Intervju

Linn och Skuggorna formulerar det som gör ont

“Du behöver inte blotta detaljerna, bara fånga känslan och leka med den. Att hitta den rätta metaforen känns ibland nästan euforiskt.”

Linn och Skuggorna har förgyllt Luleås musikscen de senaste åren med sin vemodiga, kantiga indiepop. EP:n Levande Motiv (Showbizbaby, 2025) var manna från himlen för oss som gillar melodisk men malande, vindlande och syrligt självironisk gitarrpop. 14 november spelar bandet på Verket i Umeå tillsammans med Sympathy Season från Sundsvall och lokala akten Skinny Boys From Sweden.

I höstas gjorde jag en kort intervju med bandet över mail för att få en liten inblick i deras historia.

Hur träffades ni i bandet? Man får känslan att Linn satt och skrev låtar för sig själv och så byggdes bandet upp medlem för medlem?

Mimmi: – Precis så.

Linn: – Ungefär så! Joel träffade jag första gången på någon studiefrämjandet-spelning under Örnäsdagen för kanske, 8 år sedan? Vi spelade varsitt set på en liten scen framför några, främst pensionärer. I mitt minne slog han sönder sin gitarr under den spelningen, men enligt Joel har det inte hänt. Så det var väl kanske mer att hans aura kändes sådär megarockig. Vi har snicksnackat om att göra musik ihop några gånger under åren men aldrig tagit oss förbi bandnamns-stadiet.

Mimmi och jag är också vänner sedan innan. Vi träffades i skateparken för ca 6 år sedan. När jag såg Mimmi spela trummor och skriksjunga i sitt punkband Fienden så väcktes en dröm om att få ha henne på trummor. Men jag tänkte att hon säkert inte ville spela mina blödiga poplåtar. Jag och Joel spelade tillsammans in en demo av låten Furupark i mitt kök där Joel kom på den ljuvliga gitarrslinga som enligt mig gjorde låten bra. I samband med det frågade jag om han ville kompa mig på scen någon gång. Han sa “självklart”. Senare skrev jag till Mimmi och frågade om hon kunde tänkas vara med på trummor. Hon var positiv, men sa att hon hellre ville spela bas! (Ett instrument jag då ännu inte förstod vikten av)

När jag hade slut på musikaliska vänner att värva så gjorde jag ett inlägg i någon facebookgrupp “Jag söker en minst hyfsad trummis som vill spela med mig och mina vänner Mimmi och Joel”

Bumbi (stans bästa trummis) hörde av sig samma dag och repade med oss samma kväll. Hon var solklar på en gång.

Det känns som att era låtar ofta handlar om brist och längtan – personliga brister, destruktiva relationer, brister i tilliten till omvärlden och verkligheten. Hur ser era egen historia ut med psykisk ohälsa och vad får ni ut av att ta upp såna ämnen i låtar?

Linn: – Träffsäker analys, men skulle vi gå igenom vår sammansatta historia av psykisk ohälsa skulle nog denna intervju behöva bli en roman. Men det sagt så är det oerhört skönt att formulera vad som gör ont och få ur sig det. Om det kan bli något vackert som en tavla eller låt så blir det en omedelbar belöning samtidigt som man känner sig tömd på det onda. Särskilt sånt man inte känner för att prata om. Du behöver inte blotta detaljerna, bara fånga känslan och leka med den. Att hitta den rätta metaforen känns ibland nästan euforiskt.

…där tillbringade jag säkert 10 000 timmar med att skriva deppig poesi och dricka powerking som tonåring.

Indiepop/rock har en ganska lång historia av att ta itu med skörhet och mörka känslor som bitterhet, sorg och ångest, från Throwing Muses till Morrissey och Broder Daniel. Har ni några influenser/idoler när det gäller sorgsen popmusik?

Linn: – Ja, de är många. Mitski är den första som ploppar upp i mitt huvud. Hennes skiva Be the Cowboy är superb. Låtarna kanske inte alla verkar så sorgsna, men dom är det. Jag gillar när artister kan visa desperation och vara lite patetiska. Fiona Apple är en annan som tröstat och inspirerat mycket. Alkbergs sorgsnaste bangers har gått varma i lurarna. Och Mats Wikströms soloalbum!

Joel: – Jag har nog aldrig lärt mig vad pop är… Men en av konserterna som förändrade mitt liv var när jag och Linn såg Pascal på Kulturens Hus [i Luleå]. Så jag tänker att det kanske var ett vettigt svar.

Linn: – Ja det var ett mycket vettigt svar. Topp 3 bästa konsertupplevelsen. Jag säger också Pascal. Jag sa Pascal först!

Mimmi: – Bear Quartet och Alkberg, såklart. (Anarkist är det bästa albumet som någonsin gjorts på svenska). Sen är väl jag kanske mer influerad av post-punk än sorgsen pop. Fugazi, Joy Division och The Cure för att nämna några.

Bumbi: – Jag är osäker på om jag lyssnar på sorgsen popmusik. Sorgsen rockmusik har jag hört massor av.

Vilka är bästa platserna att känna sig deppig på i Luleå? Jag skulle rösta på gamla hamnen där isbrytarna står och sen bort till Svartöstan med industriella området runt SSAB/Lövskatan.

Joel: – Mitt golv.

Linn: – Jag håller med dig Jonas, särskilt området mellan isbrytarna och nuvarande Kulturstationen, där tillbringade jag säkert 10 000 timmar med att skriva deppig poesi och dricka powerking som tonåring. Då stod också en massa gamla öppna tågvagnar där som man kunde sitta i regniga sommarkvällar och känna sig extremt svår. Idag är det oftast någon parkbänk runt Örnäset centrum som får ta deppen när den kommer.

Bumbi: – På jobbet, för där blir jag glad igen

Mimmi: – Jag tycker man kan passa på att ta några deppiga promenader runt Skurholmsfjärden nu innan dom river Malmuddsviadukten.

Hur bygger ni upp låtarna? Jag får intrycket att mycket handlar om att text och musik ska komplettera och ge stämning åt varandra.

Joel: – Linn kommer med låtarna och tillsammans brukar vi hitta musiken. Jag gillar att spela lobotomerat, hitta något litet och enkelt som funkar… Sen är det ju alltid kul att kunna göra något skumt ljud som “skrän, pling, POW” ibland när det passar in.

Bumbi: – Jag siktar på den saken i trumsetet som låter bäst på det aktuella stället.

Mimmi: – Jag står mest bredvid och ser snygg ut.

Linn: – Ingen aning.

Önskan är väl att få tummen ur och fortsätta jobba på skivan, alternativt byta riktning och bli en fri teatergrupp.

Hur tycker ni Luleås musikscen mår för tillfället? Det känns som det hände mycket på Lule Hardcore senaste åren med mer stoner rock och lite mer indiepop bredvid de gamla punkrävarna men nu känns det som det ebbat ut litegrann och är lite tuffare med föryngringen?

Mimmi: – Det finns många yngre band på g som är asgrymma. Tänker på Plusandra och Bältros till exempel. Jag har stor tilltro till framtiden!

Joel: – Det Mimmi sa.

Linn: – Det Joel sa.

Vad gör ni förutom att spela i bandet? En av er är väl konstnär?

Mimmi: – Vi är alla konstnärliga, men ja, jag pluggar konst på Sunderbyn och har just blivit gård- och skogsägare i Tornedalen. Så det är väl det jag sysslar mest med.

Joel: – Annat än att spela musik så gillar jag väl att tänka på musik eller abstrakta ting som det där med “ingenting”.

Linn: – Jag tjänar till brödfödan som stödassistent på en gruppbostad, sedan alltid ungefär. Sedan tycker jag mycket om att sitta/ligga på olika möbler eller på min sambo, samt ta många turer fram och tillbaka till kyl och skafferi.

Bumbi: – Jag spelar i andra band och dödar tid online

Vad har ni för planer för Linn & Skuggorna framöver?

Linn: – Önskan är väl att få tummen ur och fortsätta jobba på skivan, alternativt byta riktning och bli en fri teatergrupp.

Joel: – Jag tycker att vi borde starta en sekt med mycket byråkrati och mellanchefer… De flesta sekter försöker ju sälja något fint men är elaka så vi kan ju sälja något fult men vara snälla.

Linn: – Det är väl typ det vi redan gör?

Mimmi: – Hade ju varit kul att faktiskt spela musik inför folk också. Eller?

Linn: – Jaa, joo, de såklart också. Vore fint att få beta av Göteborg och Malmö. Sen kanske Överkalix och Gällivare.

Mimmi: – …Kiruna, Pajala, Övertorneå. Kanske arra en mini-festival i Rantajärvi?

Linn: – Hell yeah!

Linn och Skuggorna

Instagram  |  Spotify