Del II: Markus Ernehed – ”Själva hantverket är grovjobbet”

Markus Ernehed är en musikalisk ekvilibrist som hanterar i stort sett alla instrument men kanske är det med saxofonen vi sett honom oftast. Här senast bakom Johan Airijoki under hans senaste norrlandsrunda. Även hans musikaliska palett är bred där allt mellan jazz, reggae och country ryms.

I mars i fjol släppte han sin EP Don´t worry son, it´ll be ok och den slog undan fötterna för mig. Ett sånt där ögonblick som gör att man kommer ihåg exakt var man befann sig när man hörde skivan för första gången. Den är så avskalad och naken att det känns som att man sitter i Markus vardagsrum och att vi har ögonkontakt under sångerna och det nästan blir svårt att andas. Gåshud. Jag tänker att hur i h-te är inte Markus Ernehed ett känt namn hos alla oss som också gillar tidiga Bon Iver och Daniel Norgren! Lyssna bara på saxofonen och pianot i Storm coming. Skivan byggs upp med små medel där ibland pianot är drivande och ibland gitarren – och så givetvis saxofonen då. Men framför allt är det låtarna. Gör er själva en tjänst och gå in och lyssna på den här EP:n.

Jag ber Markus berätta lite om sin bakgrund och om sina tankar om livet som musiker i Norrland.

Berätta lite om din bakgrund och din musikaliska resa. Du spelar typ alla instrument som finns och genre-mässigt så rör du dig fritt. Hur har du tagit dig hit?
– Min musikaliska bakgrund kommer från ett hem där musik alltid varit närvarande. Min pappa spelar piano och tack vare honom har jag lyssnat på jazz och blues så länge jag kan minnas. Saxofonen har också varit en konstant i livet då min kusin, som i mina ögon redan var vuxen när jag barn, Jens Comén (bl.a. Hoven Droven, reds. anmärkning), spelar sax. Så viljan att spela saxofon har jag alltid haft. Började med blockflöjt när jag var nio men så fort jag fick börja spela sax i kulturskolan så bytte jag. Sedan dess har den hängt med. Genrer har aldrig spelat så stor roll, jag har tyckt om musik oavsett. Jazzen har också gett en ganska bred grund som går att applicera i väldigt många olika sammanhang. Tack var det känner mig ganska hemma i genrers som för utomstående kanske ter sig väldigt olika.

– Vägen till där jag är idag har gått via alltifrån folkhögskolor, musikhögskola, coverband på finlandsfärja, nyårsrevyer, otaliga bröllopsgig och afterskier via ABBA-tributeband i USA osv. Jag började tidigt att tjäna pengar på att spela vilket gjorde att jag aldrig riktigt haft något ”band” på så vis. Jag har hoppat på alla möjliga jobb på olika instrument, ibland med mer framgång och ibland med mindre, men det har verkligen gett mycket för mig som instrumentalist. Har nog lärt mig minst lika mycket medans jag arbetat som musiker som jag gjort i ett övningsrum på en skola. Smed blir man medans man smider. Jag tänker att alla olika erfarenheter har gett mig något som jag kan koka ner till det som kanske är mitt eget uttryck idag, i min egen musik.”

I låten Hard work som du skrev i konstellationen Markus Ernehed & Fredrik Björns tar du upp svårigheterna med allt det som krävs av en artist idag med tanke på allt utanför själva musikskapandet. Vill du utveckla dina tankar kring det?
– På många sätt så talar den låten ganska ofiltrerat om hur jag tänker på det. Upprinnelsen var en mailkonversation jag hade med en kvinna på ett skivbolag angående ett tidigare släpp som jag och Fredrik hade gjort. Hon tyckte det var superfint men innan det var intressant för dom att jobba med oss var vi tvungna att göra grovjobbet själva, dvs sociala medier, följare osv. Min invändning med låten är ju att själva hantverket är grovjobbet, lära sig spela, sjunga, skriva låtar osv.
Det där är rätt frustrerande, att så mycket fokus ska ligga på saker som inte har med själva skapandet att göra, för att nå ut med det man gör. Framför allt är det frustrerande för att jag är så ointresserad av det och därav dålig”.

– Men jag vet å andra sidan inte om det hade varit annorlunda förut, bara det att forumen/tillvägagångssätten hade varit andra. Musikhistorien är ju full av fantastiska musiker som aldrig fått nån större uppmärksamhet. Det har alltid varit till fördel att vara en excentriker och till viss del business-minded om man velat nå en större publik.

När jag hör Markus berätta om sin resa så tänker jag att alla resor kanske inte behöver landa i fame and fortune. Det kan ju vara så att i jakten på bekräftelse och framgång så gör man små avvikelser från sitt sanna jag och kanske anpassar sig för att passa in. Över tid kanske man gör något för någon annans skull och dribblar bort sig själv? Kan det vara så att den bästa konsten tillkommer när omgivningen är bortskalad och det bara är jag/vi och de kreativa krafterna kvar i rummet?

Du har i tidigare intervjuer pratat om hur du, när du var yngre, kopplade ihop prestation med egenvärde. När jag hör din EP ”Don´t worry son, it´ll be ok” så hör jag en konstnär som är nära sig själv – och resultatet är i mina öron bländande. Hur tänker du kring skapandeprocessen ur det perspektivet?
– Prestationsångesten har absolut blivit bättre med åldern och andra livsvillkor, den är inte borta men tar/ges mindre plats. Så länge jag sitter för mig själv och spelar in är det ett tryggt rum där jag kan hålla på bäst jag vill, om det sen utmynnar i något som jag vill dela med mig av till andra så kommer det en process av tveksamhet innan jag känner mig redo. Halvåret innan jag släppte Dont Worry-Epn så var den nästan det enda jag lyssnade på själv, för att komma fram till om det var bra nog att dela med sig av. Det är så klart både på gott och ont. Jag försökte lyssna igenom Aphex Twins samlade verk för länge sen vilket var typ 9gb mp3-filer. Där spretar nivån från fantastiska pianoverk som Avril 14th till outhärdliga låtar där det låter som att nån sitter och trycker på måfå på en billig casiosynt. Det är på ett sätt inspirerande, att vara så filterlös och bara släppa ifrån sig allt. På andra sidan skalan finns det dom som lägger ribban så högt att ingenting blir klart i slutändan. Jag försöker befinna mig någonstans däremellan.

Till sist. Vilka jämtländska musiker/artister tycker du rimligtvis borde vara kända namn hos oss musikälskare?
– Oj, den listan kan nog bli ganska lång. Jämtland och Östersund har varit ett fantastiskt ställe att få växa upp som ung musikant och det finns verkligen många som skulle förtjäna en större publik. Kape har jag lyssnat mycket på och inspirerats av till och från i 20 år, hans textförfattande kan vara helt outstanding. En av mina finare låtar, om jag får säga det själv, skrev jag på order från Kape.

– P-Danjelsa, jag begriper inte varför han inte har en given plats i ett nationellt reggaeforum, sanslöst bra live, bra på skiva, bra melodier, bra texter, bra producerat. Att Simon Sjöstedt, Della Ridge, inte är ett namn i svensk countrykontext är också skandal, så komplett med låtskriveri, gitarrspel, produktion. Paulina Fröling gör otroligt vackra låtar, Lovisa Holten likaså. Ellen Sundberg, Alexander Lund.

– En av mina första inspirationskällor när det kommer till americana var Former Beauty Queen, Jimmy Halvarsson, Johan Arveli och Johan Törnqvist. Provocerande kortlivat med tanke på hur bra låtar dom släppte i från sig. Jag sjöng en av deras låtar, The Old Road, på en revyfest på studioscenen en gång för länge sen. Ett tag senare fick jag höra från Mats Hurtig att en man som deltagit på festen blivit så berörd av låten att han avblåst försäljningen av släktgården som han hade rest hem för att genomföra och behållit gården. Det är en av de finare sakerna med musik som jag ofta glömmer bort – hur mycket det kan beröra folk. Listan kan som sagt göras oändlig men jag ger mig där.

När Johan Airijoki senast var i Östersund så plockade han även upp ovan nämnda Lovisa Holten på scenen under Fräckis. På Markus senaste singel Hard wind blowing från i höstas så medverkar Lovisa. Det är en fantastisk låt som berör livet som konstnär. Det är inte så jäkla lätt jämt. Ibland vill man bara ge bort gitarren. Nu är vi tacksamma att så inte blev fallet. För det är en ynnest att få lyssna till Markus Erneheds låtar. Och inom en snar framtid så kommer vi få höra en nyutgiven låt. Det ser jag fram emot.

I nästa del träffar vi Lovisa Holten där hon berättar lite om sig själv, både som musikskapare och arrangör.