Alexanderlund – EP

ALEXANDERLUND eller enalexanderlund som han kallar sig på Insta är en gitarrvirtous som brukar kuska runt i riket med Vilma Flood, stötta Jämtlands drottning Lovisa Holten eller spela med sitt band Lumberjacks som jag skrivit om här tidigare. När Johan Airijoki spelade i Östersund senast så var Alexander ett givet val i hans egen lilla talangjakt där han plockar upp lokala artister till scenen på de orter han spelar.

Nu har Alexander släppt en EP i eget namn. Den bär namnet EP, vilket ju är talande på sätt och vis. Men jag har börjat kalla den för EP´n. I bestämd form. För det här är en storslagen skiva. Den är värd det lite kaxigare namnet tycker jag.

Den innehåller fem låtar som alla står på egna ben. Hela plattan tar, kräver och använder sig av rymd. Den fylls av akustisk gitarr, en steel som svävar ut stämningsfullt, och kanske något annat stränginstrument ibland. Inga trummor. Ingen bas. Musikaliskt så landar det någonstans mellan visa och songwriter. Algoritmerna ger mig H.Self varje gång EP´n tar slut. Då har ni den stora bilden klar.

Något som är roligt är att Alexander litar på sin röst och vågar låta den hålla ut på toner. Han har inte alls brått utan låter sången ta den tid den behöver. Tillsammans med de mjuka böljande melodierna skapas ett varmt landskap där det är ljuvligt att få vara.

Men det som står ut är Alexanders texter som är både tankeväckande och finurliga. De tar sin avsats i vardagens dilemman med blod och snusfläckar men vandrar vidare till livets stora frågor. Som till exempel låten 57350 tum, vilket är storleken på låtens lägenhet. Jag (som gärna sjunger barnvisor för mina barn) associerar den till George Reidels allra finaste sång; Fattig bonddräng:

“Kanske i slutet av allt finns det ro för den som gav allting och ingenting alls
Jag hoppas att tanken min blir sann
Att jag får ge tillbaka lite grann”
(57350 tum)

Börja om landar läskigt nära mitt eget liv. När livet trummar på och ekorrhjulet bara snurrar fortare och fortare och jag undrar om det verkligen är det här som är grejen. När både vila och något ”annat” känns som ouppnåeliga mål.

“Längtar så smått efter mer eller mindre
Tillvaro utan besvär
Får jag va med vore det väl en ynnest
Kanske för mycket begärt
Finns det nåt annat – var inte så säker
Det sägs att det här är det där
Som alla vi söker men aldrig ska finna
För sökandet står i vår väg”
(Börja om)

Jag vill inte förstöra din upplevelse av lyssnandet på EP´n med mina tankar utan bara ge dig en liten glimt av vad du har framför dig. Jag antar att vi alla kan tolka in och associera sångerna på våra helt egna sätt och på så vis blir vår upplevelse av konsten också individuell. Jag vill inte stå i vägen för det.

Men nu när höstmörkret sänker sig, lova mig att du ger dig själv 17 minuter om dagen den kommande veckan, hitta en lugn plats och låt skivan ta dig med på en resa som är både tänkvärd och varm som en kopp the med en filt över benen. Du är värd det.