som jobbar där. Vi klickade direkt, kanske just för att jag började prata om John Prine och Blaze Foley och sådant som de flesta i min ålder inte känner till. Vi blev goda vänner och det ledde till att jag fick göra en spelning där inne i butiken för ungefär ett år sedan. Efter det föreslog Stefan att jag skulle kunna spela på gatan utanför butiken. Sedan dess har jag gjort det i snitt någon gång i veckan, ibland oftare. Det var skitläskigt i början. Då hade jag knappt spelat för någon tidigare så jag var jättenervös. Men efter ett tag glömmer man det och det känns naturligt. Det bästa som finns är när någon kommer fram och snackar, man träffar så mycket trevligt folk när man spelar ute på gatan på det sättet. Så det kan jag verkligen rekommendera för alla som vill nå ut med sin musik eller bara utvecklas som musiker. Man lär sig mycket av att spela inför andra.

Var kan man se dig framöver, har du några spelningar planerade?
– Jag ska spela på Burmans imorgon faktiskt. Då ska vi göra en hyllning till Anders F Rönnblom. (Anm. Tyvärr har den spelningen redan passerat när denna artikel publiceras) och jag kommer fortsätta spela där med jämna mellanrum. Just nu har jag inget annat inbokat faktiskt, men jag vill alltid spela mer så jag är öppen för allt. Men det bästa jag vet är att spela i skogen, det är ju drömmen egentligen.

Berätta mer om att spela i skogen, vad är grejen med det?
– Jag är uppväxt i en by utanför Skellefteå och skogen har alltid varit viktig för mig. Att spela musik i skogen är för mig att kombinera två av de bästa sakerna i livet, det kan inte bli mycket bättre.

Du har ju släppt två singlar under 2026, kommer det komma fler nya låtar under året?
– Jag har en låt som heter Younger Days som jag gärna skulle vilja få ut ganska snart. Den finns redan nu på min Instagram och YouTube, så den som är nyfiken kan kolla där. Sedan planerar jag att släppa ett album i höst. Låtarna är klara redan, jag ska bara få tid att spela in dem i studio.

På ditt första album hade du en låt på svenska och en på spanska och resten på engelska. Kommer du fortsätta att blanda språk eller föredrar du att skriva på engelska?
– Det blir nog mest engelska faktiskt. Jag skriver ibland på svenska, men det mesta av den musik jag inspireras av är på engelska och det är det språk jag är mest van att skriva texter på. Men man ska aldrig säga aldrig. Låten jag skrev på spanska var lite av en kul grej. Jag läser spanska och ska börja plugga till språklärare nästa år så jag tyckte det var intressant att testa skriva en låt.

Ditt första album är väldigt avskalat, sång och gitarr. Kommer du fortsätta i samma stil på nästa album eller kommer du ta in fler instrument?
– Jag kommer ta hjälp av pappa som spelar kontrabas som han både kan plocka och spela med stråke. Sen kan det hända att jag tar in trummor på någon låt. Men jag vill hålla det enkelt. Det är viktigt för mig att sången får ta plats och rösten inte drunknar i musiken. Så det blir nog framförallt gitarr, sång, bas och munspel.

Avslutningsvis, var ser du dig själv om fem år?
– Om jag får drömma så jobbar jag med musik. Att skriva och framföra egna låtar är det bästa jag vet, så jag hoppas på det.