Världspremiär för Metal Pipes – när orgel möter hårdrock

“Varje adjektiv man söker i sammanhanget blir klent, men ‘mäktigt’ ligger hyfsat bra till om man ska ha något att säga överhuvudtaget.”

Kan man kombinera hårdrock med den klassiska orgeln?

Både de som argumenterar för och emot tycker säkerligen att frågan är befängd, vilket kanske är berättigat. Orgeln är i sig ingen genre, det är ett instrument. Ett instrument med flera hundra år på nacken i sin moderna form, såsom vi känner det idag. Men orgeln verkar för de flesta i sammanhang förknippat religiösa ritualer, och även om jag själv inte alls tycker om formuleringen så måste man ge människor rätt som kallar instrumentet för “kyrkorgel”, för sedan 1900-talet finns det nämligen fler orglar att välja bland. Teater- eller biograforglar, jazz- och rockorglar (som brukar gå under samlingsnamnet “elorglar”) har gradvis stigit in på scenen och gjort sig sedda och hörda i våra ordförråd. Sen har vi symfoniska orglar, med koppling till 1800-talets romantiska era, och som man ofta finner i regelrätta konsertsalar. Albert Schweitzer var i början av 1900-talet en central ideologisk röst för orgelrörelsen som skulle ge kyrkorna orglar som inte nödvändigtvis var epokbundna – även om dessa per automatik därmed tillhör den moderna epoken.

På alla dessa orglar, förutsatt att dispositionen (registren eller instrumenten) räcker till och klaviaturen har den bredd som krävs, går det med andra ord absolut att spela musik från alla tidsepoker. Flera organister idag väljer med fördel att väva in populärmusik i förspel till psalmer på 200 år, dop och begravningar följer alltid med önskelåtar och producenter och artister har sedan Karlheinz Stockhausens upptåg kommit att uppskatta orgeln som effektfull i blandade, valfria sammanhang.

Så, angående frågan: med dessa kunskaper i bakhuvudet var det för mig nästan självklart att svara ja, och efter konserten i Studio Acusticum, med den oöverträffat överlägsna Orgel Acusticum i centrum, kan jag med självförtroende svara att JA, det går absolut!

Konserten höll på i cirka 90 minuter, utan paus, och dessa gick fort. Pyrotekniken gick galant med rytmen, alla musiker bevisade resultat av tusentals timmar hårt arbete, planering och känsla för musikalitet. Joacim Cans, sångare och kvällens ciceron, förde med lätthet en konversation med publiken som var väl så entusiastisk att det knappast hade behövts, men som fyllde sin funktion och lät guida oss snäppet mer okunniga på området. På detta tema ska sägas att jag inte bär den legitimitet som krävs för att kunna göra en adekvat sammanställning av rocken eller rockmusikerna i sig, mer än att jag kan konstatera att deras spel var absolut klanderfritt och med den musikalitet som förväntas av professionellt verkande musiker. Därför kommer jag framför allt att yttra mig om orgelns medverkan, om organisten Gunnar Idenstam, och i intervjun som följer framför allt ägna mig åt just frågor som rör orgelns och bandets samspel med varandra, för att inte tala om de andra musikernas samspel med organisten.

Orgel Acusticum, konstnärligt koncipierad av Hans-Ola Ericsson och konstruerad av Gerald Woehl, är en av Sveriges största konserthusorglar med otaliga möjligheter och effekter. Ett konglomerat av de tidigare orglar som nämndes: Orgel Acusticum kan troget spela musik ur den klassiska repertoaren samtidigt som den har inbyggda slagverk, såsom klockspel och trumvirvlar och andra effekter. Den är även i hög grad elektriskt funktionell, med touch-screen för inställningar och uttag för MIDI-kontroller, ljuseffekter och andra märkligheter. Ambitionen, som ännu inte tycks ha färdigställts, var även att från orgeln genom internet kunna konsertera på andra orglar över hela världen. Att kalla Orgel Acusticum för Piteås kronjuvel, där Studio Acusticum och Musikhögskolan är kronan, är därför helt berättigat, och att METAL PIPES hade sin urpremiär här ska vi som invånare i staden, i länet överhuvudtaget, vara otroligt stolta över.

Gunnar Idenstam, född 1961 i Jukkasjärvi socken och uppvuxen i Kiruna, har en gedigen bakgrund som konsertorganist med turnéer världen över, och är Sveriges kanske internationellt mest kända konsertorganist. Att diskutera virtuositet kräver sitt, men att kalla honom för virtuos gör man lätt. Konceptet METAL PIPES var Idenstams egen idé, då kärleken till rocken gått hand i hand med hans musikaliska ideal och stil på scen: lång och smal med eleganta svarta nitkläder och håret på ända, framstår han nästan som Djävulen själv när han sätter sig på bänken och förbereder registren inför att slå an vad än följande stycke kräver.

Idenstam rör sig ohämmat mellan genrer från folkmusik, klassisk musik och just rocken. Denna kväll representerar i allra högsta grad essensen av hans musikaliska gärning, och det naturliga samspelet med de andra musikerna på scen gav ett djupt tillfredsställande intryck. Musiken var genomtänkt, effekterna klaffade, och professionaliteten när en av orgelns trumpeter fastnade sköttes av sällan skådat slag. Publiken var överlycklig, liksom musikerna; interaktionen dem emellan var underbar att beskåda. Enskilda instick av personliga tankar och berättelser, som jag annars är strikt emot i konsertsammanhang, blev behagliga små pauser i musiken, där Idenstam börjar konserten med ett litet spel som han tvärt avslutar, varpå han tar upp mikrofonen och berättar “… och DÄR stängde pappa av radion, trots att det för mitt tolvåriga jag var den häftigaste musiken jag någonsin hört…” (parafraserat ur minne).

Konserten avslutades med en vacker instruktion från Idenstam där publiken fick sjunga med i melodin medan både han själv och bandet ackompanjerade oss, eller var det tvärtom? Det var kanske helt sonika så att hela lokalen blev ett stort instrument, ett akustiskt fenomen som även rörde gargoyler till tårar. Varje adjektiv man söker i sammanhanget blir klent, men “mäktigt” ligger hyfsat bra till om man ska ha något att säga överhuvudtaget.

Efter konserten fick jag möjlighet att först prata kort med Gunnar, som av naturliga skäl dock drog till sig en och annan beundrare som gör inspelningen till en rolig liten tidskapsel av kärleken till hans hantverk. Därpå fick jag möjlighet att tala med Gunnar, Joacim Cans och Marcus Jidell, som är gitarrist i sammanhanget. Nedan följer en avskalad transkribering av våra samtal.

Hur kom du på att du skulle göra den här konserten?
– Man kan säga att jag har haft det i bakhuvudet, väldigt länge. Jag ville göra folkmusikprojekt först, och sen kände jag att någon gång kommer det mogna fram, det här. Och sen är det ju så att Roger (konserthuschef) har jag ju haft en dialog med under flera år om att göra något rockprojekt eller symfonirock eller någonting. Och nu så liksom landade det i det här, i september så ringde han en söndag och sa “ska vi inte göra det här?”. Och då hade jag redan de här metal-vännerna, så vi hade det liksom i startgroparna, och sen tänkte jag då att det blir väl om ett år eller två. Men så bestämde vi att “april blir väl bra”, så det var bara att sätta igång.

Hur kände du med publiken, att det var alla möjliga människor som kom hit?
– Jag blir ju jätteglad när de applåderar mitt i någon låt, när de känner igen något. Det gör man ju inte så mycket på klassiska konserter. Men jag blir bara så himla glad. Det är underbart!

Och du känner att du är nöjd med kvällens konsert i allmänhet?
– Jaja, gud ja!

(Här kommer ett äldre par som vill säga hej och ta ett kort med Gunnar. Mannen berättar att de träffats förut, och att han är ifrån Kiruna och kände Gunnars pappa. Gunnar svarar ömsint “Ja det gjorde du!”, varpå kvinnan berättar att hon kände hans mamma. En liten värld, minsann…)

Musikerna fick stående ovationer

Foto: Alexander N.W

Hur tycker de andra musikerna att det har varit att jobba med den klassiska orgeln?
– De har tyckt att det har varit en utmaning, såklart. En utmaning för alla, på olika sätt, eftersom orgeln har sån dynamik, så ibland ska det verkligen vara svagt, och ibland så är det rockmusiknivå liksom. Och jag anpassar mig till basisten, till exempel, och gör ju lite mindre pedal, men ibland så spelar vi ju unisona, snabba pedalskalor. Det märkte du?

Jomen det gjorde jag, jag satt ju och höll lite koll på vad du gjorde för kopplingar och så, vad du höll på med för något.
– Haha, ja just det!

Och jag tycker det är kul att se den här dynamiken som ni har tillsammans, och höra att den finns där på riktigt. 
– Jamen vad kul, vad kul…

Hur kom det fram, det här?
– Alltså, såhär är det ju, den musik som jag gör själv har ju under de senaste tjugo åren plockat influenser från både symfonisk rock, hårdrock och metal. Så har jag ju haft två soloprojekt, det senaste spelades in i katedralen i Monaco och hette just “Metal Angel”. Min musik har alltid dragits åt det där hållet, så det är helt naturligt att förena den med rockmusiker, och underbart att få göra min musik med dem, för det är så jag tänker när jag gör musik, jag tänker ju rock.

Och repertoaren var gemensam för er allihopa? 
– Ja precis, eller det var jag som fick lära mig, de kunde ju redan mycket. Men det var himla kul!

Sedan beger jag mig bakom kulisserna till musikernas samlingsrum, där jag får till ett fotografi och ytterligare samtal med Marcus och Joacim.

Hur var det att jobba tillsammans med en organist?
– Han är ju inte helt enkel va, inte som de andra killarna i klassen, svarar Marcus och Joacim stämmer snabbt in den skämtsamma tonen:
– Jag menar, jag hatar det ju inte!

Ett skratt utbrister runt bordet där vi slagit oss ner för intervjun.

Jag själv spelar ju orgel och har det perspektivet när jag lyssnar, och jag kan ju inte låta bli att tänka att i rock överlag så finns ju exempelvis Hammondorglar, men detta är ju en klassisk orgel. Hur är det att få ihop samarbetet med en organist i det här sammanhanget?
– Vi pratade lite om det när vi kom av scenen här just nu, att de hårda låtarna, de funkar i det här formatet, svarar Joacim. För man får bara vässa de här vassa kanterna litegrann och ta ner alltihopa, medan de lugna låtarna från Gunnars sida, de kan vi lyfta upp lite och få lite mer attityd i, och hitta en bra balans på allting. För jag tror det som skrämde Gunnar mest och som skrämde oss mest, det var volymen. Att han bara “OH, sänk!” och vi bara “OH, höj!”. Vi är vana vid att det ska kännas, men då blir det ju lite konstigt för Gunnar som sitter däruppe och det blir som ett tumble-weed av bas.
– Jo jag fick all bas där jag satt, instämmer Gunnar.
– Vi fick kompromissa mycket och försöka hitta en bra lösning på det, fortsätter Joacim. Men det är ju det det hela handlar om också.
– Vi blir skrämda av låg volym… skojar Marcus och Joacim inflikar:
– Det bästa citatet från konserten är ju “Jag hör inte vad du säger, du pratar ju för högt!” (som Gunnar sa till Joacim under ett mellansnack)

Som organist har man ju alla dessa olika register som man kan anpassa och välja vilka instrument man vill ha, kände ni någon gång att ni behövde anpassa er på så vis med att välja ljud?
– Näe jag är ju bara sångare jag, så jag sjunger ju bara, säger Joacim, medan Marcus besvarar frågan med något som får Gunnar att höja ögonbrynen:
– Alltså jag kan säga, jag spelar på en tiondel av min vanliga volym.
– Är det sant…?? säger Gunnar häpet.
– Ja, jag spelar så otroligt tyst, i min värld. Så, det är svårt. Men det är väldigt fantastiskt att spela den här grejen, så det är ju värt, och vi kommer ju hitta varann mer och mer, det här är ju en ny grej, det finns inget facit. Det är ingen som har gjort det här förut. Så det gäller ju att hitta, och då är det fantastiskt, orgeln är ju ett så otroligt instrument, så häftigt.
– Det har gjorts orgel och rockorkester, det är inget nytt i och för sig, men då har de inte tänkt på att micka upp orgeln, så det låter som en synth i bakgrunden, i TUTTI… säger Gunnar innan han blir avbruten av Marcus:
– Och det är ju så vi har tänkt att det INTE ska vara, utan vi vill hitta dynamiken.

Rökmaskiner, pyroteknik och effektfull scenbelysning var ett genomgående tema i Metal Pipes.

Foto: Alexander N.W

Var det någonstans nervöst för hur instrumenten skulle samarbeta?
– Nejmen alltså man är ju noggrann, och om jag bara får tala för mig själv så älskar jag ju dynamiken, jag älskar klassisk musik och orgel och jag älskar att gå in i dynamiken, säger Marcus. Så det dynamiska är ju ett av spänningsmomenten för mig som gör att jag tycker att det blir väldigt spännande. Men bara för det så är det ju inte lätt. Man får ju jobba. Men det är ju roligt, Ritchie Blackmore och de där snubbarna är ju mina hjältar, och de kunde ju helt plötsligt plocka ner jättetyst på gitarr. Och sen så: BAH! kommer det.

Han får medhåll av Joacim.
– Det är kanske det rockbanden har tappat lite idag, att lyssna på varandra, att alla får ta plats och så bara “okej vad händer nu” och så bara “okej nu höjer vi”. Att det finns den här kontakten hela tiden.

För det både såg ut och lät som att det var ett fantastiskt samspel mellan er, och jag gissar att ni kände att det var så?
– Det är live! utbrister Joacim och slår näven i bordet. Det är hundra procent äkta. Det är ju det som är grejen också, man känner ju när det inte är statiskt, om man börjar i en viss BPM och sen går det upp lite och så ner lite, det är ju det som får folk att röra på sig.

Det här var ju för övrigt min första rockkonsert, och jag tycker det var så roligt att få, jag vet inte hur man ska säga… en ganska skön ingång. Jag säger inte att jag håller mig undan rockmusik, men det var ändå någonting tröstande med att det finns en orgel där, så ifall jag skulle tycka att “jag förstår inte gitarren” eller så, så kan jag titta på orgeln och känna lite “mamma!” ungefär…

Min beskrivning av upplevelsen får de tre herrarna att skratta.

– Hörni, det här är en orgelnörd! utbrister Gunnar.
– Underbart!
– Ja gud vad kul!
– “Åh titta, ett rockband” imiterar Joacim och ännu mer skratt utlöses.

Nejmen, och sen tittar man och lyssnar på vad Gunnar gör och sen börjar man titta på vad Marcus gör med gitarren, och så gradvis kommer man in i helheten. Det tyckte jag var otroligt… 
– Men det roliga är, jag skulle bara vilja flika in att med gitarren så blir det ju lite mer träigt och organiskt och mer old school, så då kan man ju möta Gunnars ljud så att det inte blir för modernt, säger Marcus. En modern metal-gura är ju på ett annat sätt, de här instrumenten som jag använder har ju lite mer träighet som möter dig. Men det är jätteroligt att du säger så, för då blir jag jätteglad och känner att man lyckats lite med det man tänker.

Min pappa spelade väldigt ofta “The Messiah will come again” av och med Gary Moore i bilen, och är det någon slags relation som jag har till elgitarren överlag så är det genom den. Jag var kanske 3-4 år och kunde säga till pappa att “gitarren gråter”. Det var väl förresten Moore som hade skrivit “The Loner” som ni spelade?
– Jomen det är ju en gammal klassiker, svarar Marcus. När vi skulle välja låtar skulle vi välja dem som har betytt något för oss. Det är ju därför Yngwie kommer med också. Så det finns ju en sån aspekt också, och därför är det roligt att du tar upp det. Det här är ju också en liten hommáge, vi spelar ju Europe och John Norum, som var min idol, och jag tycker fortfarande han är fantastisk, men det är ju en hommáge, till Judas Priest exempelvis…

Joacim bryter in:
– Det är kul att lyfta fram låtar som kanske folk inte har gillat i sin ursprungliga form. Jag tycker att “Mr Crowley” helt plötsligt har blivit en av mina favoritlåtar. Från att ha varit en parentes i mitt liv innan, nu älskar jag den!

Han får medhåll av sina medmusiker och fortsätter:
– För vi har gjort på ett… på vårat sätt. Och sen det svåra med Gunnar var ju när han bara kastade fram låtar som “A Whiter Shade of Pale” och man bara “nämen vad ÄR det här…?!” och jag lyssnar och bara “men herregud…”. Jag är ju van vid att det ska vara på ett sätt. Så det var en utmaning för mig, men när jag väl hade lärt mig låten, jamen då förstod jag ju låten. Och jag tycker det är en otroligt bra låt! Det är ju för mig den roligaste låten att göra, den är så out of my comfort zone.

Gunnar ger därefter sitt perspektiv på processen med att välja låtar:
– Och när Joacim kom med en del låtar först, då tänkte jag “Nejmen shit, det här är ju liksom bredbent after-ski-rocklåtar. Kan vi hitta några andra kanske?” Och han blev jätteledsen, stackarn. Men sen tänkte jag “men vänta nu här, jag kan ju tänka såhär och såhär… (Gunnar börjar nynna olika rytmer och slag). Franska modeller liksom, till det, och så blir de helt underbara!

Joacim tar vid:
– Alltså öppningen som vi gör är ju jättestark, med “Mr Crowley” och “Living after Midnight”. Sen tror jag det var i “Long Live Rock ’n Roll” när publiken började ställa sig upp, för de kände igen riffet! Och då blev jag så inne i det hela så jag glömde bort vad det var för låt, så jag sjöng ju refrängen medan de andra var inne på vers! Så fortsatte jag att köra refrängen och sen bara “näe… nu är det fel”!

Musikerna minns och skrattar. Joacim fortsätter:
– Jag var så inne i det när de ställde sig upp alltså, och jag fick ögonkontakt med någon och såg i hans ögon att han hade så kul! Och jag pekade på honom och bara “nu kör vi”!

Jag frågade Gunnar här innan om han var nöjd med dagens konsert, men jag gissar att ni två också är väldigt nöjda?
– Det finns saker vi kan förbättra, absolut. Men, med tanke på att det var premiär och att vi ju hade repat med en liten keyboard innan, så… näe jag är sjukt stolt över det vi har åstadkommit, säger Joacim.

Han får snabbt medhåll av Marcus som också passar på att berömma publiken:
– Ja jag med. Det är verkligen superroligt, och otroligt roligt att se en publik som både kan lyssna på hårdrocksgrejerna, och sen kan vi köra lite mer soft instrumental, kanske lite mer utmanande musikaliskt stycke. Och så är de med, och tycker det är fantastiskt, det var en så fin publik! Det är ju precis en sån här publik som man drömmer om. Jag har inte ens orkat drömma att det skulle vara så här bra.

Så börjar man bara höra basunerna morra däruppe…
– Ja just det! skrattar Gunnar.
– Men vad var det som hände, vad var det som började yla? frågar Joacim.

Var inte det en trumpet?
– Jo, och sen la den av helt plötsligt utan insats, säger Gunnar.

För jag tänkte att det här var något extranummer, men det var bara att den fastnade? 
– Ja, och sen lagade den sig själv, det var ju lite scary… Jag försökte att orgelbyggaren skulle komma in och fixa, men sen fixade den sig själv. Det var lite scary, faktiskt. – Ja det var det, instämmer Joacim.

Det ska sägas att det skötte ni ju alla med fantastisk grace, när jag förstod att det inte var planerat. Och mikrofonen lät ju inte när du försökte få upp orgelbyggaren, men konserten fastnade ju inte utan flöt ju bara på… 
– Jamen det var också tack vare att den slutade i tid, säger Joacim. Hade det hållit på i ett par minuter till, då blir det jobbigt. Jag kan inte stå där och babbla för länge heller.

Och ni vill inte byta tonart så allting anpassar sig till trumpeten?
– Blir säkert en höjning då, av allt…! skrattar Joacim.

De nöjda musikerna samlade för en bild utanför Stora Salen där världspremiären av Metal Pipes precis ägt rum. Från vänster: Andreas Passmark, Gunnar Idenstam, Joacim Cans, Jonas Sjöblom och Marcus Jidell.

Nejmen, jag tror nu att jag har tillräckligt med material, så jag får lov att tacka så mycket till er tre för detta fina samtal, och även tacka de två som behövde gå iväg för en fantastiskt fin konsert ikväll. Och för att ha fått mig att faktiskt gå hem och känna att jag borde utforska och se efter vad som finns därute i rockvärlden. 
– Jomen det kanske kan vara en sån sak som får ihop folk, svarar Marcus eftertänksamt, att om man gillar rock så börjar man förstå att orgeln är ett fantastiskt instrument, och tvärtom.
– Och de jublade ju när jag visade upp orgeln vid applådtacket, säger Gunnar.
– Det är ju så fint, säger Marcus, för då är vi ju i denna polariserade värld och möts.

Som Hans-Ola Ericsson sade när orgeln skulle invigas: Detta är ju ett instrument för dåtidens, nutidens och den ännu inte hörda musiken, och den här konserten blir ju en fantastisk representant för den idén. 
– Ja, vi satte orgeln på prov! Och den… tutade lite… säger Joacim och utbrister i ett smittande skratt innan han även börjar härma tutljudet:
– “Hur mår du?” “MÄÄÄÄÄÄP”

Marcus står näst på tur för att härma orgeln:
– “VAD håller ni PÅ MED?!”

Varpå Gunnar avslutar med de bevingade orden:
– Då vet man ju att det är live!