Nerver och stolthet på båten – vad händer sen?

Close-up’s Punkbåt har varit en institution inom svensk punk de senaste 11 åren och i år gick evenemanget av stapeln den 15-17 maj. Allt börjar på fredag eftermiddag då punkare från hela landet går ombord på kryssningsfartyget Baltic Queen (alltså ”båten”) med destination Tallinn.

Spelningar avlöser varandra på två scener, med väldigt lite paus emellan, till långt in på småtimmarna och sedan är det punkdisco för den som orkar fram till frukost. På lördagen är det dagfest och konserter på Paavli Kultuurivabrik i Tallinn och på hemresan ännu fler spelningar. I år var det sammanlagt 22 scenframträdanden!

Folkhemmet gick på scenen som båtens tredje akt och som första akt på just den scenen. Jag och mitt resesällskap gick dit i tid, all denna väntan och sedan riskera att bli stående på rad femton och inte ens kunna ta ett vettigt foto, nä, här gällde det att planera och vara på plats! Bakom kravallstängslet framme vid scenen mötte Sundsvallsklacken upp. Vi är kanske inte så många där hemma, men vi tar uppmaningen om obligatorisk närvaro på punkbåten väldigt seriöst!

Jag har en ful ovana att oroa mig för allt och alla och jag var så nervös! Tänk om det inte kommer nån? Tänk om det bara blir vi från Sundsvall? Ingen vet ju någonting om dem! De är ju alldeles nya! De kanske blir bortvalda för en kall på soldäck eller en galen hyttfest med sticky floor av öl och dyra chips från tax freeshoppen!

Men jag behövde inte oroa mig. Vi var inte ensamma! Publiken började ropa på Folkhemmet säkert en minut före utsatt tid och prick klockan 19.50 klev de upp på scenen! Coola som filbunkar! Med all sin erfarenhet och vana – och de log, ägde scenen och röjde som om det inte fanns nån morgondag!

Massor av nya låtar, bangers som man vill ha på skiva och i lurarna, gärna nu! Publiken var med dem hela vägen och skrek och applåderade och så avslutade man med låtarna som släpptes i april, som vi lärt oss texten till. Det var mästerligt uppbyggt och utfört! Vi försökte verkligen få till ett extranummer, men på punkbåten är schemat tight så det var lönlöst, men det måste ha hörts backstage att om det hängde på oss framför scenen hade de kunnat få spela hur länge som helst! Så himla bra var det!

Eftersnack

Det fick gå några dagar efter ilandstigning innan jag hade processat min egen punkbåtsupplevelse och ens kunde börja tänka på allt jag ville fråga bandet om. Man upplever så mycket under en helg ombord och allt behöver sorteras och gås igenom, i alla fall innan jag kan bli riktigt människa igen. Men det gjorde nog inget, att alla fick tid att landa lite och hinna reflektera.

Som besökare får man känslan att Punkbåten är höjdpunkten på året även för artisterna, att det är en hedersutmärkelse att bli utvalda för att få spela. Hur var er artistupplevelsen på punkbåten? Blev ni väl omhändertagna? Var det kaotiskt eller mer som ett väloljat maskineri?
– Vi kan, utan att överdriva, säga att vi blev extremt väl omhändertagna. Det märks att Close Up-gänget, med Robban i spetsen, har gjort detta förr. Mängden övertaggade och allmänt ouppstyrda musiker som med vana händer slussades från terminalen och ombord på båten – är man inte uppmärksam så blir nog lätt nåns merchlådor eller i värsta fallet nåns basist kvar i Värtahamnen när båten glider ut på Östersjön. Jag och Theresa arrangerar ju extremt mycket hemma på Pipeline, men tack och lov slipper vi tänka på den sortens logistik!

Foto: Åsa Malm

Har ni hunnit smälta att ni faktiskt stått på Close-up Punkbåtens scen och spelat? Hur är det att se fram emot och vänta på något så länge – och så plötsligt är det klart? Är det inte lätt att det blir en sorts tomhetskänsla, att man “pyser ihop” lite när det är klart?
– “Post production blues” är ju ett vida känt begrepp, just att man bara känner sig tom och till och med lite deppig efter att man gjort något sånt här. Och vi hade med lätthet kunnat trilla ner i det. Men, mycket tack vare vår tidiga speltid – och att det ju faktiskt blev succé – gjorde att vi kunde surfa på vårt adrenalin, vår övertaggning och eufori så att orken räckte ända in på söndagkvällen.

En helg ombord är alltid fullspäckad och man kan ta sig an den på många olika sätt. Hyttfester, dagfest, återföreningar, punkdisco – för att inte tala om över 20 olika konserter! Gjorde ni allt? Hann ni med att se något annat bands spelning som var särskilt minnesvärd?
– Det är ju omöjligt att hinna med ens en bråkdel av det man skulle vilja, men vi prioriterade det som kändes viktigast för oss. Det magiska daghänget i soliga Tallinn, en och annan hyttfest, umgås och garva med gamla och nya kompisar, och tyvärr alldeles för få spelningar.

– Höjdpunkterna var röjkalaset med våra kompisar i Ska’n’Ska, den tokmysiga akustiska spelningen med Per & Mongo, och självklart De Lyckliga Kompisarna på lördagnatten. Jag har sett dem tvåsiffrigt antal gånger under åren, de är alltid svinbra, men de har nog aldrig varit bättre än på Punkbåten.

Vad händer nu? Vad gör man som band efter en braksuccé?
– Vi har fler “bucket list”-spelningar vi vill bocka av, så självklart hoppas vi på fler gigs. Men nu i sommar kommer vi att börja skriva och spela in musik, med siktet inställt på både ett par singlar till och därefter en fullängdsplatta.

Till slut, om ni skulle få frågan om ni vill göra om det igen, på en punkbåt i framtiden – ungefär hur snabbt tackar ni ja?
– Om vi säger så här: Vi lämnade över en present till Close Up-Robban på båten. En sån liten barnresväska i röd papp, innehållandes specialtryckt merch bara till honom. Han blev väldigt rörd men skämtade bort det genom att säga “Ni behöver ju inte fjäska, ni har ju redan fått spela på båten” varpå Theresa sa “Det går väl fler båtar!”