Sommarljus Visfestival, inne på 8:e och sista året

Den 11 juli går Sommarljus Visfestival av stapeln för 8:e och sista året. Sveriges nordligaste visfestival är det som går i graven och nu finns det ingen återkommande visfestival kvar i Norrbotten. Många etablerade, och oetablerade, artister har uppträtt på festivalen genom åren. Till exempel Staffan Hellstrand, Johan Airijoki, Marie Bergman, Ellen Sundberg, Zacke, Jakob Hellman, Kajsa Grytt, Anna Stadling och en då relativt okänd Moonica Mac.

Jag tog ett snack med festivalgeneralen Johan Jansson om årets festival, drömbokningar och hur Vattenfall räddade festivalen 2021.

11 juli är det alltså dags för årets visfestival med artister som Frida Hyvönen, Christina Kjellsson och Herman Silow. Vad kan du berätta om årets festival och artisterna?
– Årets festival blir den sista, eller åtminstone så pausas Sommarljus, och då är vi glada över att vi äntligen har fått hit en som vi har försökt boka länge och det är Christina Kjellsson som jag anser vara en av Sveriges absolut främsta i genren. Det känns jättekul att hon kunde till slut. Frida Hyvönen är ju också en guldbokning som jag sprang på av en slump i Robertsfors förra sommaren. Herman Silow är en flört mot de som är lite yngre och nog den av artisterna som är mest känd för den yngre målgruppen. Daniel Wikslund är ju riksspelman och det är väl så nära ursprunget till en sån här festival som man kan komma. Han är ju dessutom lokal och det försöker vi också alltid ha med när vi bokar. Detsamma gäller bodensaren Emilia Lindfors som är den yngsta och mest oetablerade av årets artister. En annan lokal artist är Bo Selinder som också bidrar till att bredda programmet. Han är ju ingen man med svårt skägg som kommer upp på scenen direkt om man säger så. En ordkvilibrist och humorist som brukar locka fram många skratt. Ingegerd Wessel är en rutinerad dam från Kalmartrakten som har slitit i visans fåror år ut och år in. En duktig vissångare. Sist men inte minst har vi som vanligt Ronny Eriksson & Leo Holmberg. Ronny har varit med från början och var ju egentligen med och startade Sommarljus och han och Leo har hängt med från början med ett enda undantag i samband med en 70-årsdag. Det nya för i år är att vi även har en barnscen då vi ser festivalen som en familjetillställning. Det blir uppträdande med tidigare nämnda Bo Selinder som då förvandlas till Bosses Blommiga Ballong. Sen blir det som vanligt Claes Pihl och jag som håller i det hela och även i år ska vi dela ut Arthur Landfors-stipendiet.

I 7 år har ni arrangerat Sommarljus men i år är det sista året som jag har förstått det?
– Jo, vi började 2019 och sen blev 2020 lite speciellt pga pandemin men vi hade ändå en form av festivalen, en variant som vi kallade Kafé 49. Det här blir åttonde året.

Hur har ni kommit fram till beslutet att det här blir sista året?
– Det har vuxit fram allt eftersom bl.a för att olika livssituationer har ändrats. Vi var flera aktiva från början, bland annat min sambo Lotta som när vi startade festivalen var frilansare inom främst film. Hon har varit väldigt drivande och duktig på allt som jag är extremt dålig på. Nu har hon ett annat jobb så hon har inte möjlighet att vara lika involverad längre. Även Micke Midbjer var med mycket från början men sen blev han småbarnsförälder och då blir det ju begränsat med tid över. Det blir helt enkelt mycket som hamnar på mig, mycket sånt där som jag inte är så bra på. Det i kombination med att vi känner att vi kanske inte har riktigt så mycket stöd från kommunen som vi hade önskat gör att det helt enkelt blir för slitigt. Vi hade gärna sett att vi hade fått stöd för att kunna växla upp och kanske göra det till en slags norrbottnisk variant av Västerviks Visfestival, men tyvärr så har den draghjälpen inte riktigt funnits.

Efter 8 år så gissar jag att de som är i vissvängen har koll på festivalen, men hur tycker du att statusen för visan rent generellt är i Sverige idag?
– I visvärlden så är det nog ganska många som känner till Sommarljus Visfestival. Vi har fått jättemånga förfrågningar från artister som vill komma och spela. Från början fick vi jaga artister på ett helt annat sätt. Ett exempel  var när jag kontaktade William Sundman Sääf för att fråga honom om han gick att boka till festivalen. Då fick jag till svar att han hade försökt komma i kontakt med oss i flera år. Då kände jag mig ju lite dum, men det är bara ett av alla artistmail vi har fått de senaste åren som jag helt enkelt inte har hunnit svara på. Men det visar ju också att även etablerade artister har koll på att festivalen finns.

– Jag tycker att statusen för visan känns ganska stark i Sverige, men jag tror inte att det är en glesbygdsföreteelse. I t.ex Göteborg och större städer så känns det som att de scenerna lättare säljer ut. Men det bor ju fler folk där så det är väl kanske inte så konstigt.

Har det funnits nån drömartist som ni har försökt boka under alla dessa år?
– Jo, det finns några stycken. Det jag hade hoppats på och som jag tänkte var mest möjligt, det var att få hit Moonica Mac igen. Hon ville komma tillbaka och det var ju egentligen hon som gjorde så att vi fortsatte efter att vi hade arrangerat på Laxholmen i några år. Hon, hennes pappa och hennes brorsa var här och hälsade på året som vi skulle sluta arrangera på Laxholmen. Då frågade hon varför vi inte arrangerade på ängarna utanför oss istället. Jag hade aldrig ens tänkt den tanken men sen började hennes pappa prata om vart scenen kunde vara och vart publiken kunde sitta och då kändes det självklart. Sen hände det nog mycket med hennes karriär som gjorde att det tyvärr aldrig blev av.

– Sen kan man ju tänka “undrar om inte den personen skulle komma bara för att det var så härligt att vara i ett sånt här sammanhang igen”, och då hade ju Laleh varit en drömbokning. Det är då man skulle behöva att kommunen ställde upp mer för då är det ju vakter, mer personal och en massa andra grejer som skulle tillkomma. Platsen och utrymmet är ju inga problem, vi skulle kunna ha 5000 i publiken och det skulle fortfarande vara plats. Lars Winnerbäck är en annan drömbokning.

Har du något särskilt minne som sitter kvar lite extra mycket från åren som har gått?
– 2021 när vi höll till på Laxholmen, som ligger alldeles intill Luleälven, så hade all teknik blivit utkörd till festivalplatsen dagen innan och vi hade byggt en provisorisk scen ganska nära vattnet. Jag vet inte om vi hade tillstånd att ha scenen precis där vi hade satt den och jag var lite orolig över vattennivån så på kvällen åkte jag upp med min båt för att vakta hela festivalplatsen, både tekniken och vattennivån. När jag låg där i båten så såg jag plötsligt att vattnet började stiga och att det började vara kritiskt, så jag ringde till driften i Vuollerim och sa att nu är vattnet nästan uppe vid scenkanten. Sen tog jag en bild och skickade till han som satt där och när han såg den så svarade han “åh fan”, och sen började vattnet sakta men säkert dra sig undan. Då tänkte jag att det här måste ha varit en dyr festival. Tack Vattenfall för att ni hörsammade oss den gången. Det året var Staffan Hellstrand avslutningsakt och jag såg framför mig hur han skulle stå och sjunga Lilla fågel blå och så plötsligt lyfte scenen och släppte i fästet och så drog hela scenen iväg som en flotte nedåt älven in i solnedgången och så skulle man höra “…flyg din väg” och så skulle publiken stå där och vinka farväl till Staffan Hellstrand.