Umeåpubliken röjer hårt, med hjärta och själ.

Innan spelningen så var min tanke med denna artikel att den skulle handla om vilka utmaningar det kan finnas med att arrangera spelningar med nischade band i norr, och vad som skulle tänkas kunna locka banden hit – men jag tror jag fick svaret i själva upplevelsen. Det är publiken.

Året är 2004 på Piteå Super och Spyr, jag är tonåring och trängs framme vid staketet i väntan på In Flames. Lisa Miskovsky har krånglat med ljudanläggningen, och när spelningen drar igång går det knappt att höra sångaren – men vad gör det, vi i publiken kan ju texterna! Det sjungs inte vackert, det studsas och knuffas och headbangas samtidigt, men det berör. Det är något speciellt med att röra sig och sjunga tillsammans med hundratals andra till tung och snabb musik, det är mer energi än att dansa på klubb, det är mer engagemang än att sjunga i kör. Jag var fast från första stund, och skulle fortsätta söka efter den där upplevelsen som bara bra rockspelningar kan erbjuda, hela livet. Några år senare trängs jag varje vår med en majoritet av alla Norrlands rockfans i Folkets Hus i Umeå. Umeå Open var en episk institution som bjöd oss på godbitar såsom Refused, Raised Fist, och Turbonegro. Det fanns något för alla, oavsett vilken del av rockvärlden man var intresserad av. Jag blev lyckligt insmetad i konstblod och fjädrar, och trivdes i minglet bland svarta stuprörsjeans och långa hår. På den tiden förstod jag inte vilken tur jag hade som var en ung rockare, precis där, just då. Umeå Open skulle inte vara öppet för alltid.

För de som gillar ren metal har House of Metal och Outbreak of Evil i Umeå hållit fanan högt, och i städerna förutom Umeå kan det ske enstaka spelningar med större rockband några gånger per år. Mindre organisationer såsom Lule Hardcore fortsätter leverera obskyr källarpunk från hela Europa, och nya initiativ är i startgroparna för mer nischad rock. För mig som nuförtiden lutar mer åt desert rock och psychadelic rock så är utbudet häruppe något av en öken, inte helt öde men ganska långt mellan oaserna, och jag har vant mig vid att behöva sätta mig på ett flygplan för att ha åtkomst till den typen av livemusik som mitt hjärta bankar för.

Det är därför otroligt roligt att Skraeckoedlan återigen valde Umeå som sin nordligaste punkt i årets turné, och som det andra stoppet efter premiärspelningen i deras hemort Norrköping. Skraeckoedlan är ett stonerrockband som bildades 2009, och som har ett unikt sound kombinerat med att dom berättar sina sagoliknande texter på svenska. Riffen är tunga, relativt långsamma, och kan även kategoriseras som doom eller fuzzrock. De är också ett liveband med stor erfarenhet, kända för att bjuda på hög energi, och som ofta återkommit till just Umeå under sina turnéer.

Redan under första låten började jag fyllas av en känsla av att jag varit med om något liknande förut. Droskan är inte en stor lokal, och den var inte heller överfull. Men det var något med blandningen av folk och trycket fram mot scenen som började påminna mig om hur det brukade vara på Umeå Open. Det fanns gråhåriga metalgubbar med Amon Amarth-tröjor, indierockers, goth-flickor, klassiska punkare, till och med lite gammaldags straight edge-vibbar. Och alla älskade det de var med om.

Tre låtar in började stängslet mot scenen svaja och moshpitten var igång. Trots att det var en så pass liten publik att sidorna i lokalen var helt fria, så var publiken samlad i mitten och totalt fokuserad på upplevelsen. I några av låtarna började det bli riktigt röjigt, det studsades hejvilt, gråhåren svajade, och svetten stänkte från både publik och musiker. Mot slutet blev det vrålandes allsång, då Skraeckoedlan rev av sina största hits, inklusive covern på Kents låt “Pärlor”. Kalaset avslutades med att bandet poserade för den inhyrda fotografen tillsammans med publiken, svettiga och glada.

Jag tror att många gick hem från konserten med känslan av att ha varit med om något fantastiskt, det var helt enkelt en riktigt bra spelning, men från mitt perspektiv var det verkligen inte bara bandet som gjorde att det var så bra. Det var också publiken. Det är något unikt med Umeåpubliken, dom står inte norrländskt blygt och nickar med stora avstånd, utan alla trycker ihop sig för att dansa och skrika tillsammans. Att kunna nå den här nivån av röj och publikengagemang även när lokalen inte är fullsatt, är helt klart speciellt. Det var inte heller fylla som var anledningen till energinivån, och en hel del inklusive mig själv drack vatten eller alkoholfritt.

Innan spelningen så var min tanke med denna artikel att den skulle handla om vilka utmaningar det kan finnas med att arrangera spelningar med nischade band i norr, och vad som skulle tänkas kunna locka banden hit – men jag tror jag fick svaret i själva upplevelsen. Det är publiken.

Vad är det då som gör Umeåpubliken så unik och engagerad? Jag ställde några frågor till Max Malmer, producent, arrangör, skivbolagsdirektör och musiker, som arrangerat flera av Skraeckoedlans spelningar i Umeå.

Jag upplevde att publiken på Droskan var en härlig blandning med fans från olika subkulturer och inriktningar, håller du med om detta? Är det typiskt för Umeå att det är en blandad publik på olika arrangemang, eller är det just Skraeckoedlan som har “mass appeal”?
– Det är ganska typiskt för Umeå att subkulturerna blandas vilt. I vissa fall kan det förstås vara arrangemang som är för nischade för att passa en bred publik, men överlag är subkulturerna i Umeå väldigt bra på att stötta varandra. Det är något jag tydligt har upplevt, både när jag har arrangerat på egen hand och i mitt arbete med kulturföreningen JAQ Studios, som jag är en del av.

Hur skulle du beskriva Umeås musikkultur och musikliv?
– Levande och välmående. Det arrangeras många evenemang och de lockar också mycket publik. Just nu upplever vi dessutom en stark boom av band i Umeå. Det börjar bli ont om replokaler, och många av banden är sugna på att komma ut och spela live.

Har du någon uppfattning om vad det är som skiljer Umeå från städerna längre norrut som Luleå och Skellefteå, förutom storlek på städerna? Det arrangeras betydligt färre spelningar med nischade rockband i dessa städer, tror du att det handlar om populationstorlek, tradition, kultur eller något annat? Brist på eldsjälar?
– Jag tror att det där är ganska komplext. Det finns gott om eldsjälar och många engagerade personer i både Luleå och Skellefteå, och jag har själv spelat på fantastiska evenemang i båda städerna. Det känns också som att utvecklingen går åt rätt håll och att det bara blir bättre och bättre. Ett par bra exempel är Sara Kulturhus i Skellefteå, som just nu bokar väldigt intressanta artister, samt nya initiativ som Riff Nights i Luleå. Samtidigt har Umeå en tydlig fördel i att fler människor bor här, att det ligger närmare Stockholm och att befolkningen är relativt ung, mycket tack vare universitetet.

Hur många gånger har du arrangerat spelningar med Skraeckoedlan?
– Jag har arrangerat spelningar med dem på tre tillfällen över de senaste tre åren. Alla i Umeå och alla på Droskan.

Hur gick det till första gången du bokade dem? Var det av eget intresse för musiken, eller fanns det andra skäl?
– Den första gången jag bokade dem var för att fira att jag fyllt 30 år. Då arrangerade jag en spelning på Droskan i Umeå med Skraeckoedlan och mitt eget band Cavern Deep, med gratis inträde. Det blev överlag en väldigt lyckad kväll – fullt hus och riktigt bra stämning. Jag bokade dem eftersom det är ett av mina favoritband, särskilt i livesammanhang. Skraeckoedlan har en väldigt dedikerad fanbase i Umeå som verkligen röjer och visar stor uppskattning. Dessutom är de mycket erfarna livemusiker, vilket tillsammans är ett perfekt recept på en riktigt trevlig kväll.

Hur har det gått till nästkommande gånger? Du sa under fredagen att Skraeckoedlan kontaktar dig när dom vill komma upp och spela, vad tror du att det är som lockar med just Umeå för dem?
– Det har sett lite olika ut, eftersom de arbetar med ett bokningsbolag. Det är oftast bokningsbolaget som kontaktar mig för att tillsammans sätta ihop något. Att just jag är inblandad beror nog på att deras senaste spelningar i Umeå har varit väldigt lyckade. Som jag nämnt tidigare har Skraeckoedlan en stor och dedikerad fanbase i Umeå, vilket gör det extra roligt för dem att komma hit och spela. De brukar säga att det är en lång resa för dem, men att det alltid är värt det.

Foto: Lina Gray

Jag fick även möjligheten att ha en liten pratstund med Skraeckoedlan efter konserten, och de svarade även på mina frågor via mail efteråt. Jag ville gärna höra deras eget perspektiv på Umeåpubliken.

Vad är det som lockar med Umeå, ur ert perspektiv?
– Det är den engagerade publiken, det är alltid bra fart på pubilken här uppe. Vi har också en idé om att vi vill spela ofta i norra Sverige och inte endast harva runt nere i södern bara för att det är bekvämt för oss.

Hur upplevde ni helgens spelning, var den lik andra spelningar ni har gjort i Umeå, ur perspektiven publikens engagemang och hur upplevelsen var som band?
– Den mätte sig väl med de senaste två tillfällena vi spelat på Droskan. Det var väldigt kul som vanligt. Publiken var väldigt igång, möjligen var det lite mer moshande än de senaste tillfällena.

Skulle ni kunna tänka er att spela ännu längre norrut, i exempelvis Skellefteå eller Luleå? Vad skulle krävas av arrangören/arrangemanget för att det skulle kunna vara tänkbart?
– Det skulle vi kunna tänka oss, och det har vi gjort. Vi har spelat vid flertalet tillfällen i både Skellefteå och Luleå. För oss krävs det endast ett tillräckligt spännande arrangemang och minst en till spelning norrut samma helg för att förenkla logistiken. I värsta fall kan vi ju flyga upp för en enskild spelning också, även om vi gärna undviker det om möjligt. Vi anser inte att det skulle krävas något extra från arrangören bara för att vi åkt bil längre än till någon annan spelning.

Är det något annat ni skulle vilja framföra om helgens spelning i Umeå?
– Vi syns igen Umeå! Förhoppningsvis om inte allt för länge.

Sammanfattningsvis så kan man väl säga att min personliga upplevelse av den elektriska, blandade, röjiga publiken i Umeå är helt samstämmig med den från bandet själva och från Max Malmer, som var en av medarrangörerna (huvudarrangör var Live Nation – red.anm.) Umeåpubliken röjer hårt, med hjärta och själ. Alla är välkomna och alla får en fantastisk kväll.

Skraeckoedlan som är ett välkänt internationellt band inom sin genre har gjort resan nio gånger, och jag hoppas att ännu fler band kommer att inse att det är något speciellt med publiken i norr. Som Max Malmer sa, resan är lång men den är värd det!

Förhoppningsvis kommer vi närmaste åren att få se rockscenen i Norrland växa explosionsartat, både med inhemska och tillresande band. Kanske börjar det bli läge för en större sommarfestival med rock…

Vi kanske ses i moshpitten under midnattssolen, vem vet?