Intervju

Jag fann Shangri-La i Västerbottens inland

“Vi vill ju fortsätta arbeta med kultur och vi vill ta ännu mer kultur hit så vi hoppas att Storumanborna är redo för det.”

Om du startar i Piteå och åker 25 mil rakt inåt landet så hamnar du till slut i Storuman. Antingen via E12:an eller via E45:an. Det är nämligen där de båda Europavägarna korsar varandra, och medan den ena slingrar sig vidare upp mot Tärnaby så jobbar sig den andra ner mot Östersund. Någon kilometer söder om centrum ligger orten Stensele och där finner du Kulturcaféet med det passande namnet Shangri-La.

I 21 år har Shangri-La legat som ett aningen dolt kulturellt paradis i Västerbottens inland, och ofta när jag nämner det för folk så märker jag att de har ingen aning om att det existerar. Kanske beror det på att Västerbotten, precis som Norrbotten, är väldigt fokuserat kring kusten och städerna där. Eller så beror det på att familjen Maximova/Johansson, som driver det, inte gör så mycket väsen av sig utan enträget fortsätter driva sitt ljuvliga kulturcafé och fokuserar mer på kvalité och känsla än på att bygga upp ett välkänt varumärke.

Oavsett så är det onekligen ett ställe som är lätt att bli nyfiken på och i höstas när jag hade vägarna förbi så passade jag på att sätta mig ner och ta en pratstund med Kristina, Andreas och dottern Emma som är de tre som är huvudansvariga för caféet.

Det är lördag och de sista kunderna från dagens café har precis lämnat lokalen. De två yngsta döttrarna Bella och Paulina städar undan i köket och Kristina dukar fram soppa med tillhörande fikabuffé. Familjens senaste tillskott, schweizerstövarvalpen Gunnhild kommer fram och hälsar.

Hur kommer man egentligen på tanken att starta upp ett kulturcafé i en liten ort i inlandet?

Från början så trodde många att man var tvungen att köpa konst för att få komma in och fika.

Andreas: – Kristina hade en konstutställning på Krokodil i Piteå och när vi var på väg därifrån sa hon “Någon gång när jag blir vuxen, då ska jag ha ett eget kulturcafé.” Ungefär ett halvår efter den utställningen fick vi erbjudandet att köpa den här fastigheten som vi har nu. Det hade redan namnet Shangri-La i folkmun så vi ändrade inte namnet. Det var en gammal god vän till oss som hette Håkan Björk som hade en idé om att han skulle starta ett café i det här huset med människor som på ett eller annat sätt hade hamnat lite på avigsidan i samhället, som inte var som alla andra så att säga. Han jobbade mycket med folkhögskolan och deras särskilda utbildningar de hade där. Då hade han tänkt att det här huset skulle kunna vara som ett Shangri-La där alla människor kunde känna sig lika värda och älskade för dem de var. Det var hans grundtanke så arbetsnamnet blev Shangri-La, eller “Shangan”.

Nu blev det aldrig något av hans planer, men alla började kalla huset för det. Han var en eldsjäl som brann snabbt och sen var det roligare på nästa ställe så det var bara påbörjat att det skulle bli ett café här.

Idén låg i träda i kanske 10-15 år och det var annan verksamhet i huset med andra företag och organisationer. När vi sen fick köpa fastigheten och skulle komma på ett namn så blev det naturligt i och med att alla redan kallade det för Shangri-La eller “Shangan”. Det var ett fint namn som dessutom hade en historia. Artisten Kjell Höglund har ju en låt om Shangri-La och det finns flera textsnuttar som Håkan har refererat till. Att det här var platsen som Kjell skrev om i sina texter.

Så det fick fortsätta heta Shangri-La och så kunde Kristina börja med sitt kulturcafé med utställningar och konst och vi fick ett litet aleljéutrymme vid sidan om och hade kurser för barn och det blev en liten kulturinstitution. Då var våra egna barn små, Emma var 5 år när vi startade. Från början så trodde många att man var tvungen att köpa konst för att få komma in och fika.

Ni har ju drivit det sedan 2005. Vad har varit den största utmaningen med att driva ett kulturcafé i lilla Stensele?

Emma: – Vi har ju öppet så pass sällan så det blir som en happening när vi väl har öppet. Men från början var det inte mycket folk.

Andreas: – Nä från början var det väldigt lite folk. Det kunde gå en hel helg med bara några gäster. Men det började successivt komma mer folk och jag vill tro att man började förstå att det var något speciellt med det här. Dels Kristina och hennes sätt att se på inredningen. Allt bygger på gamla loppisfynd.

Kristina: – Allt ska återvinnas, vi har knappt köpt något nytt.

Andreas: – Vi gjorde det i början, vi köpte några IKEA-bord men det var ju fruktansvärt.

Kristina: – Det har haft med ekonomi att göra också. När vi har haft en slant över så har vi kunnat köpa t.ex ett bord vi har sett på nån loppis. Eller så har vi köpt tio stolar till när det har passat.

Andreas: – Det första jag byggde, och som fortfarande är kvar, var bänkarna som sitter längs väggen. Dom byggde jag av hyllplan som jag redan hade. Den första soffan som vi köpte hit var en gustaviansk soffa som vi hittade i Robertsfors. När vi hämtade soffan så berättade mannen som sålde den att det kändes jobbigt att skiljas från den och han undrade ifall han kunde komma och hälsa på den någon gång, “för alla mina tre barn har blivit till i den”. 3-4 månader senare hörde han av sig när han var på väg till Hemavan och undrade om han kunde komma förbi och titta på soffan. Vi har inte kvar den soffan idag.

Koppar och porslin matchas efter säsong och tema.

Andreas: – Den främsta utmaningen för dig Kristina har väl varit att göra det själv. För du har ju bakat och gjort allt själv.

Kristina: – Jo jag hade ju en idé om att när jag planerade för nästa café så skulle det vara efter säsong lite grann. Så när det t.ex var mycket hjortron så tänkte jag “det blir ett hjortroncafé” och då gjorde jag illustrationer inför det och Andreas gjorde layout till våra annonser. Och då förväntade sig folk när de kom hit att det skulle finnas tio olika fikasorter med hjortron just för att det är säsong. Och det fortsatte vi ju med. Vi gjorde ju t.ex inte jordgubbstårta på vintern för vi har inte det i trädgården, och vi köper inte bär med kemikalier i.

Emma: – Det är ju en utmaning att det har blivit mycket större och att det är många fler som kommer. När vi har dom här caféerna så gör vi dom lika helhjärtat som vi har gjort hela tiden, så det blir liksom ingen effektivisering där vi tänker att “oj nu får vi såhär mycket gäster så nu måste vi effektivisera och frysa in allt eller köpa färdig mousse för att det ska bli lättare.” Då tar vi smällen av att det är mycket mer och så får vi bara göra det ännu fortare och effektivare.

Kristina: – På det senaste caféet t.ex så var det en massa rabarber i trädgården och då kokade jag saft kvällen innan. Och då ville alla våra besökare ha rabarbersaft. Vi har aldrig sålt så mycket saft över huvud taget. Men jag tror människor börjar förstå att om det är rabarbersäsong då kommer de hit för att dricka saft.

Emma: – Och vi vägrar ju serverar Coca Cola och Fanta utan vi har ibland haft ekologisk och kravmärkt läsk men nu har vi nästan helt gått över till att det ska vara saft istället.

Andreas: – Jag tror också att det där är nånting som har växt fram, att det finns en medvetenhet om miljön och klimatet och att det ska naturnära och genuint och på riktigt. Vi ska inte köpa halvfabrikat.

Emma: – Men det är ju också så att vi inte vill ha öppet varje dag. Vi känner ju själva att då skulle vi inte kunna hålla den nivån på verksamheten.

På hur många caféer tackar man caféägarna och ger dom en kram innan man går?

Kristina: – Vi sliter ungefär två dygn inför varje café och sen är det pirrigt att öppna dörren för gästerna. Man får så mycket energi av att se hur glada människor blir av att komma hit, fast man är ju sliten också på grund av allt arbete man lägger ner. Men sen kommer de och rusar in för att se hur det ser ut. Vi byter inredning efter säsong också. Alla tyger och all porslin byts ut efter säsong, kuddfodral och gardiner och även en del möbler.

Andreas: – Jag är ju inte med så mycket utan jag står ju mest vid sidan och kokar kaffe och pratar med alla kunder. Men jag tror att det finns nånting i den där tanken med Shangri-La, att det är ett ställe där alla kan känna sig fria och älskade, för innan dom går står var och varannan gäst och väntar på att Kristina och Emma ska komma och ge dom en kram innan dom går. Det är helt naturligt. På hur många caféer tackar man caféägarna och ger dom en kram innan man går?

Kristina: – En viktig del var ju att Emma blev äldre och började baka och att vi började baka tillsammans och hjälpas åt. Och caféerna blev större för vi hade plötsligt personal kan man säga. Jag var inte ensam om allt utan jag kunde släppa en massa saker till Emma. Sen började du ta över mer och så kom Emmas kille Chrille in i våra liv.

Andreas: – Han började faktiskt med att skura golven och toaletterna, det var hans start. Numera är det Kristina som skurar toaletterna och han är den som bakar.

Emma: – Han fick ju som en psykos en natt och kom på att han skulle prova baka surdegsbröd, innan han började här, och så började han baka varenda natt och var uppe till klockan 2-3. Det var så han började och till slut så blev han ju väldigt bra på att baka bröd. Och så har det ju varit med alla oss, ingen av oss har ju gått någon skola och lärt oss baka utan vi har lärt oss själva.

Kristina: – Ni har ju tagit upp det till en helt ny nivå tycker jag. Nu har vi ju till och med köpt in en degblandare och ugn och jässkåp.

En välfylld fikadisk precis innan öppning.

Att försöka intervjua familjen Maximova/Johansson är en aning kaotiskt, men inte på ett dåligt sätt. Alla tre brinner så mycket för caféet, hållbarhet, inkludering, närodlat, gemenskap, samhällsfrågor med mera med mera. Det innebär att de oftast pratar i mun på varann, helst alla tre samtidigt. Det munhuggs, skämtas, argumenteras, rättas och om en av dem börjar prata när en annan är mitt i ett argument så kontrar den andra med att prata ännu högre. Det är underbart.

Efter ungefär 40 minuter som egentligen inte har handlat någonting om musik eller arrangörsskap så inser jag att det är helt upp till mig att styra in samtalet på det.

Vi vill ju fortsätta arbeta med kultur och vi vill ta ännu mer kultur hit så vi hoppas att Storumanborna är redo för det.

Det här med musikframträdanden då. Var det tänkt att ni skulle ha det från början eller var det mer så att folk började höra av sig?

Kristina: – Det var tänkt från början eftersom jag ju var inspirerad av Krokodil i Piteå. Jag ville att det skulle vara all sorts kultur men framförallt musik.

Emma: – Det har ju varit dels att vi har velat ta musik till Storuman, men också för att det har känts coolt att kunna ha livemusik i sitt egna hem.

Andreas: – Vi har haft mycket samarbeten med Kulturakademin i Storuman och sen har det spridits vidare till bl.a Musik- och teaterföreningen och Norrlandsoperan.

Kristina: – Och det är ju en helt ideell insats. Vi har aldrig haft en tanke om att vi ska tjäna pengar på det.

Emma: – Det är ju nästan så att vi går back på att ha ett kulturarrangemang, men vi gör det ju för att vi vill ha det.

Andreas: – Första riktiga grejen vi hade här var faktiskt Norrlandsoperan med Avatarkvartetten. De var fem stycken och de skulle ut i länet och spela och blev så förtjusta i stället så sen dess kommer de alltid tillbaka om de ska spela i inlandet. Det blev en fantastisk konsert och väldigt intimt för de som kom och lyssnade.

Är det många som hör av sig och vill komma och spela, eller är det mest via andra organisationer?

Andreas: – Det är mycket från andra organisationer och det går lite i skov det där hur mycket till exempel Musik- och teaterföreningen eller Norrlandsoperan skickar ut på turné varje år. Det är inte jättemånga artister som hör av sig själva men det har ändå blivit lite mer med åren, men det är ingen kö bland artister att få spela här. Det är mer så att de vet om att vi finns på Västerbottensteatern, Norrlandsoperan och Musik- och teaterföreningen och när de får projekt där artister och musik ska ut i länet och spela, då bokar de gärna in konserter hos oss.

Kristina: – Vi har bl.a haft en kör här som bestod av 50 personer och en marimba som nästan krävde att vi öppnade upp väggarna för att kunna få in den i lokalen.

Vi gör det för dem som vill gå på ett trevligt ställe och som vill lyssna på bra musik och ha roligt.

Samtalet börjar lida mot sitt slut. Inte för att det är slut på ämnen eller saker att prata om, tvärtom, vi hade nog kunnat sitta ett par timmar till och fördjupa oss i kulturens betydelse, hållbar odling, politik, samhällsfrågor, fikasorter man minns och allt däremellan. Jag ska dock åka vidare och det känns lämpligt att börja runda av. Men jag är fortfarande nyfiken på hur synen på Shangri-La är från kommunens och regionens håll. Det måste väl vara väldigt uppskattat med ett kulturcafé som har funnits så pass länge på en plats där kulturcaféer i vanliga fall inte finns. Eller?

Andreas: – Ibland kan jag tycka att det är lite märkligt att Shangri-La, som funnits så länge och bidragit till kulturlivet i Västerbottens inland, inte uppmärksammas mer från kommunens och regionens sida. Visst finns det uppskattning och många känner till oss, men jag tror att man ibland underskattar värdet av sådana här mötesplatser. Det pratas ju ofta om hur viktigt det är med en levande landsbygd och ett rikt kulturliv. Här finns ju faktiskt ett sådant exempel! Det vore roligt om fler fick upp ögonen för det. Men det är ju inte för deras skull vi gör det, utan vi gör det för dem som vill gå på ett trevligt ställe och som vill lyssna på bra musik och ha roligt.

Om vi leker med tanken att regionen plötsligt skulle förstå värdet av Shangri-La och ge er 100.000 kr per år för att göra evenemang så att ni kunde boka artister, skulle ni vilja det?

Emma: – Ja absolut, och vi är ju på gång med nya projekt där vi säkert skulle kunna hålla på mycket med det. Det är fortfarande ett lite hemligt projekt men vi är ju kulturpersoner så det blir ju åt det hållet. Det är inget vi har gått ut med men vi vill ju fortsätta arbeta med kultur och vi vill ta ännu mer kultur hit så vi hoppas att Storumanborna är redo för det.

Kristina: – Men det hänger inte bara på dem, de flesta som har spelat här kommer ju utifrån.

Emma: – Jo men någon måste ju lyssna också.

Så om det nu sitter nån artist och läser det här så är det fritt fram att höra av sig till er?

Andreas: – Ja, gärna! Vill man spela i ett vardagsrum och vill man prova spela i en unik miljö och spela nära publiken då är det här rätt plats, då är det här ett Shangri-La.

Jag tackar för mig och får med en påse färdkost i form av bullar och kakor. När jag åker därifrån känner jag mig både glad och hoppfull. Familjen Maximova/Johansson och deras Shangri-La är helt unika i ett inland som oftast förbises när vi pratar om kultur- och musiklivet i norr. Under 21 år har de satt Stensele på kulturkartan. Tänk att när de startade så fanns varken Kulturens Hus i Luleå, Väven i Umeå eller Sara Kulturhus i Skellefteå. Med nya projekt i antågande finns det inget som tyder på att de är på väg att trappa ner, snarare tvärtom. Nu vill det bara till att alla förstår vilken unik plats som finns där E12:an och E45:an möts. Åk dit när du får chansen, alla (inlands)vägar leder till Shangri-La.

Kulturcafé Shangri-La

Ort: Stensele
Kapacitet: 45-50 platser för att folk ska kunna sitta bekvämt och kunna fika.
Kontakt: info@maximova.se

Facebook  |  Instagram