Linn och Skuggorna – Levande Motiv EP

Linn och Skuggorna har de senaste åren varit något av ett husband på Lule Hardcores slitna lokal på Porsön. Jag har nog sett dem 4-5 gånger. Deras melankoliska och syrliga gitarrpop är väldigt fin live men det ger en extra dimension att få lyssna på musiken i hörlurar i sin ensamhet, i och med denna 4-spårs EP.

Musiken får mig att känna samma stygn av vemod och upproriskhet som när jag var 17 år och gick genom Luleås bakgator bort mot isbrytarna och Svartöstans gamla hamn med kassettbandet fullt av Violent Femmes, Smiths och Joy Division.

Linn & Skuggorna är popmusik som gör något bitterljuvt vackert av längtan, längtan fläckad av avund och bitterhet, vilket speglas i skorrande basslingor, återhållet distade gitarriff och Linns utdragna vokaler som svävar upp och ner från falsett. Linn har en säregen röst i likhet med Luleås andra stora pop-poet, Mattias Alkberg. Hennes röst har en skärande, knarrande karaktär, inte konventionellt vacker men fylld av karaktär som därigenom blir vacker genom sitt helhjärtade uttryck.

Låttexterna är ordrika och musiken är lika mångtydig – ett rikt vemod fullt av självtvivel och ifrågasättande. Det känslomässiga kaoset i Kafka går från intensitet till intensitet – från lamslagenhet till sviket våld, på ett sätt som påminner om min husgud Kristin Hersh.

Linn & Skuggorna spelar återhållet snarare än mjukt – en intim sfär bildas av musiken som svarar på känslostormarna i musiken, i Kafka är det ett inre irrationellt våld mot omgivningen och självet som gör uppror mot den städade medelklassdomesteciteten i “gustavianska stolar” och julpynt. Kinder rivs blodiga. Låtarna Kniven och Kafka är det mörkaste jag hört av Linn och Skuggorna hittills. Den förstnämnda ett klaustrofobiskt kammardrama mellan två sargade människor som söker bekräftelse och ett skäl för sin existens:

(…)
“Du har lagt av med värre laster
Kanske levt utan motiv
Klättra upp på tronen
Slickar kinden i mani
Kom ta ett dopp i min levande dröm
Vill se hur länge du kan hålla andan
Sen blev jag häpen när jag förstod att du inte skulle vrida kniven
Den har suttit naglad så många år att jag faktiskt börjar ty mig till den
Om samvetet är din gud får jag väl upphöjas av nåt annat
(…)
Om kärlek inte är sjukt
Är jag då uppfylld av nåt annat
Jag tror jag är ett litet djur utan nån Gud
Det gör det samma
Vill ha ett levande motiv”

Det metaforiska våldet som en sorts dysfunktionell kärlekshandling för att skapa klarhet i det inre kaoset, samtidigt en sorts envig mellan två sårade om vems lidande som kräver vård först (“klättra upp på tronen//kom ta ett dopp i min levande dröm/vill se hur länge du kan hålla andan”).

Inledande Furupark med sina Byrdsiga gitarrer och stadiga takt är en låt om en jagsvag karaktärs fåfänga försök att fånga någon sorts livsgnista att imponera på omvärlden med.

“En vissen längtan
Det är väl som du sa
Jag vet inte efter vad
Men det gick förlorat även idag
Även idag

Så jag står och värjer mig
Tummar på sanningen
Sånt jag gör jävligt bra
Men du ska inte ge nåt mer
Finns inget borde
Jag ska inte stänga av
Har fått en ny chans att gå rakt
Det är min ensak om jag når till ett krön
Och inte håller vad jag lovat
När jag springer runt och jagar nånting
Som jag inte vill ha”

Elgitarren tjuter korta toner av svidande längtan eller ånger på sista takten medan refrängens sista textrader omärkligt förändras:
“Även idag
Är en ny dag
Vad är det nu då?
Han sa
Vad är det nu då?”

Levande Motiv är sällsynt magnifik popmusik som i en rättvis värld borde göra Linn och Skuggorna till en generation ångestridna ungdomars hjärtemusik. Musikens följsamma pendlande mellan folky gitarrpop och skärande rytmiskt tät postpunk är också en triumf. Glöm alla provinsiella etiketter, Linn och Skuggorna är ett av Sveriges bästa band.