Klubb Disträ: Distmusik, fika i soprum och nostalgi

Den 8 april gick startskottet för Klubb Disträ – ett samarbete mellan Kretsen kulturförening, JAQ Studios och Folkuniversitetet. Klubben tar plats på Stage och är perfekt för en AW när man bara vill chilla med polarna mitt i veckan och upptäcka lite annorlunda lokala liveakter. Jag drog dit och fick en dos av både poesi och livemusik.

Först och främst fick jag några kommentarer från huvudarrangören för kvällen – Emelie Rehn från JAQ Studios.

Emelie Rehn som arrangerar Klubb Disträ

Foto: Samuel Olsson

Vad är Klubb Disträ?
– Guud vad jobbigt!…Ghh..Herrrr…
– Ta dig samman! uppmanar jag Emelie.
– Hihihhh. Det är en schysst livespelningskväll på onsdagar.
– Det är inte O’Learys! säger en åhörare som tjuvlyssnar.
– Jag fick förfrågan för två veckor sedan av Kretsen, som tyckte att det behövs mer som händer på onsdagar, säger Emelie. Jag är ju knäpp och sa då JA.

Emelie drivs av det hon kallar för “nu ska jag göra det här”-anda.
– Stage är ett ställe som har potential. Vi måste hjälpas åt och inte vänta på att någon annan ska göra nåt.

Umeåbaserade poeten Davida

Foto: Samuel Olsson

Klubb Disträ bjuder på dist, post-punk, drömpop – och lite vanlig punk. Förutom musik kommer det även finnas inslag av poesi.

Davida är en umebaserad poet som tävlar flitigt i Poetry slam: två gånger i UM med en första plats, och två gånger i SM. Hen beskriver sin poesi som “mycket satir, ordporr och en gemensam fika i mitt soprum”.
– Dikten “Jag har inga ord” handlar om att vara människa i världen, hur svårt det är att försöka göra någonting bra. Det är 100% bearbetning av mina egna känslor, varje gång jag har en – antecknar jag ned den.

Buffalo Bell är ett färskt musikprojekt av Ellen Brodin, även känd från indierockbandet Sad Chic. Musiken rör sig i ett gränsland mellan öken-country, singer-songwriter, shoegaze och drömpop. Och en hel del gitarr.
– Texterna och sången är väldigt personliga, som en push för att våga vara sårbar, berättar Ellen. Låten Bent handlar om när jag blev sjukskriven för utmattning och diagnostiserad med OCD. Den är en påminnelse till mig själv om: “Hej, det kommer bli bättre”.

Låtarna spelas just nu in och är tänkta att bli ett konceptalbum – om det någonsin blir klart.
– Att testa låtar live är ett bra sätt att bli färdig. Då får man lov att bli det, och passa på att spela in och lyssna.

Kati Knox från duon Mysterium

Foto: Samuel Olsson

Sist ut på scen är Mysterium som består av Kati Knox och Magnus Flagge. De har spelat tillsammans i tio år, med i snitt två livespelningar per år. Musiken är cinematisk, djurisk, lekfull, med teman som nostalgi, död, liv, lust, kyrkogårdar.
– Perfekt att lyssna på när man målar, säger Kati, och berättar att en konstnärskompis brukar göra det.

Med två gitarrer, sång och en plånkande backing track lyfts lyssnaren in i en ljudvärld fylld av berättelser och känslor. Tänk dig en skogspromenad där ett viskande eko leder dig till ett par som sitter på en stubbe och spelar grubblande gitarrer, ackompanjerade av naturens brus. Eller Vintergatan som spelar vinjetten till Pistvakt (Weeping Willows – Blue and Alone). Eller vad fan vet jag. Bra och mystiskt var det i alla fall.

Besökare under Klubb Disträ

Foto: Samuel Olsson

Peace out – Samuel