Från Norrland: Hösten 2025 – Våren 2026

Här kommer den första editionen av den nya krönikan ”Från Norrland” för Norrativet. En egen lite eljest norrlandsvariant av den Från Landet-krönika jag har skrivit månadsvis nu i över tre år för nätsidan Rootsyland.

Från Norrland består av korta nedslag, en slags kortrecensioner, av ny inspelad musik som har rötterna i landets fyra nordligaste län. Den här första krönikan består mestadels av inklippta lite redigerade texter, upprepningar och sånt kan förekomma, som tidigare har publicerats på Rootsyland under tiden augusti 2025 – mars 2026. Jag skriver här bara om musiker som har sina rötter i vår del av landet, men i en del fall inte längre bor kvar här. Jag skriver kravlöst om musik jag ramlar över här och där. Ta det som jag skriver gärna som små lyssningstips. En spotifylänk bifogas till en Från Norrland-lista med några av de låtar som nämns.

Jag som skriver är född i Kiruna men bor sedan över 40 år i Östersund. Jag har i decennier haft ett jobb där jag reser över landets nordligaste delar flera gånger per år. Jag känner mig lika hemma i orter som Gällivare, Jokkmokk, Lycksele, Gäddede, Hammarstrand, Kramfors eller Hede som i Kiruna, Luleå, Piteå, Skellefteå, Umeå, Östersund, Härnösand eller Sundsvall. Självklart älskar jag Norrland och musiken med rötterna här.

Ja, nu startar vi den första krönikan, håll hatten så rullar vi snart med öppna fönster och bilstereon på max ända från Kiruna ner till Sundsvall:

Norrbotten

Den 6 mars i år kom Luleås giftigaste band Huggorm med sitt debutalbum ”En värdelös historia”. Hälften av de tio låtarna är släppta som singlar. Älskar man rock på svenska och är uppfödd på band som November, Pugh & Rainrock, Ulf Lundell & Nature, Motvind och ur norrlandsperspektiv självklart Rekyl är det svårt att inte gilla denna kvintett med sitt epicentrum i Örnäsrondellen. Som de själva så fint beskriver sig ”Fem fullvuxna pojkar med varma hjärtan, stora drömmar, mjuka händer och stela höfter som kanaliserar Queen, Kiss och Johnny Thunders med samma kärleksfulla omsorg som en björnmamma vid en hjortronmyr slickar sin unge ren från dy, ris och tallbarr”. Likt The Who förmår de också skapa korta rockoperor som på tre minuter i lysande ”Villa, Volvo, hund & skit”. Hurula och Huggorm – Luleå är på väg att vinna matchen…

”Från mitt berg” heter nya albumet från Vera Vinter. Skapat i Norrbotten. En skön, akustisk, mestadels nertonad mix mellan country, visa och indiefolk. Veras snygga sång, ibland på uppväxtens Kalix-mål. En cellist som turnerat med Brian Wilson och en musiker som spelar kantele. Välkomponerade texter och melodier som gnistrar klart i decembermörkret. Klart värt att upptäcka. Läs gärna intervjun med Vera här på Norrativet.

Tillsammans med den evige Andreas Mattsson från Piteå har Maxida Märak skrivit ”När den vilda älven tystnat”. En gripande personlig vinterballad om vinter, barndomsnostalgi och naturlyrik som med Maxidas sköna röst inte minst hyllar norrskenet. Den här låten borde dominera på radio över vintern.

Nu har vi kunnat leva några månader med Johan Airijokis nya album ”Rockens vingar”. Det är ett album med en samling riktigt starka sånger. Extra kul att gamla Björnfällan på Dundret i Gällivare fick en egen låt. Blues, gitarrock, lite pop, americana och allt sammanbundet av Johans sköna röst med egensinniga texter och ibland ganska fräcka arrangemang. Elva år efter solodebuten och ännu längre sedan han var med i gruppen Väärt. Jag har skrivit om många av albumets låtar efterhand. Men som helhet på ett album blir det faktiskt ännu bättre. Elva låtar som inleds av ”Segertåg” och avslutas med ”Solnedgången”. Johan gästas av Moonica Mac på sköna ”Fräckis” och av H.Self på den inspirerande ”En kväll vi alltid kommer att minnas”. Musikaliskt rör det sig mellan många genrer och ibland med sköna blåsinslag, allt med tydliga melodier och texter som sällan liknar andra texter. Johans egensinniga sång, tydliga dialekt och sköna arrangemang. Svårt att inte gilla.

Vera Vinter är född i Stora Lappträsk utanför Kalix. Hon har släppt fem album och samarbetat med Petra Marklund, Bo Kaspers Orkester och Staffan Hellstrand. I höstas inledde hon med att släppa singeln ”Lyssna”. Låten som kom från albumet ”Från mitt berg” är producerad av Hanna Ekström. Hanna spelar också fiol och övriga instrument är cello, kantele och trummor. Det är en annorlunda ljudbild, intensiv sång, smart arrangemang och tilltalade melodi. Av någon anledning tänker jag på Kate Bush och sämre kan man ju tänka på.

”Slutet gott” heter Jakob Hellmans blott tredje album på fem decennier. Tio låtar på knappt 40 minuter. Låtarna har skrivits av Jakob och hans fru Karolina och producenterna Jonatan Lundberg och Erik Zettervall. Undantaget är låten ”Drömmare” som Jakob skrivit med sin duettpartner Laleh. Sångrösten låter väldigt mycket som Jakob Hellman ska låta. Jonatan Lundberg var också inblandad i förra albumet ”Äntligen borta” som han också producerade tillsammans med Magnus ”Kitok” Ekelund. Jonatan är också kapellmästare i det band som kompat David Ritschards många spelningar på Södra teatern nu i höst. Ja, herregud det är över 37 år sedan jag intervjuade Jakob Hellman första gången när han var på turné som förband till Wilmer X. Senast jag hörde honom var när han sjöng så vackert på begravningen av Storsjöyrans starke man Lars Sillrén. Trots hans långa bortavaro finns han på något sätt alltid med. Det nya albumet är vackert vuxet vemod utan egentligen några större toppar än Laleh-duetten. Men det är ett album att återvända till och upptäcka på nytt och på nytt. Det är bra så.

The Swedish Cowboy har han kallat sig, Piteås countrykung Fredrik Lundman. Nu har han släppt sin första egenskrivna låt på svenska. ”Far” handlar om hans pappa Erik Lundman, en stor Piteåprofil som också var med i programmet ”Svenska truckers”. Erik dog hastigt förra året 66 år gammal. Och Fredriks låt är en gripande hyllning som han skrev något år innan Erik dog. Det är svårt att värja sig särskilt för oss som förlorat våra fäder i för tidig ålder.

Luleåsonen Robert Hurulas album är döpt till ”Existens”, han gjorde sin enda sommarspelning på Way Out West och var enligt många bäst på hela festivalen. Albumet är sprängfyllt av knivvass och skärpt rockmusik med synnerligen meningsfulla texter. En titel som ”Barnhem, Ungdomshem, Vårdhem” snitslar livs- och textvägen. Elva år efter solodebuten är Hurula bättre än någonsin. Hans uttryck är en slags sammansmältning av de senaste decenniernas bästa svenska rock med blinkningar till nästan alla från Ebba Grön och Imperiet via Kent och Håkan Hellström. Det här är riktigt jäkla bra på alla sätt. Jag får nya favoritlåtar varje gång jag lyssnar.

Jokkmokks finaste Maxida Märak bjuder överraskande, åtminstone för mig, på ett väldigt fint coveralbum med visor ”Lånat”. Här finns gamla klassiker, nya klassiker och det som borde vara klassiker. Det hörs att Maxida hyser stor kärlek till visorna och framför dem med texter som betyder något oavsett om det handlar om barn som i Oscar Danielsons starka ”Besvärjelse” eller Mikael Wiehes ”Ska nya röster sjunga”. Jag gillar lite extra Astrid Lindgrens ”Vargsången”. Det är så skönt att höra hennes fina röst som inte alltid hörs så tydligt när hon rappar. Hon och producerande gotlänningen Emanuel Norrby, känd från ”Idol”, ”Masked Singer”, ”Så ska det låta” med mera verkar ha haft ett givande samarbete. Det här är ett album som jag kommer att återvända till många gånger.

Västerbotten

Jag gillar låtar som i sina texter nämner städer. Dalmatin kom våren 2025 med skön svensk smart indiepop i ”Långt från Umeå” med slagkraftig refräng om intensiv kärlek och drömmar. Senaste släppet hösten 2025 var den lite långsammare ”Hittar ut”. Även den med text om unga tankar och drömmar. Stark sång och smart produktion. Deras andra album är snart på väg.

Med den fina titeln ”Exile On Skånegatan” gav Ove Markström ut sitt andra album förra året. Många år efter This Perfects Days storhetstid förmår han ännu att skapa slagkraftiga popmelodier och tänkvärda texter. Låtarna har släppts som singlar men som helhet ett riktigt njutbart album om man som jag är svag för pop på svenska. Ove Markström bor sedan årtionden i Stockholm. Men han får här placeras i det landskap han växte upp i. Efter albumsläppet har han fortsatt släppa ny musik. ”Stöveltrump” är en låt om mannen som håller på att köra över det mesta i vår värld just nu. Ove får efter detta säkert svårt att få visum till USA. Snygg 70-talsrock med lite T.Rex-lån och allt och fräck text. ”Roxy” är en skönt svängig personlig hyllning till hans nyss bortgångna katt. Sämre anledningar finns att skapa poplåtar. Jag gillar katter, pop med rötterna i Skellefteå och Oves röst. En låt med slagkraftig pop med en text som på något sätt fångar nutidens känslor. ”Det tar snart slut så dansa nu” är en något svartsynt fundering om tillvaron 2026 till smart refräng.

Leadsångaren i Deportees, Peder Stenberg, har 2025 släppt en rad solosinglar på svenska. Nu finns hela albumet ”Mjuk extas” släppt. Låtarna är skrivna av och producerade av Peder själv tillsammans med Jakob Algesten och Daniel Berglund. Jakob ”Algesten” Nyström är en av Umeås bästa sångare och låtskrivare och har varit med i Isolation Years, Two White Horses och spelat med Annika Norlins Säkert!, Sofia Karlsson och just Deportees. Daniel Berglund har också varit med i Isolation Years och även Honungsvägen. Denna supertrio från Umeå skapar en skönt, innehållsrikt arrangerad, tidlös välljudande indiepop, stundtals med drag av americana. Det är texter som kräver lyssning och eftertanke. Singeln med Joakim Berg finns ute sedan länge. Men andra kändisar behövs inte.

Få sjunger så intensivt om Västerbotten och Lappland som Johnny Holmgren. Texterna är fulla av geografiska markeringar och beskrivningar av lokal flora och fauna. Snygg dansbandscountry med välartikulerad sång bjuder han på i ”Färden mot norr”. Den fungerar perfekt bredvid hans tidigare släpp som ”Vilhelmina”, ”Sagavägen sång” och ”Malgomaj”. Johnny är för övrigt pappa till Emma Nilsdotter som gör lysande country på egen hand och släppte ett fint album förra året.

Mer uppdaterade västerbottenhyllningar bjuder Olov Antonsson på. Han slog igenom med albumet ”Nere och Ute i AC-län” för nio år sedan. Efter det har två ytterligare album kommit. Nu finns senaste singeln ”Hjortronmyr” ute. En mycket vacker countryballad med en text som låter lika skön som låtens titel är för oss som ofta ser en välfylld hjortronmyr när vi sluter våra ögon. Imponerande Norrlandsporr.

Han har arbetat med många av de bästa i Umeå-trakten och senast med Honungsvägen. Tio år efter den mycket hyllade solodebuten kommer nu singeln ”Nu vet jag att jag hade fel”. Jonas Bergsten gör snygg indiepop med en röst man vill lyssna på och klurig text.

Wannadies Pär Wiksten har 2025 under eget namn släppt julsingeln ”Vår jul” med massor av klockor och bjällerklang. En sång med barnkör och text om tomtar och indietroll, pizza på annandan och andra sköna och lekfulla ord till snygg, svängig pop. Den här kan jag höra igen.

Joni Mitchells underbara julsång ”River” gör Demekech med den äran. Agnes Hedlund från Byske brukar vara berörande och djupt personlig och det fortsätter hon med. Och även om det är Jonis låt så gör Agnes något strålande och eget på absolut bästa sätt. Vi vill väl alla ha en frusen flod att bara kunna fly iväg på skridskor på.

Ett nytt album från Sahara Hotnights känns plötsligt riktigt kul. ”No One Ever Really Changes” är den passande titeln, för det här är låtar som är nära släkt med allt vad de gjorde under sin första storhetstid. Tio låtar klockar in på 31 minuter. Inte en ballad så långt örat hör. Avslutande ”Falling Off Bridges” är väl den lugnaste, men någon ballad är det inte. Alla låtar skrivna av Maria Andersson Lundell. Det här är egentligen löjligt bra. Det hörs att bandet har kul igen och jag har kul. Och det låter förbaskat bra om bandet och sången.

Den 30 januari släppte Fredrik Lindberg sexspårs-EPn ”And Now It´s Sara”. Det blir hans andra helt egenproducerade skiva. Alla instrument spelar han själv och inspelningen är gjord hemma i vardagsrummet. Fredrik gjorde liknande med förra ”Trapped” från 2025. Fredrik har gjort en hel del tidigare under eget namn och är även halva Alcohorses. Förutom att jag älskar Fredrik Lindbergs mycket tilltalande målningar med motiv från Västerbottens inland, allt utfört i ett slags dis av minnen, så är jag svag för hans nertonande musik som inte är riktigt lika ödslig som många av hans målningar. Låtarna är så gripande på många sätt. Men jag hade haft en liten önskan att han hade vågat sig på texter på svenska som då hade hamnat ännu lite närmare hans storartade måleri. Inga fel på de engelska texterna dock. Fredrik målar sin musik med smala penslar och knivar och motiven skär in i varandra. Vill ni se hans riktiga måleri ställer han ut regelbundet landet runt. Unna er att upptäcka Fredrik Lindberg, både måleri och musik utöver det vanliga.

Jämtland

RÅT är förkortningen för Ronnie Åström Trio. Det är tio år sedan Ronnie, då med ingen annan än Joe Bonamassa som sidekick, vid sidan av sina många musikerjobb och sina låtar på svenska ville återvända till bluesrocken och starta sitt eget band. I år spelar trion in nytt, förutom Ronnie ingår trummisen Magnus Persson och Leif Sundin. Första släppet är ”Dong Ding Dang Dong- live at PAMA Studios”. En Rory Gallagher, som är Ronnies bokstavliga lookalike, eller Johnny Winter hade älskat detta. Det är fem år sedan Ronnie fick titeln ”Årets bluessångare”. Men som Robert Cray och en del andra är han en minst lika bra gitarrist som sångare.

Johan Arveli är sedan flera år ett aktat namn som producent och musiker i den svenska americanadjungeln, bland annat har han från hennes debut jobbat med Ellen Sundberg, han gjorde senast smart punkpop på svenska med Johanna Ojala och de andra i Mothugget. Nu satsar han på egna låtar under namnet Jussi där han med hjälp av den hårdslående trummisen Björn Höglund, från bland mycket annat Hoven Droven, Easy Action och Marmeladorkestern, öser på. Två singlar kom i slutet av förra året. ”Inte så värst” och ”Pissa blod”. Totalt finns nu fyra låtar ute med Jussi. Smart, lite skev, lite stökig och väldigt punkig power pop på svenska. Det låter mycket som något riktigt bra från tiden runt 1980 kryddat med utmanande texter som bjuder lite skönt motstånd. Han har i år kommit med en helt ny låt. ”Håkan” är en skön och lite galen hyllning till gitarristen Håkan Sörle, känd från Korslagda och Mando Diao. En vass countrydänga från när country kallades country & western och med Handsome Family-vibbar. En helskön text med den lysande avslutningen ”En sak måste jag be dig, snälla Håkan ta inte min tjej”. Johan spelar det mesta själv men ibland tar han åter hjälp av Björn Höglund och fine trumpetaren Johan Ederfors. Senaste ”Obligatorisk frånvaro” är intensiv svensk poprock om konsten att man måste säga nej till sånt man vill göra. 90 intensiva sekunder som lovar mer. Johan har själv en tid varit drabbad av hälsoproblem och tinnitus och det är så väldigt kul att han är åter.

Min mångårige Popgenivän Torbjörn Pettersson har allt sedan 1970-talet skapat fin popmusik på svenska och engelska. Senaste decennierna har han som The Tor Guides skapat finsmakarpop på engelska. På svenska heter han Peson och nya verk är på G. Första släppet är en dubbelsidig singel innehållande ”Jag hoppas det blir bättre” och ”Småstad”. Tobbe spelar allt själv förutom trummorna som den evige Björn Höglund tar hand om. ”Småstad” är en gammal låt, men supercharmig svensk pop med Gyllene Tider-drag. Den andra låten har en annan tyngd. Så kul att höra Peson på svenska igen.

Och Björn Höglund är med även på Erika Skogens nya låt ”Drottning av staden”. Björn har producerat den fina låten med tänkvärd, vemodig och inspirerande text. Erika gör annars country med sina systrar i trion Mama´s Kitchen. Men på egen hand drar det mer åt välarrangerad pop. En låt får mig att vilja höra mer.

Alexander Filip Lund kallar sig helt enkelt Alexanderlund när han ger ut musik under eget namn. En gång i tiden turnerade han Norden runt med Rolling Rootsy Revue och sitt band Lumberjack & The Suits, han spelar ofta med Vilma Flood och många till. Precis före julafton släppte han den skönt avskalade ”Börja om” någonstans mellan folk och americana med skön sång som tar sig genom bruset och lätt ylande gitarr och en intressant egensinnig text. Det här är lysande på så många sätt, intelligent och smakfullt genomfört, och låter inte så mycket annat i dagens svenskspråkiga countryvärld. Det här borde upptäckas på ett bredare plan. Nu finns alltså flera singlar ute. Allt förtjänar att höras. Solodebuten i höstas var med singeln ”E14”. Låten är en klurig, avskalad låt med akustisk gitarr och slide och en minst lika klurig text om livets krav och orosmoln. Allt lovar mer – och mer är på gång.

Tillsammans med hyllade folkmusikanterna i trion Triakel har Ellen Sundberg före julen 2025 släppt sin första egenskrivna jullåt. ”Julen kommer igen” innehåller både längtan och oro, så på pricken i dessa tider. ”Ingen fred men julen kommer igen” sjunger hon. Tre och en halv minut som fångar stämningarna julen 2025 ganska exakt. Perfekt kombination med Triakel dessutom.

Tillsammans med den jämtländska countryveteranen från bandet Kentucky, Tommy Andersson, har Gabriella Granlöv spelat in albumet ”Don´t Rock My Boat”. Nio egenskrivna countrylåtar på engelska och en ”Fallskärm” på svenska. Gabriella har en skön, lite hes röst och skriver inte så tokiga och varierade låtar. Men det går inte att låta bli att lyssna lite extra på henne när hon sjunger sin tänkvärda text på svenska om det eventuella behovet av kärlekens fallskärmar. Som helhet en väldigt positiv överraskning. Bra jobbat!

Hennes tidigare band med det jamtmålklingande namnet Fluru var riktigt bra. Malin Hässlemark har nu släppt nytt på egen hand. Det blev en tvåspårssingel med titlarna ”In An Old Fashioned Way”, mer storslagen, och ”Wasting Time”, lite rakare berättat. Malin har själv skrivit låtarna och mästaren Ola Gustafsson har producerat. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte bli berörd av Malins sång och av de snygga countryarrangemangen. Bra på riktigt, som man ibland vill säga.

Jens Gustavsson har släppt musik i över 20 år och han har spelat mycket live. En gång i tiden hade han gruppen Andras ungar. Nya albumet ”Vissa dagar” är producerat av Robin Lindqvist, som även jobbat mycket med Ellen Sundberg. Jens gör visrock och ibland med en doft av hederlig svensk progg. Han vågar ta ut svängarna ibland och vågar sig ut på en slak lina mellan indierock och teatermusik. Jag gillar ärligheten och det hudlösa. Inget epokgörande kanske, men sympatisk lyssning i åtta låtar på en knapp halvtimme.

Senaste höstens snyggaste ballad kommer från Junior Brielle. ”Under hökens vingar” är uppväxtnostalgi med snygg melodi, lysande sång och lagom mycket Kent. Bröderna från Brunflo har en genuin och skön känsla för hur de ska kunna beröra med sina låtar.

De tre jämtländska systrarna i Mama´s Kitchen har gjort engelsk text av jämtarna Tommy Andersson och Karin Hemmingssons dundersuccé för Vikingarna – ”Kan man älska någon på avstånd”. Johan Arveli har producerat ”Aching Heart”. Med banjo och stämsång countryfierar de låten väldigt snyggt.

Lars Persa, Lars Persson, har i många år gett ut låtar om livet i Jämtland, inte så sällan med sång på jamtska. Han har gett ut flera sånger som letat sig in i den jamtska folksjälen. 2026 gav han ut sitt senaste alster singeln ”För framtida bygder”. En finstämd protestvisa mot planerna på en urangruva vid Storsjön och hur allt som kan hända påverkar livet för alla som lever runt Storsjön i dag. En skön melodi, en tänkvärd text men en lite svagare röst än vad han haft tidigare. En låt värd att lyssna på.

I Jämtland sitter Markus Ernehed och gör country som griper tag. Han hart gjort det så bra i åratal men alltför få känner till honom. På senaste singeln bjuder han på en låt skriven för många år sedan. Men nu finns den inspelad tillsammans med en annan av Jämtlands alltför dolda countryskatter Lovisa Holten. ”Hard Wind Blowing” är country på riktigt. En sång som är sorglig och djupt vemodig om att förlora lusten att spela musik och vilja skänka bort gitarren. En av de klart bästa. Ge den en chans!

Jo, jag vet att Peter Boije Och Folk har sina rötter på västkusten i Bohuslän. Men eftersom jag bor i Östersund och flera gånger per år, sedan ganska många år, äter mat lagad av Peter Boije på restauranger här i staden så får de här anses vara jämtar. Förra våren skrev jag om deras nya album ”Mellan hängmattan och Chapmanstorg”. Nu släpps den långa singeln ”Det är inte retsina (men det går bra)” – texten är ett vemodigt minne från en greklandsresa blandat med osorterade uppväxtminnen från Bohuslän. Något om vänner som står ut med varandra och dricker alkohol medan livet snurrar på. Peters sång låter inte lika likt Thåström som på bandets första album. Men han sjunger starkt och bandet fyller i och skapar stämningar. Jag gillar!

Vackrast under aktuell tidsperiod är nog den lysande pianisten Teodor Wolgers och ”Episod i Vikens kapell”. Teodors sköna melodier möter här hans farfar Beppe Wolgers ord och röst. Allt om och från det fina gamla och lilla kapellet i Frostviken. Teodor bjuder även in skickliga jämtländska hjältar som Merit Hemmingsson, Annika Norlin och Hoven Drovens Kjell-Erik Eriksson och den för albumet skapade lokala Frostvikskören. Allt blir så vackert, så njutbart och i mitt hjärta finns förvisso Beppe och hela Frostviken sedan länge. Nu lägger jag in även detta fina album.

Västernorrland

Det är väl runt 30 år sedan jag fick min första kassett med Jan Boholms låtar. Då bodde han i Jämtland. Sedan blev han med i gruppen Dårar & Älvor som också gjorde mycket fint. Jan Boholm är en vass skådespelare som sedan flyttade österut till Sundsvallstrakten och startade Teater Soja som bland mycket annat fick en stor succé med ”Spelet om Stenstan” om Sundsvalls historia och den stora branden. Nu har han som jag förstått det pensionerat sig som skådis, men musiken fortsätter han med och sedan några år tillsammans med gruppen Melahti med Ingemar Lahti och Kettil Medelius. Singeln ”Så länge du förmår” har en helt, helt, underbar text om vad man vill i livet, vad man uppnår och vad man kanske inte gjort. Det blir ett riktigt anthem för oss som har den större del av livet bakom oss – men ändå har kvar visst mått av driv och vilja. Borde spelas högt överallt. Jag har hört det mesta i låtväg från Jan under åren och han har alltid varit bra – men det här var något extra.

Det var underbart att höra nytt från Lars Bygdén. Tillsammans med Ola Gustafsson som producent och gitarrist och Malin Hässlemark och Jenny Farkas på kör och Mikael Nilzén på klaviatur skapar han små under i låten ”Little Things”. Rösten går det inte att värja sig mot och det skönt luftiga arrangemanget gör låten rättvisa. Fint! Nytt album kommer snart.

Robert Pettersson har som sångare i Takida och Stiftelsen en av landets mest omtyckta röster. I april släpper han sitt soloalbum ”Deabolo Hypomania”. Första låten har Robban skrivit tillsammans med Stiftelsen och Takida-polaren Chris Rehn som också producerat. Robert har enligt riksmedia en historia som innefattar misshandel på hockeymatch och utmattningsbesvär. Det dyker också upp en del om livets krav och problem i texten till ”Just Want To Make You Laugh”. Musikaliskt hade det kunnat vara en Takida-låt. Men det är högst kompetent.

Från Härnösand kommer Thorstein Bergman. Hans största kärlek var country men han blev främst känd som vistolkare. Nu har hans son Kalle Bergman grävt i arkiven och börjar släppa gamla inspelningar. Först ut blev EPn ”Sings Hank Williams”. Thorsteins vackra röst som 22-åring, tidstypiskt omslag och fyra väldigt vassa versioner imponerar. Jag är innerligt tacksam för att Kalle Bergman och skivbolaget Comeda ger ut detta. Det är alldeles för bra för att få vara ohört.

Lyssna på spellistan här