Ramblin’ Minds:
The never-ending blues

Det som började som en jamsession på puben blev en livslång musikberättelse, med vänskap, familjeband och blues som tema. Sedan dess har de blivit husband för Ronny Eriksson, slagit i tv och spelat med rökmaskinrädda blueslegendarer.

Nu fyller Ramblin’ Minds 40 år och förbereder sig för flera påkostade jubileumsspelningar. Simon Olofsson träffar dem för att ta reda på hur man kan hålla sams i 40 år utan att vilja slå ihjäl varandra.

– Måste man se glad ut? frågar gitarristen Anders Wedin.

Vi befinner oss i en improviserad fotostudio på Musikhögskolan i Piteå, där vi ska hugga några bilder på Ramblin’’ Minds bandmedlemmar för ett kollage i gamla tiders svartvita anda. Här ska vi också prata om hur man håller ett band vid liv i 40 år utan att någonsin byta ut en enda bandmedlem. Tydligen är det då inte genom att se glad ut på bild, så mitt svar blir därefter:

– Absolut inte. Ingen ska se glad ut. Ingen ler på bild. Ok?

Så är läget. Här spelar vi blues, and it is no laughing matter.

Foto: Simon Olofsson/Frilans

För många är Ramblin’ Minds kända som Ronny Erikssons gamla husband. Andra känner dem som liveband i egen regi, en av de akter som kuskat runt på Norrbottens scener sedan urminnes tider, ett namn som bestått där många andra gått under eller bytt skepnad. Men allt började som de flesta bra historier gör, nämligen på puben.

– Alla vi som spelar i bandet hade hållit på med musik även innan vi bildade Ramblin’ Minds. Det var alltid jam på Stadspuben i Luleå på den tiden, man åkte bara dit och spelade med folk. Det var så vi träffade Katarina, och det klickade direkt. Där och då bestämde vi att vi skulle starta ett bluesband. Sedan behövde vi en andra gitarrist och då kom Anders med, minns gitarristen Leo Holmberg.

Detta var i nådens år 1986. Stadspuben i Luleå var på den tiden en högborg för den utåtriktade live-musiken, där band bildades lika snabbt som de sedan försvann eller gick upp i andra konstellationer. I Piteå hade den prominenta föreningen RippRock anordnat redan legendariska spelningar ute på Vallsberget (Piteås skidbacke, red. anm). Ur denna tid, grundad på social samvaro, jammiga scener och musikalisk korspollinering, uppstod Ramblin’ Minds som ett resultat av sin tid. Att det skulle bli just blues som bandet kom att spela var på den tiden ingen självklarhet, men gjorde att bandet stod ut i en rock- och proggfokuserad tid som rådde på både 70- och 80-talet.

– För mig har bluesen alltid funnits där, men det var inte så många som ville spela blues på den tiden. Jag hade hört Ante spela i slutet av 70-talet och blev väldigt inspirerad av hans gitarrspel. Jag och Anna och Ante hade ju varit med under hela Ripprock-tiden. Vi hade band i olika konstellationer. Jag och Ante hade ett band som hette JB och jag och Anna hade ett band som hette The Boot Blues Project. Det var snabba ryck på den där tiden. Ett band kunde existera i fyra månader, för att sedan spricka och bli ett nytt band med exakt samma folk, berättar Leo.

Ramblin’ Minds består i dag av Leo Holmberg på gitarr, Anna Wedin på bas, hennes bror Anders Wedin på gitarr, Katarina Pettersson på trummor, Micke Bäckman på munspel och Mathias Lundqvist på piano. Bandet har vuxit under åren, med nya medlemmar som kommit till men ingen som slutat. För vissa medlemmar har Ramblin’ Minds till och med kommit att förändra livet i grunden. Micke Bäckman berättar exempelvis hur medlemskapet i bandet räddade honom från ett liv på sjön efter att under en tid spelat med bandet som gäst.

– För mig var det en dröm att få spela i Ramblin’. Det var ett mål jag satt upp när jag började spela blues, att jag skulle spela med Anna och Leo, och då kändes det som att sikta mot stjärnorna. Jag jobbade till sjöss och hade precis fått en fast tjänst där som jag precis tackat ja till. Då fick jag veta att vi skulle spela med Ronny, så jag sa upp mig direkt. Jag mönstrade av i Kemi, och just som jag satt mig i bilen med styrman som skulle skjutsa mig till bussen i Haparanda så hör jag mig själv på radio. Då kändes allt rätt, berättar han.

Även Mathias valdes in efter ett antal gäst-tillfällen, och blev också den sista fasta medlemmen att väljas in.

Hur funkar det då, finns det någon invigningsrit man genomgår när man visat sig värdig att bli medlem?

– Ja, vi skär in vår logo på deras ryggar. Det är så det går till i Ramblin’, skrattar Katarina.

Så vad är hemligheten, hur håller man ihop det så länge?

Katarina: Man ser till att ha ett gig då och då, så man måste repa. Sen underlättar det ju om man kan hålla sams också. Vi är ju goda vänner också.

Leo: Det är ganska unikt med Ramblin’. Ingen har slutat och ingen har fått kicken.

Så vad, bråkar ni aldrig? 40 år i musiken och ni har aldrig haft ett ordentligt bråk?

Leo: Nog kan det gormas på rep och sådär, men vi har aldrig haft några djupare konflikter.

Katarina: Vi tycker dessutom ganska lika vad gäller politiken, så det underlättar ju.

Men får man ens sluta? Eller hålls ni kvar mot er vilja?

Micke: Ja, du kommer att få en lapp i fickan. ”Help us”.

Affischer från två av bandets spelningar på 90-talet.

Foto: Simon Olofsson/Frilans

Har ni några extra coola “gig-minnen”?

Katarina: När vi fick kompa Lazy Lester! Det var på Lofoten. Han är en sån där riktig gubbe, en riktig legend. Han hade lyssnat på oss den första kvällen och bad arrangören fråga om vi ville kompa honom.

Anders: Vi blev enormt starstruck såklart. Tills någon slog igång rökmaskinen. Då blev Lazy så rädd att han i det närmaste hoppade av scenen. ”That stuff kills people”, sa han.

Leo: Så vi hann bara spela en och en halv låt innan spelningen tog slut.

Katarina: Fy fan vilket missflyt…

En av de stora anledningarna till att Ramblin’ Minds slog igenom var att de upptäcktes av Ronny Eriksson. Idag är han främst känd som frontman för Euskefeurat, men på tiden då det begav sig gjorde han sig känd i stugorna som komiker. När Ronny slog igenom med sina humorshower i tv i början av 90-talet blev han en profil långt utanför Piteås kommungräns, och med på resan var Ramblin’ Minds som hans husband i flera av hans tv-sända humorprogram.

– Det var i samband med att vi började spela med Ronny som det small till ordentligt för oss. Det började med Ronny Eriksson show som sändes 1994. Sen kom Lid i natt 1996. Framförallt så blev det ganska stort i samband med Lid i natt. Vi spelade folkparksturnéer och släppte vår andra skiva. Det var en otroligt rolig tid, minns Leo.

– Det blev stort. Jag var tjänstledig från jobbet i ett halvår och kunde livnära mig på att spela musik, säger Anders.

Hur det kom sig att Ronny Eriksson fick upp ögonen för Ramblin’ Minds är dock inte självklart, inte ens bland de närvarande bandmedlemmarna. När jag ställer frågan hur hela resan med Ronny började låter det såhär:

Anna: Han hade oss som idoler! Det är i alla fall så han beskrivit det själv. Ronny kom fram när vi hade spelat på deras fest på Perudden. Ronny och hans kompisar hade en fest varje år som de kallade för ”Pingstutsläppet”, och där kom han fram och bedyrade sitt fanskap.

Leo: Nä, du har fel. Det var efter att du och jag spelade i Badhusparken.

Anna: Nä så var det inte alls. Det var efter spelningen på Perudden.

Leo: Nä, det var efter Badhusparken.

Anna: Vi får nog lämna det här…

Artikel i Norrbottens-Kuriren med anledning av bandets 30-årsfirande.

Foto: Simon Olofsson/Frilans

Oavsett hur det började blev resultatet att Ramblin’ Minds och Ronny Eriksson kom att ingå en form av synergi, och tack vare samarbetet blev bandet kända långt utanför den skara musikälskare som gick ut på lokal för att lyssna på blues. Skivorna med Ronny Eriksson lever än i dag hos bandets beundrare, och har också gjort att bandet fått nya fans bland yngre lyssnare. Totalt har det blivit tre studioalbum släppta i eget namn och ytterligare tre i samarbete med Ronny Eriksson.Samtidigt har både musikbranschen och dess omgivande scener genomgått en dramatisk förändring under de fyra decennium som bandet varit aktiva.

Leo: Det var ett helt annat liv i musiklivet på den tiden. Bara i Piteå fanns det fem ställen som körde livemusik tre dagar i veckan. Det fanns bra ställen i Pajala, i Kiruna, i Luleå. Vi fick spela hur mycket som helst. Vi var ett gäng band på olika orter som hjälpte varandra att boka gig och det fanns alltid någonstans att spela. I dag ser det helt annorlunda ut, säger Leo, och får medhåll av Anders.

Anders: Det fanns en helt annan möjlighet att spela då. Att göra en femdagarsturné i Norrbotten idag är nästan omöjligt, men då var det inga problem.

Anna: Vi kunde ju spela varenda helg om vi ville. Jag är övertygad om att det är streamingens fel. Det har blivit så billigt att ta del av musik hemma, så nu är det svårt att få folk att betala även för live-musik. Det finns en förväntan på att allt ska vara gratis, och då har inga musiker råd att spela.

Leo: Jag tror att det finns otroligt duktiga människor som skapar musik, men det är musik som skrivs hemma vid datorn och de får ut musiken på andra sätt. Det är inte samma kultur av live-musik som det var förr.

Anders: Sen tror jag inte att det är samma fokus på originalitet. Folk är mer kommersiella idag. Många börjar med musik med utgångspunkt i att tjäna pengar, på samma sätt som många vill bli fotbollsproffs för pengarna snarare än för en genuin kärlek till sporten. Det är raka motsatsen till hur det var när vi började spela på Stadspuben. Det handlade aldrig om pengar för oss.

Micke: Det är ju en stor förändring. Att sälja ut är inte längre fult i musikvärlden. Det är snarare creddit.

Leo: Det märks ju också att yngre människor är svårare att få ut på spelningar. När vi spelar på olika ställen så är det ju ofta en äldre målgrupp som kommer ut, med tyngdpunkten 60-70 plus.

Micke: Vi kanske borde bli lite mer kommersiella?

För Ramblin’ Minds fortsätter dock blueståget, oaktat en förändrad musikvärld. Nu väntar nytt album i slutet av oktober tillsammans med jubileumsspelningar i Piteå och Luleå. Bland gästerna på scenen ses bland andra Ronny Eriksson, Erik Höggren, David Morin, Helena Sundström, Irma Holmberg, Viktor Fagerlund och bandets gamla vapendragare i saxduon Horny Minds.

Anders: Det är klart det är kul med jubileum. Vi har dessutom alltid sagt fel årtal tidigare. Vi trodde vi började 1987, men det var faktiskt 1986. Så det är blir ju det första jubileumsfirandet vi gör på rätt årtal.

Katarina: Det känns ju jätteroligt! Vi släpper dessutom en ny skiva i samma veva, så det blir kul. Det har varit lite mer fokus på eget material på senaste, så det är lite speciellt. Som bluesband ska man ju ofta hålla sig till de gamla Muddy-grejerna, men vi satsar på egen musik, säger Katarina.

Leo: Jag ser nog mest fram emot att gå i pension från jobbet. Då kan vi ju spela ännu mer.

Det blir ungefär som Rolling Stones? The never-ending tour?

– Vi har sagt att vi aldrig ska sluta. Vi tar nån paus här och där, men vi slutar aldrig spela, säger Leo.

Så det är snarare the never-ending blues?

– Precis så!