Körmusiken tar varje hjärta i sin famn

När jag ligger hemma i min soffa och håller på att somna till Couperin i hörlurarna upptäcker jag plötsligt att jag fått ett meddelande: “Kom till Hortlax nu! Vi ska sjunga på konsert!”

Sagt och gjort, jag reser mig något hypnotiserad av den franska barocken och hoppar i jacka och skor och promenerar i skaplig fart till Hortlax kyrka i Piteå, som lämpligt nog ligger dryga kilometern ifrån min lägenhet. Kyrkomusikstudenterna från Musikhögskolan i Piteå ska ha körkonsert, och jag tänker “Varför inte?”

De som känner mig vet att jag inte är den som springer snabbast till körmusiken, men ironiskt nog blir jag alltid lika positivt överraskad av den intima klangkroppen. Upplägget var vid granskning av programmet tydligt: nästan varje deltagare i kören skulle få dirigera sin klass i varsitt stycke. Repertoaren var frisk men lugn, utöver de Prez El Grillo som hade något mera fart i sitt virtuosa tonspråk (här ska nämnas att kören skötte den nästintill stackaterade stämfördelningen med galans). Utöver denna fanns två tonsättningar till texter av Karin Boye, tre stycken av Reibjörn Carlshamre, Aftonen av Hugo Alfvén och mer därtill. En andakt hölls mot slutet innan de två sista styckena, och sedan ett extranummer bestående av En vänlig grönska där publiken fick stämma in. Fika och samtal mellan medmänniskor satte en behaglig final på kvällen, och när jag kom hem kände jag mig lättare i kropp och knopp.

Körmusiken, liksom all musik, renar och fyller själen. Det faktum att man inte alltid hör texten förtar inte det faktum att musiken går förbi förståndet. Människan får vid kontakt med körmusiken komma i kontakt med sin allra djupaste, mest hemlängtande amorosa känsla. En känsla av att leva under ett himlavalv i purpurguld, där älvar mynnar ut i ängar av de rikaste blommor och där fåglar sätter vind i trädens kronor, tar varje hjärta i sin famn och omhuldar det med sin ömhet. Där är körmusiken oskattbar i vårt världsliga kulturarv. Och jag ber dig nu, kära läsare, att inte misstro mig för min tidigare omskrivning, för detta är sant: när kören sjöng, jag minns inte vart i programmet, så skingrades molnen därute, och genom kyrkans stora fönster strålade ett sken så starkt att en utomvärldslig makt mycket väl kunde gjort sig uppmärksammad. Slump, kanske. Men utan kören hade det bara varit ett hål i regnmolnet.