När Rockaganda kom till Lycksele

Västerbottens inland har bevittnat ett hastigt besök av våren vilken åter ersatts av horisontella hagelskurar, men när Rockaganda besöker Stadskällaren i Lycksele uppstår en helt annan storm. 

Till vardags agerar Stadskällaren och Lycksele Inn stillsamt hotell med lunch- och middagsrestaurang. Den anrika lokalen på Storgatan som under otaliga namn sedan 80-talet huserat allt mellan buggkvällar och black metal dränktes under valborgsfredagen i psykedelisk fuzz- och grunge-ig stankface-stonerrock.

“Hoppas att det kommer nå’ folk”

hör jag med viss oro vid entrén. Merch-bänken mittemot har redan börjat dra nyfikna intressenter till färggranna t-shirts och vinylskivor. Delar av restaurangen har fått ge vika för vad som denna valborg snart skulle förorsaka kollektiv och oavvislig headbanging medelst större delar av överkroppen för besökarna. I baren svettas de frusna ölglasen ymnigt i takt med att fler anländer och värmen stiger i lokalen.

Vid insläppet sitter representanter från kulturföreningen VOLYM, som länge har varit aktiva med att främja och arrangera evenemang i Lycksele.

– Det var Daniel Nilsson som spelar i Malgomaj som kontaktade mig då vi är bekanta via gemensamma vänner och vi har båda gått på estetiska programmet (i Lycksele), säger VOLYMs Niklas Karlsson. Malgomaj hade tillsammans med Åbo-bandet Craneium och I Am Low från Umeå spelat på Verket i Umeå kvällen innan och behövde ett stopp innan turnén skulle avslutas den efterföljande kvällen.

– De hade en plan på en turné längs E12:an upp till Hemavan och undrade om det gick att ordna något i Lycksele, fortsätter Niklas. VOLYM ordnar arrangemang när det öppnas bredare samverkansmöjligheter. Antingen att en annan organisation, eller i det här fallet en aktiv musiker som vill göra något och har villkor som matchar vår kapacitet. Andra arr kommer till för att lokala musiker vill spela och vi hjälper till med att prata med lokalägare och kan hjälpa till med teknik och marknadsföring.

Även Isak Neovius Parkman som sjunger och spelar trummor i Malgomaj härstammar från Lycksele och inlandsturnén blev en naturlig verklighet.

Hörselskadad

Foto: Marcus Nystedt

Ett bidande sorl uppstår och plötsligt susar en gitarrförstärkare till.

Först ut för kvällen är det unga punk/grunge/altrockbandet Hörselskadad (Lycksele) som ursprungligen inte var planerade att spela för kvällen, men som genom Lyckseles kulturchef Erik Genberg och VOLYM tillsammans med Daniel Nilsson lyckades få till att delta. Hörselskadad bildades för ett knappt år sedan och har redan spelat på flertalet evenemang i Västerbotten, bland annat Hamnmagasinet och Verket i Umeå och på Mullberget i Skellefteå. Just nu jobbar bandet på deras kommande debutalbum.

Hörselskadad

Foto: Marcus Nystedt

Efter dryga tjugo minuters ös skanderar publiken “EN GÅNG TILL!” varpå bandets trummor och gitarr plötsligt byter innehavare och Hörselskadad framför sin sista låt Stanna Ett Tag – en dänga som visar på vilken extrem musikalitet och potential som finns i det här bandet. Då har vi hittills inte nämnt basisten Almer som på sin något unikt 6-strängade Squier Bass VI fingerspelat sig genom de senaste 40 minuterna. Riden klingar för sista gången tillsammans med budskapet. Stanna ett tag. Det kommer vi utan tvekan göra.

Ett kort uppehåll följer och snart står Malgomaj redo på scenen. Delar av publiken har hunnit återgå till sina framåtlutade, bordsbundna samtal vilka likt ett fiskedrag som satt sig i en fastkilad tall på botten av Umeälven vips möter abrupt stopp när Malgomaj räknar in Gäddguden. Isak Neovius dundrande stämma får samtliga ögon i lokalen att närma sig hydrostatisk jämnvikt och publiken strömmar till scenen.

“Det här är ju bra PÅ RIKTIGT!”
utbrister en lyrisk publikmedlem med glittrande ögon.

Malgomaj

Foto: Marcus Nystedt

Då bandets percussionist Kääjk iförd armslunga och således med något reducerad fäkt-förmåga ansluter på scenen får jag bevittna hur uppfinningsrikedom och tillgängliga medel har lett till en av de främsta instrumenten jag inte visste att vi behövde: fotdriven cowbell. Slagverksoperatören och tillika vokalisten har således lyckats vända en hopplös situation till något helt unikt. En stark spelglädje smittar åskådarna som nödsakat och knädjupt gungar med till både klassiker och ännu osläppta låtar. Malgomaj går in i Ostron Records studio på Konstepidemin i Göteborg i maj för sin andra skiva.

– Det känns som att komma hem, säger Isak efter spelningen.

I Am Low

Foto: Marcus Nystedt

Trots att handräknaren visar blott 60-70 besökare så är känslan i bottenvåningskällaren fullsatt när kvällens tredje band, med lite tyngre steg, kliver upp på scenen. Det har blivit dags för Umeåtrion I Am Low att lägga sin setlist framför pedalborden.

I Am Low levererar tunggungande tighta riff kedjade vid grunge-igt fuzz och snigelslem med ett helt exceptionellt basljud. En porlande effekt uppstår i samtliga pannor allt eftersom temperaturen närmar sig klimax, med låtar som Pigs eller Sweet M16 från den nu ettåriga EPn Inertia. I Am Low har släppt material sedan 2014 och visar inga tecken på att sakta ner.

Till sist har det blivit dags för kraftpaketet från Åbo, ett band som för mig dessvärre tidigare har varit okänt, men som nu aldrig kommer att lämna den frontala loben. Med ett fanatiskt scenspråk vilket skulle få både Angus och Bruce att överskuggas levererar Craneium en fantastisk form av psykedelisk stonerrock och stämmor som leder tankarna till 00-talets grunge (obs vet att det är riskabelt att ge sig in i genrebeskrivande, jag vädjar: lyssna själva) och när jag blundar till den ansiktsförvrängande halvtakten kan blodet från min östkommande hälft inte förneka att det här på något sätt fanimig låter… finskt!

Craneium

Foto: Marcus Nystedt

Craneium

Foto: Marcus Nystedt

Craneium har genom sitt häng-betonade set lett publikskaran till randen av extas när de med efterföljande jubel utlovar kvällens första cover. Jag hade inte förväntat mig att höra material från Roky Erickson den här aftonen, men nu glömmer jag att jag är här för att fota och skriva reportage.

“Stand… for the Fire Demon!” skanderar publiken och släpper loss i samma takt som gitarristen Martin Ahlö frivolöst slungar sin SG med ett uttryck som ingen kan låta bli att inspireras av. Ingen i lokalen har något val från att vara ett med musiken, känslan eller varandra. Ett tillstånd som uppstår allt för sällan här. En återuppväckelse av inlandets musikscen på riktigt, förnyad med mer kraft än någonsin.

Jag går därifrån full av förnyat hopp för scenens framtid i Lycksele med Hörselskadads Adrians ord i huvudet:

“Det är det här vi brinner för, vi brinner för musiken och då ska vi ju fortsätta spela!”

Och jag är övertygad om att det här bara är början.

Publik

Foto: Marcus Nystedt