Popsicle ger publiken precis vad den vill ha

”Vi ska köra en ny låt.” Så sade Pugh Rogefeldt under sin spelning på festivalen Putte i Parken i Karlstad 2013 – och i ett slag försvann livsgnistan hos i stort sett hela publiken. 

Efter att ha blivit vittne till det (och varit en av dem som suckade) är jag övertygad om att Piteålegendarerna Popsicle har haft helt rätt inställning till sin pågående comeback: Inga nya låtar.

För vem vill höra den skiten? Inte då fansen.

När bandet kliver upp på Pusterviks scen, den här gången som förband (prick klockan 20 som aviserat), blir det uppenbart att swindiehjältarna också är skeptiska till att ändra i en vinnande setlista. Låt för låt är den, så vitt jag kan avgöra, identisk med den de använde några månader tidigare på hemmaplan – den första Popsiclekonserten i Piteå på tre decennier – och ungefär samma stomme har funnits med på snart sagt varje spelställe som de och turnévännerna i Atomic Swing har besökt sedan i fjol.

Det är inget större problem. Låtarna får gärna vara förutsägbara, bara inte konserten är det.

Inledande Hey Princess sätter stämningen direkt. Det har gått 34 år sedan låten gavs ut på dunderdebuten Lacquer, och Andreas Mattssons stämband är förstås inte vad de var då – men det hade väl ingen heller förväntat sig. Hans röst gör i alla fall jobbet, när den tillsammans med det så välbekanta öppningsriffet sjösätter kvällen på nostalgins farvatten. Den är omisskännligen Popsicle, omisskännligen han.

Varken Brett Anderson, Damon Albarn eller Håkan Hellström låter ju som Andreas Mattsson, på gott och ont. Och i kväll är det Andreas Mattsson vi vill höra. Basta!

Och Fredrik Norberg då, förstås, som sjunger på de brötigare låtarna, där Popsicle lämnar den kirurgiskt precisa hitindien och här nästan blir skatepunk (Dry Spot, How Come We). Det är roligt att spännvidden finns kvar: mellan Mattssons melodiska kontroll och Norbergs flyglarm till sånger, även om den senares röst ibland försvinner i gitarrbruset och sprakandet. Kompsektionen bestående av keyboard  (Björn Öqvist), bas (Arvid Lind) och trummor (P-A Wikander)  är proffsig och tajt, remarkabelt så för ett band som aldrig repar.

På tal om försvinnande röster inträffar just det i Not Forever – självklart den låt som får flest mobiltelefoner att skjuta upp i luften (hiten är alltid det bästa Instagramkrutet). Mitt i ett av låtens crescendon dör Mattssons mikrofon. Bara i några sekunder, men tillräckligt länge för att det ska märkas. Här och där ylar också några oplanerade rundgångsanfall.

Det är förstås inte kaos på riktigt. Men i en så kontrollerad föreställning räcker det för att konserten plötsligt ska få nerv. För ett ögonblick upphör den att vara en perfekt återgivning av Popsicles förflutna och blir någonting som bara händer just här, på Pustervik den här kvällen.

Not Forever är därför inte kvällens bästa nummer bara för att den är HITEN. Den blir bäst för att den frustar och bits, och får framförandet att till slut slita sig ur den figursydda mallen.

– Ni fick en specialversion, säger Mattsson efteråt.

Jo tack. Det var underbart.

Resten av kvällen är ganska återhållen och rakt igenom städad. Men ingen här har betalat 500 kronor för att se Popsicle flippa. Bandet är snarare ute på ett slags kulturhistoriskt public service-uppdrag: dels ger de alla som missade dem under 1990-talets glansdagar en ny chans, dels ger de dem som faktiskt var med en möjlighet att återuppleva det.

Det närmaste vi kommer ett litet flipp är när ett brett leende spricker upp i Mattssons annars så samlade ansikte under gitarrsolot i Please Don’t Ask. Han tittar ner på sina fingrar. Jag ler också och skriver i anteckningarna:

”Där hittade han spelglädjen.”

Trodde jag.

När de sista tonerna har klingat ut lutar han sig fram mot mikrofonen och gör citationstecken i luften med fingrarna.

– Ber om ursäkt för det där ”gitarrsolot”. Ibland funkar det, ibland funkar det inte.

Visst finns det yngre personer här, sådana som omöjligen kan ha varit med när Popsicle på 1990-talet visade att svensk indiepop inte bara var någonting för nischnördar, utan också kunde slå brett och stort.

Men majoriteten av de 455 personerna i lokalen hade åtminstone hunnit ta sina första steg när Berlinmuren föll. Några av dem hade till och med körkort.

De flesta kan också texterna. Många dansar. De har tackat nej till det samtidiga rabaldret på Ullevi, där Swedish House Mafia i kväll lockat en mångdubbelt större publik (men ställde in på grund av åskoväder), för att få se sitt favoritband från förr göra det som just det bandet gör bäst: dra ut outrot till Third Opinion så länge och drönande att det når rena shoegazenivåer.

Spelningens andra höjdpunkt.

I det sparsamma mellansnacket hinner bandet också med lite smicker om att Pustervik är Sveriges bästa konsertlokal. Det är alltså upp till bevis för Umeå, dit 90-talsturnén med Atomic Swing kommer redan 4 september.

Vilka som blir förband den gången (grupperna brukar turas om), det återstår förstås att se. Oavsett vilket gör samtliga bäst i att inte göra likt de drygt 60 biljettköpare som i kväll valde att missa norrbottningarna och bara se Atomic Swing.

Popsicle välter visserligen inte lokalen, men de gör nästan allt man kan begära av en comebackkonsert: låtarna lever, bandet är tajt, publiken sentimental, och när planen då och då spricker blir det riktigt genuint, klädsamt självironiskt, och charmigt.

Så se dem, för bövelen! Innan de hinner lägga av igen.

Eller skriva en ny låt.