Festival Blå Vägen släckte Umebornas törst på rock

En lillördag på Cinco i Umeå tillägnades rocken med artister som Vilma Flood och Johan Airijoki. Detta hade staden William och Lisa i bandet Halm att tacka för, eftersom de arrangerade kalaset. Restaurangen, som vanligtvis förvandlas till en nattklubb fylld av överförfriskade ungdomar och nojiga vakter, huserade denna kväll som ni säkert redan har gissat, en mer heterogen grupp än så.

Jag är något sen till första bandet när jag kliver in genom Cincos dörrar onsdagen den 16:e maj. I bakgrunden hörs Little Wing av Hendrix och jag hinner tänka att det var synd att jag missade första akten, Anton Hultqvist trio, som jag tidigare inte har sett live. När jag når fram till scenen ser jag att bandet faktiskt fortfarande spelar och den unge Anton plankar Little Wing perfekt på sin Fender Stratocaster. Dynamiken höjs och Antons gitarr skriker ut de bekanta harmonierna i slutsolot och publiken är hänförd över killarnas talang och unga ålder. Uppslutningen i lokalen är redan bra, med en hyfsat stor åldersvariation, när presentatören lämnar över scenen till americanasångaren Vilma Flood.

Vilma, som snart är aktuell med sitt första album på svenska, ackompanjeras av akustisk gitarr och lapsteel. Med sin kraftfulla röst och starka närvaro känns det sparsmakade kompet fullt tillräckligt. Efter några låtar berättar hon om hur det gick till när Lars Winnerbäck frågade henne om hon ville sjunga Leonard Cohens Susanne med henne i SVTs På Spåret. Flood, som tidigare inte kände eller pratat med Winnerbäck, hade sagt att hon absolut kunde sjunga låten men att det i så fall fick bli på svenska, i samma anda som hennes nästa album. Problemet var att hon inte hade tid att översätta den mästerliga texten själv vilket fick henne att söka en befintlig översättning. Hon hittade en av det kära radarparet Benny Andersson och Björn Ulvaeus som hon menade var fullkomligt uselt. Istället använde hon en översättning av Susanne, gjord av en gotländsk präst. Efter covern, som golvar de flesta, fortsätter Vilma sjunga flera låtar på svenska och det är nu det verkligen händer. Låten Små Saker som handlar om när hon under en svår period i livet vandrade mellan broarna i Avesta, är otroligt stark. Vilma Flood gör ett starkt intryck på de flesta, vilket bekräftas av det hyllande snacket som jag efteråt överhör på toaletten.

Efter detta kör rocktrion Granny Takes a Trip ett set som bryter av tidigare framträdanden på ett skönt sätt. Musiken är jambaserad och frontmannen Alexander Ignberg, bror till William i Halm, bjuder på flera skickliga solon. Tyvärr saknas ikväll lite edge och vissa låtar tenderar att bli aningen repetitiva även om det gnistrar till i vissa partier. Bakgrunden svajar i psykedeliska mönster bakom bandet när de spelar, ett inslag som glädjer er skribent mycket och gör hela showen mer intressant. Efter detta spelar värdbandet Halm och det låter riktigt bra. Halm, som numera har många mil längs E4:an i ryggen, är samspelta och arrangerar sina låtar snyggt. Övergångarna är effektiva, inga delar onödigt långa och leadgitarren kompletterar sången och kompet utan att ta över.

Avslutningsvis entrar dragplåstret och den Stockholmsbaserade Gällivare-sonen Johan Airijoki scenen till publikens jubel. Stämningen är vid det här laget på topp och det känns redan som en lyckad kväll. Och bättre ska den bli när bandet drar igång några av Airijokis senaste låtar. Låtar som Rockens vingar och Långa vägen hit tonsätter Johans väg från poetisk drömmare till etablerad artist och träffar rakt in i musikhjärtat. Det märks att publiken verkligen unnar Johan hans framgång och den norrländska stoltheten lyser igenom. Med varma och glada vibbar svänger vi alla till låtar som Får jag vara din kille och Mr. International. När det är dags att spela Fräckis, duetten med Moonica Mac som hon verkligen lyfter på Airijokis senaste skiva, kliver Lisa Johansson upp på scenen. Även om Moonicas skor är omöjliga att fylla för de flesta dödliga gör Lisa verkligen låten rättvisa och sjunger med känsla. När det ikoniska riffet till Tyst Gråt drar igång är kvällen fulländad och kring midnatt ropar publiken helt väntat in extranumret.

Umeå tackar för en lyckad kväll i americanans och rockens tecken och personligen undrar jag varför det inte arrangeras fler liknande kvällar på Cinco. Ljudet och ljuset har fungerat bra och uppslutningen visar att Umeå vill höra mer originalmusik och inte bara trubadurquiz och coverband. Eller som Airijoki sjunger: “Det har alltid varit drag, men nu är det publik“.