Lumberjacks – äger sitt uttryck

När det nuförtiden går tretton countryband på dussinet så är det sådana här kvällar som jag påminns om varför jag en gång fastnade för genren.

En söndagkväll på Morbror Fabian, gamla Jazzkökets lokaler, och Lumberjacks öppnar kvällen för kanadensiskan Mariel Buckley. Om de nu ens heter Lumberjacks? Med eller utan S eller har de kommit fram till vad de ska kalla sig framledes? Bandet består av Alexander Lund, Albin Söderlund och Adam Hestner, tre femtedelar av deras gamla band Lumberjack and the suits som turnerade runt under mitten av 2010-talet. Nu bor trion återigen i Östersund och har börjat skriva nya låtar för bandet som kanske har ett namn.

Nåväl, det där med bandnamnet kommer nog ordna upp sig vad det lider. Det verkar i alla fall inte vara något som de oroar sig över. En lika lugn och cool inställning hade bandet till sitt uppträdande i söndags. Det är väldigt avslappnande att få se ett band som är så trygga i sig själva och sitt uttryck. De hade inga problem att småtjafsa lite grann från scenen kring vilka låtar de skulle spela. Som förband får man i regel spela max en handfull låtar, men de verkade inte riktigt ha bestämt i förväg vilka det skulle bli. ”Äh, det löser vi när vi är där”. Well, är man trygg i sitt uttryck så är man. Så hur gjorde de då för att få uppmärksamheten från en lätt sorlig publik? Tja, vi kan väl ta den där Angel from Montgomery? Smart drag. John Prines låtar har ju en viss förmåga att få folk att skärpa öronen.

De spelade fyra väl valda låtar från historiens country/americana-skattkista och sin egen Jack of all trades. Adam Hestner på akustisk gitarr, Albin Söderlund på banjo och Alexander Lund på akustisk och liggande stålgitarr för att kunna bända tonerna. Och så sjöng de. De skiftade leads alla tre och backade upp varandra. Under en låt så tog stämsången över rummet och det kändes som en hädelse att andas. Risken att förstöra luftvibrationerna var för stor.

Det var inte bara på mig som bandet gjorde avtryck. Kvällens huvudakt, Mariel Buckley som själv har både en röst och låtskrivarförmåga att avundas, kände sig manad att, inte en gång – utan tre gånger under kvällen, nämna Lumberjacks. “Det är inte varje dag man har ynnesten att få höra country av sådan kvalitet där varenda ton ligger rätt”, sa hon bland annat.

Så mitt tips till er alla därute är att hålla ögonen och öronen öppna för vad det här bandet kommer att hitta på. De må ha eller inte ha ett namn men de har i alla fall två fans. Mariel Buckley och undertecknad. Sällan har jag varit i så gott sällskap.