Djävulsvingar över kapellet – En hyllning till The Kristet Utseende

Sista fredagen i augusti bjöd Sundsvalls Musikforum Pipeline in till säsongspremiär och fjärde upplagan av “Djävulsvingar över kapellet”, en tributeföreställning i två akter till lokala kultbandet The Kristet Utseende. Just där, i den meningen, börjar galenskapen och det finns så mycket att utveckla. Vadå årlig tribute, behövs det verkligen? Vadå kultband, enligt vem?

Djävulsvingar, kapell och kristet utseende – är det nått satanistiskt skådespel, en Sundsvallsk sekt, eller? Och vad är det ens för märkvärdigt med ett coverband? Det behöver förklaras, packas upp och vridas på, för när man har kontexten kan man börja förstå att den där kvällen i augusti var något alldeles extra för oss som var där.

The Kristet Utseende var alltså ett metal/punk-band som bildades i Gnarp/Sundsvallstrakten i början av 90-talet. Man spelade in flera skivor, turnerade landet runt och spelade t.ex. på Hultsfredsfestivalen. Musiken man gjorde var musikaliskt väldigt varierad, från tung metal till experimentellt, från klämmigt svängigt till sakrala influenser och berättande till musik. Men soundet som nått längst är nog ändå den distade gitarrmattan med en tydlig sång och texter om alkohol, droger, kyrkan, kön och sex, gärna samtidigt och ständigt ett gott stycke under bältet.

De sjöng om sånt som få andra tordes eller ville befatta sig med; det provocerande, äckliga, normbrytande och hyckleriet kring religion och helighet. Det var aldrig rumsrent och försökte aldrig moralisera eller påverka. Det var underhållning på ett bisarrt och lite perverst sätt med hits som Pang på pungen i Portugal, Kairos fjollor, Club Raki Turkye och En fet jävla holk. Målgruppen var helt klart andra unga män – ynglingar som nu hunnit bli herrar.

Jag undrar om man ens skulle kunna göra de här låtarna idag; spela dem, turnera med dem och inte bli ”cancelad”? Det är en annan tid nu – men vem längtar inte tillbaka till enklare dagar? För visst är det lite kul att bli chockad ibland, lite lagom äcklad och provocerad? Idag har The Krister Utseende nått kultstatus, i alla fall bland alla oss som växt upp med och festat till musiken, som flinat lite “höhö-aktigt” åt texterna och sett bandet spela på Sundsvalls Gatufest, som var somrarnas höjdpunkt då, för många år sedan.

I Sundsvall är musikklubben Pipeline ett naturligt vattenhål för alla med ett alternativt musikintresse, när man gillar sådant som inte spelas på radio. Pipeline är också mötesplatsen för skickliga utövare av musik som behöver en scen, en chans och ett sammanhang. För tre år sedan när Pipeline firade sitt 50-årsjubileum närde man drömmen om en TKU-återförening, men när det visade sig vara helt otänkbart gjorde man det näst bästa och drog ihop musiker och sångare från klubben och satte ihop den första tributekvällen med TKU-låtar och spex på temat. Det blev succé! Konceptet “Djävulsvingar över kapellet” tog form och helt plötsligt började Sundsvall förvänta sig en årlig upprepning – och nu, år fyra, törs man nog säga att det blivit en tradition!

Idén är enkel men ack så framgångsrik: fyra synnerligen talangfulla unga musiker bråkar igenom de mest populära Kristet-låtarna i högt tempo, och olika kända personer från Pipeline-gemenskapen, ibland med utklädning och rekvisita, turas om med sången. Publiken jublar och hytter med…ja, toaborstar! Det ska va så. Vad annars, liksom?

Det är bakgrunden. Nu kan vi börja om, där en fredagskväll i augusti.

Redan ute i foajén kokade det av förväntningar och jag träffade Norrativets fotograf Patrik Aspholme vid garderoben, synbart uppspelt: “Det här kommer bli så häftigt! Hela Kristet-bandet är här i lokalen!”. Jaha, tänkte jag, häftigt att dyka upp på sitt eget tribute, tänk va nervösa alla som ska uppträda måste va.

Djävulsvingarbandet, bestående av Devin Svanberg på bas, Hugo Andersson på trummor, Vincent Malm på gitarr och Alvin Barthold Ivares också på gitarr intog scenen i svarta skjortor, vita slipsar och dramatiskt svart smink – och så satte det igång!

Så mycket folk! Rötmånaden och augustifukten gjorde snabbt konsertlokalen till en ångbastu och tempot var högt! Superhitsen avlöste varandra i en strid ström, publiken hjälpte till och sjöng, och många välkända Pipelineprofiler bjöd på både show och på sig själva! Det var så roligt och så himla bra!

Varje ny låt togs emot med glada utrop av igenkänning och en del av texterna fick i alla fall mig att rysa och grimasera lite, på insidan, för man kan inte med säkerhet veta om man är pryd eller inte förr’ns man lyssnat noga på TKU’s texter!

Nytt för i år var blåssektionen som dök upp med saxofon, klarinett och trombon på några av låtarna! Så bäst! Vilket sväng!

Efter ungefär en timme var det vätskepaus och en välbehövlig rast för musikerna.

Akt två började med en fullständigt strålande dramatisk recitation av texten till låten Boegmunken framförd av skådespelaren Jan Boholm till celloackompanjemang.

Micke Andersson Knut från The Confusions förrättade välsignelse och syndfullt dop ur pottan över publiken i faderns, sonens och det heliga Pipeline-spökets namn och ännu fler vänner av klubben sjöng och showade. Stämningen var hög!

DÅ hände det!

“Nu ska delar av bandet kliva av scenen och lämna plats åt några andra” – och upp på scenen kliver THE KRISTET UTSEENDE! Ni skulle hört skriken! Pipeline hade slutligen lyckats med det tillsynes omöjliga! En återförening av bandet vars musik roat och fört samman ett hav av människor under så många år – riddarna av de runda orden under ledning av Pastor Fahlberg himself!

Bandet spelade flera låtar, och församlingen var helt galen! Jesse Leroy från Krigsstigen axlade den ärevördiga rollen som “kemisk ängel” och hela föreställningen nådde sin absoluta höjdpunkt när hela lokalen vrålade med i Bärs som bärs och alla som deltagit under kvällen samlades på scenen i finalnumret. Stämningen! Skriken! Publikengagemanget! Musiken! Minnena! Ja, faktiskt – kulten – The Kristet Utseende! Episkt!

Pastor Fahlberg, till synes rörd av stunden, tackade alla medverkande och särskilt Djävulsvingarbandet som lärt sig över 30 låtar och gett precis allt på scenen.

Man gick ut genomsvettig i den svala augustikvällen efter konserten och hade svårt att riktigt fatta vad man hade varit med om. Efteråt har jag hört att Pipelineledningen själva, in i det sista, inte vågade tro att det faktiskt skulle bli av. Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på det och särskilt när jag ser Patriks fotografier från kvällen. Det är nästan tur att det finns bildbevis!

Vi gick på tributeföreställningen ”Djävulsvingar över kapellet” och fick återföreningen av det legendariska bandet ”The Kristet Utseende” – som en överraskning! Det är på Pipeline det händer.