Hök – Dagdröm/Mardröm

Skellefteås mesta indieband Hök släppte tidigare i år sitt debutalbum på LP och streaming efter fem år av singelsläpp.

Omslaget till Dagdröm/Mardröm föreställer en fluffig, fyllig fladdermus i effektfullt lila med giftigt gröna detaljer mot en helsvart bakgrund. En söt men samtidigt aggressiv varelse med vidöppen mun och de små huggtänderna väl synliga. Musiken är också semi-gotisk, melodisk indiepop, långsam och atmosfärisk. Vissa kallar det shoegaze men det kallar jag historierevisionism. På den Kent-minnande Mun mot Mun är det som mest klassiskt distade gitarrer som i Saker Man Ser, inte psykedeliska svallvågor av flera lager distortion som My Bloody Valentine, vilket väl ändå är guldstandarden för riktig shoegaze. Men jag läser mig till att Hök gillar Slowdive och det kan man ju höra i deras mjuka svarta spiraler av lätt melankoli.

Inte för att frånvaron av shoegaze-kross fråntar Höks musik något av sin majestät. Deras hållning verkar snarare vara en enkel, nästan minimalistisk musik med enkla slingor och trumkomp. Gitarrer som ljuskronor invävda med glimrande spindelväv, gnistrande syntar som guldglimmet på en sandig älvbotten, som i den techno-aktiga bryggan på Jag har gjort det igen.

De två inledande spåren, den tidigare singeln Böcker samt Celler är de mest omedelbara hittarna på albumet. Böcker har en ömsint malande gitarrslinga som låter en hel del The Cure, under vilket gnisslande gitarrharmonier vecklar ut sig mot himlen samtidigt som de luftiga trummorna driver på i en monoton rytm. Bra bilåkarmusik.

Celler är oerhört clean producerat, ett Giorgio Moroder-aktigt driv – italo discons melankoliska baksida/palmernas skuggsida – sångerskan får mig att tänka på gamla svenska italo-hjälten Sally Shapiro. Gitarrerna låter stiliga med sin ganska veka dist och hela låten svävar på mörka moln av reverb.

I den rockiga Mardrömmar sjunger den manliga sångaren i gruppen och det tycker jag de kan skippa helt – den kvinnliga sångerskan har en mycket mer förhäxande ton, som en Lisa Ekdahl eller en mindre deprimerad Stina Nordenstam.

Röjigast på albumet är den tidigare nämnda Mun Mot Mun med vackert dissonant stämsång och Smashing Pumpkins-aktiga riff.

I början tyckte jag Hök var lite tråkiga, att allt lät lite väl duktigt och polerat. Men karaktären visar sig efter en stunds lyssning. Man kanske snarare ska se deras polerade sound som stilistisk återhållsamhet.

Men duktigheten är ett problem jag tycker mycket nutida indie har – att det blivit någon sorts ängslig medelklassmusik för strebers som vill ha spelningar genom att spela lagom mysig och tillrättalagd musik för yogastudios och hipsterbagerier, trots att deras förmåga att leva på musiken väl är mindre än någonsin – indien dog väl med Embassy runt 2004 och det har väl knappast kommit nåt spännande ur den scenen sen dess? Folk lärde sig fel saker av Jens Lekman och trodde att det skulle handla om romantik men man måste också ha med den giftiga ironin, annars blir det ju bara easy listening av skiten.

På de avslutande spåren DREAMS och Hammock Highway drar Höks sound iväg mot folkigt plockade gitarrer och nynnade harmonier, som passar oväntat bra ihop med det tidigare rockigare soundet.

Allt som allt ett mycket fint album som svävar över Skellefteås åkermarker bort mot Twin Peaks forsande fall och mörka skogar.